Här kommer jag att samla lite smått & gott som inte platsar under de andra rubrikerna.

 

Varje vecka rider jag Blossi fra Skammbeinstadum, en underbar islandshäst med fantastiskt temperament. Hans namn betyder "flamma" eller "eldsflamma". Han är femgångare och vi tränar på i skogarna. Nedan finner Ni lite länkar till olika bra häst- och hundsidor. Du kan se bilder nedan som är tagna på Blossi nu i vintras. Klicka på bilderna för att se dem i större format.

                

Islandshästen - Gudahästen

För ungefär 6000 år sedan tog vi hästarna i vår tjänst. I många religioner har hästen spelat en mycket viktig roll. De mest berömda av dem är Pegasus i den grekiska mytologin och den nordiska gudasagans Sleipner. Inom den nordiska mytologin finns många fler namnkunniga hästar. En av Odens söner, asarnas lyhörde vaktpost Heimdall, som kunde höra gräs gro och ull växa, ägde en hingst vid namn Gulltopp. Oden och Friggs dotter, Gnå ägde en häst som hette Hovvarpner och denne löpte både i luft och på vatten enligt Snorre Sturlasson. Balder, den ljuse gode asaguden, hade också en häst, men namnet är okänt. Denna häst följde sin herre på hans sista färd till bålet. Oden var beryktad för sina skiftande och många förklädnader och täcknamn, vilka till stor del var hästnamn. Exempel på dessa är; Jalk, Feng, Vaker, Rane, Brun, Russhårsgrane, Rödgrane och Sidgrane. Symbolen för själva livskraften, världsasken kallades Yggdrasils som betyder ”Odens häst”. Drasil är ett poetiskt namn för häst och Ygg betyder skräck eller fruktan, men var också ett av Odens många namn. Hästnamnen som Oden använde sig av har lett till att åtskilliga forskare har dragit slutsatsen att han från början var en primitiv gud som dyrkades i hästgestalt.  

Mycket tyder på att hästen har dyrkats som gudaväsen eller fruktbarhetssym­bol. Blotets innehåll och utformning visar på vilken oerhörd helgd som var för­knippad med hästen. När goden, prästen, hade lyst fred och inlett blotet fördes en grå häst med man i avvikande färg. Den skulle aldrig ha använts i vardagliga sysslor. Goden slaktade hästen antingen genom att sticka ett tveeggat järn i nacken på den och skära av ryggmärgen eller genom att krossa skallen med en yxa som inte användes till andra ändamål. Offerdjurets blod samlades i en offerskål medan goden helgade det med en kvast som ursprungligen hade tillverkats av offerdjurets tagel. Sen stänkte han blodet på altaret och gudabilderna samt väggarna både inne och ute. Även församlingen stänktes med blod och de som var ivrigast och hetast i tron drack av det. Sista delen av blotet innebar att man skulle äta hästens kött och lever. När så kristendomen antogs av alltinget år 1000 var en av de allra viktigaste bestämmelserna i den kompromisslösning man kom fram till ett ovillkorligt förbud mot att äta hästkött offentligt.  

Upp

Sagans häst

Asarnas ärkefiender, jättarna, ägde som gudar och människor också hästar. En som är värd att nämna är Gullfaxe, som åskguden Tor med hjälp av sin treårige son, Magne, vann i en berömd tvekamp med jättarna. Kappritter är något som nämns i de isländska sagorna. En berättelse lyder så här;

”Vid den tiden kom ett skepp till Kolbeinsaros, lastat med livdjur. I Brimnessko­gen försvann ett ungsto, men Tore Duvnäsa köpte det ofunnet och hittade det sedan. Det var snabbare än alla andra hästar och kallades Fluga. Örn hette en man. Han for land och rike och var trollkunnig. Han vaktade på Tore i Hvinverja­dal när han skulle söderut över Kölen. Örn slog vad med Tore om vems häst som var snabbast, ty han hade en bra hingst, och de satsade båda hundra mark silver. De red tillsammans söderut över kölen tills de kom till den sandslätt som sedan skulle kallas Duvnäseslätten. Där skulle kappritten äga rum. Men Tores häst var så mycket snabbare att Örn bara hade hunnit halva sträckan när Tore mötte honom på väg tillbaka. Örn tog sin förlust så hårt att han inte ville leva längre utan red upp mot det fjäll som nu heter Örnfjället och tog sitt liv där, men Fluga stod kvar är de mötts, ty hon var mycket trött. – När Tore skulle fara hem efter tinget fann han en grå hingst hos Fluga. Med honom hade hon blivit dräktig, och fölet fick namnet Edfaxe. Han skickades ur landet och blev sju mans bane på en dag vid Mjörs och dog där själv också. Fluga gick ner sig på en myr som sedan kallas Flugmyren, och omkom där.”

