1: uppl 1991-05-29 red senast 1997-02-04

GOTLAND

av Ronny Sagebrand

Då min nyblivna "källing", som man säger på Gotland (i värsta fall "källing-skrälling") året 1967 bestämde (hon gjorde så) att vi skulle semestra på Gotland gjorde jag visst motstånd. Jag kunde icke begripa att det skulle vara nödvändigt att tillbringa ett antal timmar i en skvalpig båt för att ta sig till en kalkdammig ö och där sitta och längta hem till fastlandet

Numera skall det mycket till för att jag skall avstå från mina åtta - tio veckor på ön varje år. Hur har det blivit så? Får jag berätta?

Det här är Gotland för mig

ST VARBOS

Visserligen var ett tält min första bostad på Gotland, men sedan 1968 har jag med hela eller delar av familjen vistats alltifrån två till åtta veckor var sommar vid St Varbos i Sanda socken. I mer än tjugo år hyrde vi samma hus, och rotade oss så fast att det till sist blev nödvändigt att söka efter något eget. De senaste åren i det hyrda huset letade vi i trakten, sökte hos mäklare och frågade vännerna efter hus till salu, men - nej ! Genom en tillfällighet fick jag veta att ett gammalt förfallet fritidshus kunde vara till salu. Den nuvarande ägaren, en gammal dam i Visby och hennes tre döttrar, hade tappat intresset för huset, som fått förfalla svårt.

I juli 1990 tittade vi på huset första gången. Trots att det ligger bara 200 meter från där vi hyrde hade jag aldrig sett det, Det låg inne på en igenvuxen tomt, mörkt under höga tallar, bakom täta björk-och rönnbuskage. En närmare granskning visade att taket var trasigt och de senare åren hade regnet haft fri väg in i huset. Myrorna gillade tillgången till rinnande vatten, flyttade in och byggde sig en myrstack mitt på golvet. Rabbisarna placerade sina bon under huset,och mössen tog hand om vinden. Fukt och mögel hade börjat fräta på golven.Grannarna sade "slå ikull och bygg nytt, här har ingen bott på sju år, huset är ruttet". Men när jag tittade närmare kom jag fram till att stommen nog kunde vara frisk, även om några takstolar måste bytas ut. Det skulle gå att bygga vidare på den gamla stommen, öka ytan, och att byta ut det ruttna skulle inte vara alltför besvärligt. Det fanns el, inkopplad och klar, och det fanns också inkopplad telefon, vilket kunde vara bra. Familjeråd tog vid, hur länge skulle vi få vänta om vi inte slog till nu, vad kunde det kosta? Vi bestämde oss - detta skulle vi ha. Jag kollade och fann att det inte fanns några formella hinder mot om- och tillbyggnad. Kommunalt vatten var draget fram till tomtgräns. Avlopp måste ordnas, och skulle innebära en del problem, med tanke på markens låga nivå jämfört med grundvattnet. Men det skulle kunna lösas. Prisfråga ? Det man måste ha får kosta. Säljaren godkände mitt förslag till värderingsman, som efter besiktning gav sitt utlåtande. Vi reste snarast över till ön för besiktningen och dagen efter lade vi vårt bud. Inom några dagar kom svaret, OK, köpet blir av!

Vid nästa besök gjordes affären upp, och de formella registeringarna klarades snabbt av. Jag fick muntligt besked av kommunens byggnadsinspektör att ansökan om tillbyggnad skulle godkännas.

SEMESTRARNA - NU BÖRJAR ARBETET

En septembervecka 1990 startade jobbet. Träden närmast huset fälldes, trasigt tak revs av och lades om provisoriskt, innerväggar och golv revs upp och brändes. Myrstackarna grävdes om och eldades upp, grunden öppnades för luftning och stängdes med nät. Råttorna matades med gift. Natten mellan den 29 och 30 september 1990 sov vi första gången över, inte i stora huset, men i "lill"-stugan som var torr men "risig". Under vintern 90/91 stod huset och torkade.

När vi i slutet av mars 1991 återkom hade huset blivit utvädrat och torkat, och arbetet fortsattes med att ett sovrum iordninggjordes. Vid påsken var sovrummet nästan färdigt och beboeligt, och från den dagen har vi kunnat bo vid vårt hus vid de fortsatta besöken. Hela året 1991 fortsatte arbetet. Den 24 augusti hade taket kommit på, även utbyggnaden var under tak. Vid årsskiftet 91/92 var alla fönster insatta, golven inlagda, och huset tätt. Några problem med myror eller möss hade vi inte.

