Träsnidaren John Molin i Dalkarlsberg utanför Nora har gjort come back. Visserligen i mindre skala, men han har i alla fall tagit till skomakarkniven igen. John Molin gjorde sin första träfigur 1948, sedan han tidigare hållit på med fiolbygge. Sedan fick han dock lov att sluta med sitt snidande i slutet av 1950-talet. Han fick svår reumatism i händerna. Nu har han emellertid kommit igång igen, och hans gubbar och gummor är mera välgjorda än någonsin. Hans figurer har hittat nöjda ägare i tusentals svenska hem under åren, och han jämförs på fullt allvar av verkliga bedömare som en "Döderhultarns" jämlike.

– Det började med att min bror kom och hälsade på mig en dag 1948, omtalar John Molin. Han hade med sig en trägubbe som köpt i en affär, och sa, att en sån här kan du i alla fall inte göra. Min hustru tyckte inte ens det var värt för mig att försöka. Jag hade emellertid en annan uppfattning. Till dess hade jag byggt fioler, och det hade jag inte heller några kunskaper i när jag började. Min brors och frus negativa påståenden blev därför den direkta impulsen. De första gubbarna blev väl kanske inte särskilt bra, men jag har alltid hyllat den principen, att en människa kan göra vad som helst, bara hon inte ger sig efter första misslyckandet.

Nu har John Molin hunnit bli 66 år, och han har snidat träfigurer i nära 20 år. Hans figurer står mycket högt i kurs, och han anses som en av landets absolut förnämsta konstnärer på området. Det är heller ingen tillfällighet att nämner John Molins namn i samma andetag sin Döderhultarn.

Döderhultarn föregångare
– Döderhultarn var föregångare i vår land när det gäller sådana figurer, berättar hr Molin. Han lanserade en helt ny typ och stil av träskulptur, och han har också blivit vida berömd inte bara inom landets gränser för sin konstart. Därför har naturligtvis denna säregne träsnidare en stor plats i mitt hjärta, och jag är en varm anhängare av hans figurer. Jag har också lyckas få tag i all tänkbar litteratur i ämnet Döderhultarn och hans träsnideri. Denna litteratur har gett mig många värdefulla tips, men mina figurer skiljer sig dock i mångt och mycket från en äkta döderhultare. Mina gubbar och gummar är – vill jag säga – mera renskurna, vilket naturligtvis har sin förklaring i att kraven skärpts under åren. När Döderhultarn kom med sina gubbar var han ensam. Det fanns inget jämföra med.

Min största framgång nådde jag i och med att jag fick sälja en figur till intendenten för Döderhultsmuseet i Oskarshamn. Det tog jag som en personlig garanti för att mina figurer verkligen var konkurrenskraftiga.

Marknadssäljare
Under de verkligt produktiva åren åkte John Molin ofta ut på marknader och mässor landet runt. Han har bl a 15 Hindersmässor i Örebro bakom sig. Då satt han i regel i sitt stånd och tillverkade gubbarna och gummarna inför publik. Många undrade ofta om han verkligen gjorde varje figur för hand även hemma. Nejdå, sade John Molin då. Jag stoppar en träklabb i min figurmaskin. Sedan trycker jag på gubb-knappen och då kommer det ut en färdig gubbe. Eller också trycker jag på gumm-knappen och då kommer det ut en färdig gumma. Det där trodde faktiskt en del på.

Så småningom fick John Molin allt svårare reumatisk värk i sina händer och i slutet av 50-talet tvingades han sluta med sitt snideri. Värken blev för svår. Denna reumatism är i första hand frukten av ett många gånger hårt och osunt arbete i gruvan i Dalkarlsberg och skogsjobb i unga år. Nu har han emellertid med hjälp av läkare lyckats bli kvitt sina reumatiska besvär, och han har börjat arbeta med sina träfigurer igen. Inte i så stor skala som förr, men i alla fall så han har något att sysselsätta sig med när tiden blir alltför långsam.

Ansiktet först
- Redan från början har jag klart för mig hur min gubbe skall komma se ut, omtalar hr Molin vidare. Materialet är gråal eller lind. Först grovsågar jag trästycket i en bandsåg. Sedan har jag en rakknivvass skomakarkniv, som jag täljer ut figuren med. Först kommer huvud med fram, och sedan växer kroppen undan för undan. Det tar ungefär tio timmar – normalt att göra en figur, och med tanke på att figurerna betingar ett pris av 30-40 kronor blir det inte så hög timpenning ändå. En gång skar jag mig föresten i ena handleden så svårt, att jag trodde jag aldrig skulle få slut på blodflödet.

Förr sålde jag mina figurer på resor runt om i landet, men det har jag slutat med nu. Jag har dem hemmet, och speciellt sommartid kommer det rätt mycket folk hit upp för att köpa. Folk börjar tydligen veta var jag bor nu. Förr hade jag en skylt vid vägen, men den har jag tagit ner. Den behövs inte längre. De flesta figurerna görs i trävitt, men en del vill fortfarande ha dem målade. Själv föredrar jag emellertid trävitt, eftersom dessa blir vackrare med åren.