Ur: ”Islandshästen Gudarnas häst” av: Sigurdur A Magnússon och Gudmundur Ingólfsson m fl. LTs förlag Stockholm, 1979. 

Upp

Utvecklingen

När Island började befolkas tog de första nybyggarna med sig hästar från Väst­norge och de brittiska öarna. Det var kraftiga och uthålliga djur som var till ägarens nytta i fred såväl som krig. Under de senaste 800 åren eller mer har inga hästar förts in i landet. Islandshästen är således inte bara ättling till vikingarnas hästar utan sannolikt också till de hästar som de sägenomspunna bröderna Hen­gist och Horsa använde när de på 400-talet invaderade England. Enligt Beda Venerabilis, ”den engelska historieskrivningens fader”, så är detta brödrapar avkomlingar till Oden i tredje led. Sammanfattningsvis kan man med visst fog säga att islandshästen stammar från eddadikternas Gote och Grane. I tusen år har hästen levt isolerad och har därmed gjort att den isländska häststammen har bevarat en del egenskaper som andra europeiska hästraser förlorat under de senaste 400-500 åren. En av de egenskaperna är de fem gångarterna. Många tror att dessa gångarter är resultatet av en tämligen sentida dressyrteknik, men så är det inte alls. Detta framgår av beteckningen på den populäraste gångarten, tölt, och på en häst som utövar den, töltari. Den benämningen går tillbaka till ett gammalt germanskt ord. I det medeltida Tyskland kallades en smidig och mjuk ridhäst för Zelter. Det finns också en latinsk motsvarighet från kejsartidens Rom där passgångarston kallades thieldones. Det var ju livliga förbindelser mellan germaner och romare under andra och tredje århundradet e Kr.  

Tölten kan spåras betydligt längre tillbaks i tiden. På 400-talet f Kr prydde gre­kiska bildhuggare takfrisen på Akropolis Parthenon-tempel i Atén med reliefbilder av ryttare. Där kan man tydligt se att ryttarna sitter på tölthästar av ungefär samma storlek som dagens islandshäst. Ryttarens hållning och sätt att rida påminner också starkt om islänningarnas. Fotställningen som hästarna har visar också att det är fråga om tölten. En fråga man gärna ställer sig är hur kom det sig att denna hästras försvann ute i Europa men bevarades på Island? En viktig orsak var tillkomsten av körbara vägar i Europa samt förändringar på det militära området. Ända fram till 1600-talet var hästen ett allroundhusdjur i Europa, man använde den som ridhäst, klövjehäst och dragdjur. Både fattiga och rika ägde hästar. Den var en naturlig del av lantbruket och höll till hemma på gården. När man sen började dra vägar överallt kom det kärror och vagnar in i hästens liv. Då behövdes bara en typ av häst; vagnshästen. Genom att renodla och på andra sätt förädla hästraserna försökte man frambringa tunga och kraftiga dragdjur. Ungefär vid samma tidpunkt började man omforma rytteriet vid strid. Vid strid behövdes därför en annan typ av häst. Den europeiske bonden blev utfattig och hade inte råd med en häst. Särskilt markant blev detta efter 30-åroga kriget då bara adel och krigsmakt använde ridhästar. Men inte på Island, där fortsatte bönderna rida som de alltid gjort. I Europa anpassade man nu ridtekniken allt mer efter kavalleriets behov. Man började med kappritter och hin­derritter som ett led i träningen av kavallerihästarna. Men det fanns dock två folkgrupper i 1600-talets Europa som inte ägde något intresse för de nya hästraserna. Det var utvandrarna till Nordamerika och Sydafrika. De fortsatte att kämpa man mot man och skulle göra så länge utan ordnade och täta kolonner. Dessutom dröjde det väldigt länge innan de byggt ut ett riktigt vägnät. Det var dessa två folkgrupper som tog med sig den gamla europeiska hästen till sina nya länder. I Sydafrika fanns dessutom redan en liknande ras, Java-hästen. På grund av detta så har hästar i Nordamerika och Sydafrika fem gångarter precis som islandshästen.  