Rött blev huset, med vita knutar och fönster, gröna dörrar, så som vi bestämt det sedan länge.

Uthusen röjdes, i ett av masonitskjulen stod en skolorgel (!) trasig och skör, men det kom toner ur den. Ett tiotal vändor med släpkärra till Hemse soptipp blev det. Minst halvdussinet gamla kylskåp, tiotalet "turistsängar" och en massa annat bråte åkte med.

Året 1992 fortsatte med inre arbeten och fortsatt röjning av tomten. Köket gjordes klart, det drogs el och klistrades tapeter och lades golvmattor. Listning, målning, kakelsättning, beslag, trappor och uthus tog sin tid. Tomten röjdes ytterligare, totalt c:a 300 träd togs ner (!) allt ifrån armsgrova till diameter 50 cm. 1:a advent 1992 firades bekvämt i brasans värme. Huset var nu fullt beboeligt, men fortfarande saknades vatten och avlopp, Vatten hämtades i Västergarn eller i Klintehamn. Utedasset fungerar alltid, och disk-och tvättvatten får man till nöds vräka ut genom fönstret !

En februarivecka 1993 inledde det årets gotlandsvistelser. Mars och april innebar också besök och vid marsbesöket fälldes en stor pampig tall, som inneburit en del oro under vinsterstormarna. Den lutade nämligen in över huset, och skulle ha gjort stor skada om den fallit. Den mätte 50 cm i diameter i brösthöjd och vägde, enligt mannen som fällde den, 4 - 5 ton ! I skrivande stund, den 30 juli 1993, känns längtan till ön stark, och ikväll bär det iväg med 23.30-båten.

Vid förra besöket alldeles innan midsommar gjordes badrummet färdigt invändigt, men ännu återstår nedläggning av slamtankar och inkoppling av vatten. Närmast på tur står dock att bygga ny vedbod och cykelbod, istället för de gamla masonitskjul som nu finns.

I denna ständigt pågående krönika har vi nu hunnit till mars 1996, och gotlandssuget är åter. Vad har hänt sedan sist? Inte är avloppet färdigt inte ! I höstas satte vi in en mulltoa, en sådan där separeringsvariant, men den är ännu inte i bruk. Miljökontoret vill att vi skall tömma hos någon bonde men det tänker jag försöka ändra på. Senast i sommar måste slambrunn, pump-brunn och filtreringsanläggning vara klara - då har det gått fem år sedan tillståndet gavs !

Det ordnar sig nog.

Idag, juni 96, är infiltrationsanläggningen klar (vi gjorde den med svett och möda i maj). Klinte Rör har fått i uppdrag att lägga ned slambrunn och pumpbrunn. Sen är det - nästan -klart.

Jadå, visst ordnar det sig! Den 28 juni 1996 lade Klinte rör och Ulfs entreprenad ned slam-

brunn och pumpbrunn, och de följande dagarna fyllde de också upp marken kring brunnarna, utan direktiv därom, men i allafall ...... Miljökontoret besiktade och gav klartecken - först -

sedan började de orda om att ansökan utgått och gjorde ny prövning, tog ut ny avgift och så vidare, men godkänt blev det till sist. I sista stund - enligt min bedömning utgick tillståndet den 17 juli !

I juli 1996 sökte jag tillstånd till installation av separationstoalett, den toalett jag redan förra året - 1995 - installerat men inte tagit i bruk. Toaletten och nedlagd urintank godkändes om-gående av Miljökontoret, men de vill också titta på komposteringsarrangemanget då det blir färdigt. Ännu idag - den 24 juli 1996 - är det således inte färdigt, men nästan, nästan ....

Ved- och cykelbod blev dock klart redan i augusti 1993, men under 1994/95 har vi bara förmått oss att göra småjobb. Och att spela golf, förstås ! Skorstenen bättrades på hösten 1995, dock, och gamla pumpen satte vi då också upp !

Färdigt blir det ju aldrig. Nu i augusti 1996 skall vi byta altandörr och fönster invid denna. Jag har skaffat ett spröjsat fönster - lika som i köket - och beställt en "svaip" - en tudelad dörr, hos

Klinte glas. Och så skall vi lägga ner jordkabel till lill-stugan, hittills har vi lagt ut en provisoriskt kabel vid behov. Kabel till pumpbrunnen och till vattenpumpen skall också läggas ner och

varaktigt anslutas till elcentralen.

