Under senare år så har utvecklandet av bättre och bättre teleskop tillåtit att svarta hål och de kännetecken som är karakteristiska för dem har börjat kunna studeras. Detfrämsta av dem är Hubbleteleskopet som har tagit en hel del bra bilder på misstänkta svarta hål under de senaste åren. Mest karakteristiskt för svarta hål är de ganska väldefinierade jets som strålar ut i båda riktningarna från dess rotationsaxel.

I mitten av denna bild på radiogalaxen Kentauren A (NGC5128) tagen av stjärnfotografen David Malin finns ett av de största svarta hålen som man känner till. Nya mätningar tyder på attdensiteten i kärnan av denna galax överstiger 14 miljarder solmassor per kubikljusår.

Den första bilden på ett svart hål där ackreationsskivan är synlig; vanligtvis är det svarta hålet omgivet av en kokongliknande struktur av materia. Den blå delen visar ackreationsskivansom strålar i den ultravioletta delen av spektrat och av någon anledning är krökt. Bilden visar kärnan i galaxen NGC6251 i stjärnbilden Lilla Björnen.

Här ses en jet ifrån den jättelika elliptiska galaxen M87 50 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Jungfrun. Centralobjektet i galaxen har en massa som troligtvis är så stor som tre miljarder solmassor

Här ses de centrala delarna av galaxen NGC4261 i stjärnbilden Jungfrun. En ovanligt tydlig skiva, innehållande tillräckligt med materia för att bilda ungefär 100000 stjärnor, ses runtcentralobjektet som beräknas ha en massa motsvarande 1,2 miljarder stjärnor av Solens storlek. Centralobjektet samt skivan runt det befinner sig inte riktigt i centrum av galaxen vilket tyder på galaxen inte har slagit sig till riktigt till ro.