Döderhultaren, alias Axel Pettersson, gick ur tiden innan John MoIin började tälja i trä. Men John betraktar honom ändå som sin läromästare. Det var Döderhultaren som tog fram karaktären hos gubbarna, som beskylldes for att vara lat därför att han aldrig finputsade dom.

Men det har inte bara blivit gubbar, John är skicklig fiolbyggare, han har gjort fat där naturen varit formgivare och rökpipor. Han säger själv att naturen är den främste konstnären och att det han snidat och täljt inte är någonting att yvas över. Det som är medfött har man fått gratis.

När man pratar med John pratar man också med Döderhultaren. John har läst det som finns att läsa om den store träsnidaren, han har en teknik som påminner om "hultarns" och för att på händernas väg lära det som inte står präntat så har han också gjort några av Döderhultarens verk, den, klassiska beväringsmönstringen t ex.

Men det har inte varit i spekulativt syfte, säger dalkarlsbergaren. Jag sätter plagiat under och talar om att ingen kan härma Döderhultaren. Mina egna gubbar är annars, bergsmännen, som jag känner väl till liksom smederna, vedhuggarna., tanterna med bröd kaveln i högsta hugg när gubben kommer hem på kanelen, gruvarbetarna, kolarna, torparen, slåtterfolket och sjömännen. Sen har jag gjort gymnastiserande flickor. Där ska det vara en och tall för att få fram gracen i rörelserna. Krucifix har det också blivit några stycken.

Trots att kolaren är bränd och sotig är de "fula" konstnärliga gubbarna få. Men John säger att det blir fler av den sorten nu när han har ekonomin tryggad genom pension. John är fyllda 71. Kanske blir bergsmännen mer välmående och myndiga, av all maten och ordergivningarna. Det får inte blir några stereotypa gubbar som inte kan mäta tiden.

- Varför gör du folkplågare, sa en gubbe till mej en gång. Det uppfattade jag som orättvisst. - Jag skildrar bergslagen och dom som levt där. Karaktären läser man ju inte heller alltid på utanskriften. Ibland kanske man kan göra det på dom små linjerna vid munnen och näsvingarna.

Varför färg?
Liksom Döderhultaren, arbetar jag mycket med ögonen. Andra snidare gör bara hål och sätter en prick i hålet.

Men ögonen ser inte om inte ögongloberna finns med. Egentligen är det bara pupillerna jag målar numera. Varför ska jag ha färg? Träet ger patinan efter några år. Och ingen färg går upp mot mörknat trä.

Till skillnad från många konsthantverkare har träsnidaren i Dalkarlsberg kunnat livnära sig på arbetet. Kanske just därför att det bara funnits fyra fem duktiga snidare (John säger att det är tilltaget i överkant) i varje generation.

Han har fått mycket sålt i sina dar, över hela världen på mässor och utställningar. En som köpt är hovpoeten Bo Zetterlind. En annan, slöjdläraren, som en gång i tiden sågade till Döderhultarens bitar. John behöver inte den hjälpen. Han plockar i skogen och använder sen moderna hjälpmedel, för att få ut bitarna, en liten bandsåg. En svarv finns även i verkstaden. Den skaffade han för rökpiporna. Men verktyget är skomarkarkniven och fantasin.

Dalkarlsbergaren lägger ned kniven och studerar sin halvfärdiga gubbe. En bergsman som snitten de sista minuterna gett en inneboende humor.