Och så skall vi måla sydfasaden och västgaveln på huset, det börjar bli dags efter fem år. De andra väggarna klarar sig 2- 5 år till. Om tiden räcker till skall vi också lägga ner slangarna till vattenpumpen och dess fortsättning in till huset. Kanske skall vi också skaffa vattenfilter, Elektrolux-varianten och installera denna. Det ger sig vad tiden räcker till, det skall väl bli tid att bada också ? Och spela lite golf !

Krönikan rullar på - idag den 4 februari 1997 konstaterar jag att även "svaipen" är på plats, liksom det nya fönstret. Kablar och vattenledningar är också nedlagda, det gjordes i augusti

-96. Sydfasaden och västgaveln är målade under förra hösten, och vattenfiltret är införskaffat och installerat. Visserligen har det renade vattnet en svag doft av berggas, men den försvinner

efter lite luftning. Filtret ger tillräckligt med vatten för att räcka till dricka och disk, men vi använder även det kolfilterrenade vattnet till dusch och annat. Det skall bli spännande att se hur grejorna klarat vintern, det har varit ner mot minus 5-6 på ön, och mycket snö i decemberg.

En viss oro har jag känt för snötryck på taken, men några oros-rapporter har jag inte fått. Lite värme har vi på, sådär 4-5 grader.

En liten planteringsidé har också kommit till. I svackan mellan husen har vi planterat några

sumpväxter, kalmus, och kanske kommer där till några iris eller så. Vi får väl se.

Det börjar kännas nu - när det ljusnar börjar det dra mot ön ! Kanske blir det av nästa veckohelg, dvs i mitten av februari. Det känns spännande och behövligt att komma till Varbos !!

ST VARBOS 1:31 - DESS HISTORIA

Jag tycker att det är intressant att veta varför saker är som de är, hur sammanhangen ser ut. Av säljaren till huset bad jag att få alla de gamla papper som hon hade, och det fick jag. Det var en bunt brev, kontrakt och ritningar, som sade mig detta:

Fram till 1951 ägdes fastigheten av John och Alma Logström, en fiskarbonde och hans hustru, bosatta i trakten. Färghandlaren i Klintehamn, Melker Wahlberg, sökte fritidshus. Jag har tidigare läst i memoarer av fd landsfiskalen Justus Jacobsson i Klintehamn om Wahlberg. Denna flyttade in från Stockholm på 20-30-talet, och omnämndes som en duktig fotbollsspelare och driftig affärsman. Han lär också ha köpt flera fritidsfastigheter på ön, kanske på spekulation ?

Nå, i vart fall köpte Wahlberg den då sammanhängande fastighet som nu kallas Varbos Stora 1:31 och 1:32. På 1:32 fanns en stuga, som lär ha tidigare stått som kiosk på Fröjelberget. Wahlberg sålde, samma dag som köpet från Logströms, 1:32 till en dam från Visby. Såvitt jag kunnat se fick han av henne lika mycket betalt för det hon köpte som vad han givit för båda fastigheterna. Den här misstanken om spekulation kanske inte är obefogad ? Det får väl vara förlåtet numera i så fall. Wahlberg byggde tydligen en stuga på 4 x 6 meter på tomten. Han sålde sedan 1963 fastigheten, 1:31, till redaktören K-G Andersson i Visby.

Denne Andersson var ett känt namn. Han arbetade på en dagstidning, och pga sitt något högdragna yttre, med näsan i vädret, ådrog han sig tillnamnet "Stjärnkikaren". Jag har hört följande historia berättas om honom. "En dag satt Andersson på redaktionen sysselsatt med sina manus. En svart katt hade sprungit omkring i rummen, och Andersson hade flera gånger kastat ut katten. Han var alltmer irriterad. Församlingsprästen kommer in på redaktionen för att lämna sina uppgifter om kommande söndags predikotexter. Andersson hör någon röra sig i rummet, tror det är katten som slunkit in igen, och ropar ilsket: "Är du nu här igen, din svarte fan". Man undrar vad prästen tänkte ??

K-G Andersson författade också en bok om Hansa-katastrofen 1944, en bok som fortfarande finns i handeln i nyutgåva. Andersson byggde vid köpet till huset med en ny del om 4 x 5 meter, samt lät mura en öppen spis i tillbyggnaden. Andersson dog vid en olyckshändelse 1983, och därefter kom huset att stå tomt. Redan före dödsfallet hade han låtit slyet växa, han ville enligt vad som sagts mig ha "ombonat" kring sig. Det var av änkan och döttrarna vi sedan köpte fastigheten.