Islandshästens hårda livsvillkor och isoleringen bidrog starkt till att hålla rasen ren och främjade smidighet, seghet och motståndskraft. Dessa var egenskaper som hästen tvingades äga på grund av att annars skulle den inte överleva de förhållanden och behandling som den måst tåla i århundraden. Det var brist på bete och hö, klimatet är hårt och en rad naturkatastrofer har den överlevt. I fornsagor finns många märkliga historier om hästavel, fastän det aldrig varit tal om avel av anda husdjur. En hingst och fyra till sex ston fick bilda en flock som kallades stód, det är samma stam av det ordet som det engelska ordet stud och de tyska Stute och Stuteri. På den hedniska tiden var hästavel en religiös verksamhet. Man valde ut de bästa hästarna och helgade sedan hela flocken åt en bestämd gud. På det sättet så födde man upp hästar till gudarnas behag och ära. Av sagorna att döma så valdes hästarna med hänsyn till egenskaper och färg och varje bonde ville ha sin speciella färg på sina hästar. Den seden lever ännu kvar på Island.

Upp

Rasens typiska egenskaper

Så vitt man vet så har den isländska häststammens renhet ingen motsvarighet bland andra hästraser. Man antog en lag under alltinget att det var brottsligt att införa hästar till Island. De isländska hästar som en gång lämnar ön får heller aldrig mer återvända. Islandshästen är ovanligt kraftigt byggd, frisk, härdig och uthållig. Medelhöjden ligger på 133 cm och medelvikten är 380-400 kg. Dess hårväxt växlar med årstiderna, på vintern är den lurvig och på sommaren har den kort päls. En islandshäst växer långsamt och kan inte börja tämjas innan fyra till fem års ålder. Men den åldras å andra sidan mycket långsamt, den har till exempel ofta kvar alla krafter ännu i 30-årsåldern. Men det förutsätter då att den inte blivit tämjd för tidigt och att den utfodrats och behandlats väl från början.  

Det är en häst som är väldigt mångsidig, har låga anspråk vad gäller foder och stallning samt har en trevlig individuell personlighet. Den beskrivs som mycket idealisk som familjehäst och är lämplig för alla åldrar och bägge könen. Den är mjuk, klok och tålig, men den kan även vara temperamentsfull. Trots sin starka individualism är den väldigt sällskaplig och vill helst vara tillsammans med andra hästar i stall eller på bete. På Island är det tydligaste vårtecknet de vackra stódhästarna ute i det fria. Deras beteende och sätt att röra sig visar på en omätlig livsglädje. En fullvuxen hingst är skönheten och livskraften själv. Han är majestätisk och stolt samt vakar svartsjukt över sitt revir. Stona följer honom undergivet. Skulle någon annan hingst försöka inkräkta på hans område eller undergräva hans auktoritet så försvarar han sin ställning med en våldsam kraft. Han använder sig av både tänder och hovar, gnäggar vilt, sparkar omkring sig, stegrar sig och slår motståndaren med sina framhovar, springer bredvid honom och hugger tänderna i hans manke och sida, vänder sig blixtsnabbt och sparkar honom med bakhovarnas fulla kraft. Det är inte alls ovanligt att inkräktaren stu­par eller blir allvarligt skadad vid sådana uppgörelser.  

En annan egenskap islandshästen äger är att den gärna rymmer hem igen efter det att den sålts eller flyttats till någon annan plats. De verkar då inte sky några hinder alls, de kan till exempel springa i dagar, veckor och t.o.m. månader över fjäll, ödemarker och livsfarliga ödemarker för att komma hem igen. Det finns exempel på hästar som tagit sig över halva landet innan de kommit fram. Denna oerhörda hemlängtan är svår att hitta någon förklaring till, den hör till naturens egna hemligheter som t.ex. fåglarnas orienteringsförmåga. 

Upp

 

Att vårda sin vän

Hästarna behöver frisk luft, motion och ordentlig utevistelse året runt. Även om stallet är ombonat och väl ventilerat, vilket är väldigt viktigt, är hästens trivsel i hög grad beroende av frisk luft. Om den utfodras på ett bra sätt börjar den att leka, galoppera eller nafsa efter andra hästar när den kommer ut. Dessa rörelser är mycket hälsosamma och faktiskt nödvändiga för hästens andningsorgan och blodomlopp, förutom att det stärker musklerna. Om det finns möjlighet så bör man låta hästen rulla sig på marken varje dag, allra helst när det är snö ute. Detta gör skinnet vackrare och härdar huden. Vanligtvis så brukar hästarna, när sommarens aktiviteter tar slut och hösten infaller, få vila fram till vintern. Sen skos de i december/januari för vinterbruk och börjar att ridas igen för att inte bli tjocka. 

I och med att islandshästen blivit så vanlig i Sverige så finns risker. En del tror till exempel att en islandshäst kan man rida svettig och sen släppa ut i hagen över natten utan täcke vår, höst och vinter. Inget kunde vara mer fel! Man ska inte lura sig på att alla islandshästar är ”snälla”. Visst har rasen överlag ett starkt och harmoniskt psyke, men de kan även vara tuffa och mycket temperamentsfulla. Islandshästen är också billigare att hålla än en stor häst, men visst kostar det. En del tror att man kan göra lite hur som helst med en islandshäst, men de behöver ordentligt foder, mineraler, vitaminer, bra stallmiljö, ordentliga hagar. De kräver också avmaskning, regelbunden verkning och skoning, vacciner­ing och allt annat som alla hästar behöver.  

Upp

De fem gångarterna

Islandshästen har som nämnts tidigare fyra eller fem gångarter beroende på hur den uppfostrats; skritt, trav, galopp, passgång och tölt. Passgången rider man särskilt korta sträckor och i hög fart. Pass är en tvåtaktig gångart med sväv. Samma sidas benpar griper (nästan) samtidigt i marken. Frambenet kommer alltid bråkdelen av en sekund före bakbenet för att hästen inte ska tappa balansen. Flygande pass är något som inte alla islandshästar har tillräckligt starka passanlag för att klara av. De som klarar flygande pass kallas för femgångshästar. För att hästen ska klara av detta krävs god grundkondition och väl utvecklade musk­ler. Den lägger sig då i pass och löper i flygande fart 150-250 meter. Detta kräver sin speciella träning och det är en svår konst att lägga hästen och rida pass på rätt sätt. Hästen behöver ha mycket framåtanda, vilja och ett starkt psyke. Om man rider för mycket pass så kan hästen bli styv och ödelägga de andra gångarterna, kanske framförallt tölten. Men ett passrace kan även mjuka upp en häst. Man lägger hästen i pass från galoppen. Genom att i vänster galopp ta tag i vänster tygel, bromsa upp vänster sida och låt hästen gripa fram med höger framben för att hålla balansen. Flytta din kroppsvikt åt höger, gör förhållningar, halvhalter och parera med vänster tygel om hästen faller in i galoppen igen. Riv och slit aldrig i tygeln! När du saktar av håll kvar kontakten med hästens mun, övergå i tölt eller trav, därefter i skritt och stanna mjukt utan stress. Beröm hästen!  

Tölten är islandshästens särdrag som skiljer den från andra hästraser. Tölt används på vägar och slät mark, ryttaren sitter då så stadigt i sadeln att det ser ut som om han inte alls rör sig. Tölten går i fyrtakt med jämna mellanrum. Stegen är i denna ordning; vänster bakben, vänster framben, höger bakben, höger framben. I tölt kan man också öka farten från skritt till hög hastighet. Hästen håller ryggen sänkt, huvudet och halsen rest. Man kan känna igen tölten genom att lyssna, en jämn fyrtaktsrytm. Men man ser det också på långt håll för hästen håller sitt huvud högt och värdigt. Tölten kallas ”Gudarnas gåva” av islänningarna och det beror på att gångarten är så bekväm för ryttaren där han sitter nästan stilla medan hästen ”flyter” fram genom landskapet.  

Upp

Stammar och färger

Islandshästens färg har aldrig varit någon väsentlig egenskap. Det sägs till exempel att ”en bra häst har ingen färg”. Islandshästen har alla de färger och nyanser som de andra hästraserna har. Cirka 20 % av islandshästarna är röda, ofta med stjärna eller bläs samt ljus man och svans. Omkring 40 % är bruna eller rödbruna, 10 % grå och 10 % ljusröda eller gråbruna. Några färger som är mer ovanliga är; lergrå, ljusbrun, och helvit. Det finns också exempel där röda, ljusbruna och gråbruna hästar har silvergrå man och svans. Detta klär ju en gråbrun häst mycket väl. Många namn på islandshästarna anknyter också vanligen till färgen, och det finns en stor mängd av såna namn. Islänningarna har lika många ord för häst som samerna har för snö; fákur, hestur, stodhest, fole, gradhest, hross, folald, trippi, drösul, gelding, hryssa, klárinn, gaeding, meri… m.m.

Några exempel på var hästarna stammar från: 

Hornafjördur

Hästar som kommer härifrån är vana vid en dramatisk natur. En mäktig fjorddal på sydöstra Island där kraftiga älvar utan broar rinner fram bland livsfarliga kvicksandsområden. Denna miljö kräver starka, stora och hårdföra hästar med en förmåga att lösa svåra situationer och kämpa för att klara sig. De kännetecknas av bestämdhet, villighet, framåtanda, bra tölt och trav samt en kraftfull pass och galopp. Dessa hästar är riktiga kämpar. 

Skagafjördur

Detta är en vid och öppen fjorddal på norra Island med ett gott klimat och bra bete. Man formade här lättare, nättare, ”vackrare” hästar. De hade en flott, lätt fjädrande elegant tölt. Här utvecklades rid- och livskonstnärer som var mycket stolta över sina fina ridhästar. De njöt av livet, vin, vackra kvinnor och vackra hästar och de ”älskade att sjunga och hästarna dansade under dem”, (citat från Einar Gislason i Sydra-Skördugili). 

Hindisvik

Ligger i Hunavatnssysla på nordvästlandet. På den här platsen avlade man fram resliga, smäckra hästar med bra gångarter och mycket temperament och vilja. Det var intelligenta hästar med ”franska nerver”. De var glödande och otåliga att komma iväg, de kunde även vara rätt hårda i lynnet. De var kända för att bocka av sin ryttare när de var på det humöret. De användes ibland för att avla in lite jävlar anamma på vissa gårdar. 

Sydlandet

Detta är ett varierande landskap med höga fjäll och stora betesmarker. Det finns också mycket sandmarker och fuktig gräsmark. Detta goda bete gav stora hästar, hovarna var ofta stora, runda och flata. Detta för att kunna ta sig fram över våtmarkerna. Det var kraftfulla passhästar och godmodiga, starka arbetshästar. 

Upp

Beteende

Islandshästarna är flockdjur som härstammar från de stora stäpperna. Flocken har sedan urminnes tider varit deras sätt att överleva. Tittiga hästar som är lite rädda för småsaker när man rider dem, är extra känsliga för nya saker och när något rör sig. När man har en sån ridhäst betraktas de som ganska jobbiga. Men i friheten är dessa hästar flockens viktigaste vaktposter som säkrar flockens överlevnad genom sin extrema vaksamhet och reaktionsförmåga. Denna instinkt finns hos ursprungliga hästraser. Tack vare dem har hästen klarat sig mot vildjur och andra faror så pass bra som den gjort. Därför ska man som ryttare och tränare komma ihåg att inte bestraffa hästen för detta beteende. Blir den rädd ska man istället i lugn och ro visa hästen att det inte är något farligt och successivt närma sig. 

Upp

Träning

Det finns sju steg i träningen som man ska tänka på när man rider sin häst, oav­sett om det är en unghäst eller en tävlingshäst.

  1. Uppvärmning
  2. Lösgörande arbete
  3. Balansering
  4. Hitta takten i gångarterna
  5. Samla hästen
  6. Snabb tölt eller flygande pass (gäller vältränade hästar)
  7. Avslappning då hästen får pusta ut

Vid uppvärmningen kan man först låta den skritta för att övergå i trav på lång tygel. Vid balanseringen vill man uppnå att hästen slappnar av och lägger vikten på alla fyra benen. Samla sedan hästen försiktigt lite i taget, så att den känner att den bär sin egen kropp och överför mer av sin vikt till bakbenen och undviker att lägga sig tungt på bettet. Efter såna övningar kommer hästen så småningom upp i resning och korrekt hållning. Börja inte med att försöka få hästen på tygeln innan den hunnit finna sin balans på lång tygel i skritt och trav.

 

Lycka till & ha en underbar stund med din bästa vän! 

Upp

Källförteckning:

"Islandshästen - skötsel, ridning och avel" av: Stina Helmersson, Kaserntryckeriet AB, Karlskrona

"Islandshästen II - Träning och avel" av: Stina Helmersson, Epona förlag AB, 1993, Karlskrona

"Islands unghästträning och -skötsel" av: Einar Oder Magnusson, redaktör Stina Helmersson, Epona förlag, 1999

"Islandshästen - Gudarnas häst" av: Sigurdur A Magnusson, foto: Gudmundur Ingólfsson mfl, LTs Förlag, Stockholm, 1978

 

 

  Svenska Islandshäst Förbundet

 

 

Jag har alltid velat ha en hund, men tyvärr har det aldrig blivit av att jag köpt någon. Den ras jag fastnat helt för är Rottweiler. Inom kort kommer jag att lägga in info om rasen samt bilder. Så håll till godo!