ORKIDEER OCH MULLBÄRSTRÄD (ELLER BOKAR?)

Runt vårt hus växer och frodas det. Där finns enstaka orkideer, som skogsknipprot. Där växer salmbärsrevor, lingonris och smultron. Vi har planterat sparsamt, men några narcissor och krokus har vi petat ner i den magra, sandiga marken. Mullbärsträd har vi, troligen kommer dessa väl på ett eller annat sätt från den mullbärsodling som bedrevs på Gotland i slutet på 1800-talet - man provade då att hålla silkesmask och göra silke, och dessa maskar kräver ju som känt att få bo i just mullbärsträd. Det gick inget vidare med maskarna, men några träd blev väl alltså kvar. Om det nu är mullbärsträd ? Vi kanske har misstagit oss ! Fortsättning följer. Nja, idag -

juni 96 - pekar det mot bok, men artbestämningen är ännu inte definitiv.

Tallen är vårt karaktärsträd, även om en ek står som "vårdträd" mitt framför huset. Björkar är det gott om, och rönnar, ask och asp. Hassel har vi planterat. Tynne (nypon) finns också liksom några enbuskar. Många skogs- och ängsblommor finns på tomten, vitsipporna flödar i maj, blåsippor har vi, ängs- och skogskovall, älgört, gulmåra, svalört, te-veronika och många, många fler kända och okända sorters blommor och örter. Smällglim - har Du hört talas om

den ? Den heter tarald på Gotland - tarald kommer av tårar ? Ibland klipper vi gräset närmast huset - inte för att det behövs - men för att det doftar så gott av örterna i gräsmattan!

Koltrastarna är ena roliga fåglar. Vi har ett par - en som heter Varbos-Kolle - som trippar omkring på tomten och plockar. Han följer nyfiket allt vi gör, när vi klipper gräset följer han längs med och snappar upp de insekter eller vad det är som kommer i samband med detta.

Och så har vi sett blåkråka - en fågel som är mycket sällsynt men som skall ha häckat enstaka gånger på Fårö. I maj 1993 såg jag en underlig fågel på marken framför huset. Den hade en tydlig blå färg, som jag inte kunde hitta på någon annan fågel i boken än på just blåkråkan. Året efter, eller möjligen 1995, såg jag - i maj månad då också - samma slags fågel, och slutligen i maj i år 1996 såg jag den först flygande utifrån stranden in över granntomten och sedan vidare in i skogen. Vid två tillfällen dagarna efter, den 25 och 27 maj, såg jag den korsa vägen först söder om och sedan norr om Kovik. Man får väl tvivla på att jag har rätt - det må vara hur som helst med detta, men jag kan inte förstå att det kan ha varit något annat än blåkråkan.

Annars har vi flitiga och stiliga spillkråkor, som pulvriserar våra myrbebodda stubbar, sädesärlor, sparvar och finkar. Alltid finns något att titta på.

OMGIVNINGARNA

Varbos lär betyda "vårdkase" och således bör en sådan ha funnit någonstans på trakten, ingående i det system av varningseldar som användes i gamla tider. Det finns flera gårdar med samma namn runt Klinte. Socknen är en skogs- och jordbruksbyggd, och som sockennamnet anger är jordmånen sandig. På tjugo-talet öppnades fyra-fem pensionat i området mellan Västergarn och Klintehamn, varav Björkhaga, längs vägen mot Klintehamn, är det enda kvarvarande. På fastigheten söder om vår låg ett pensionat vid namn Rune, - en rumslänga finns kvar på tomten och minner om verksamheten. På motsatta sidan av vägen ligger, söderifrån räknat, Björkhaga badplats och camping. Badet har blivit alltmer frekventerat, kanske inte så mycket av turister som av gotlänningar. Huset närmast norr om campingen är ett av de första sommarhusen som uppfördes på tjugo-talet, Klintebo. Sedan följer norrut ett antal nyare sommarhus, och därefter ett grått trähus, åretruntbebott. Huset därefter, det som har en krona resp en buddabild på grindstolparna, bebos av Erik Olsson, som jag ägnar ett särskilt kapitel i denna beskrivning, liksom det fiskerimuseum som finns norr om Eriks hus.

BADET

Björkhaga bad och camping är kommunägt men utarrenderat, fn till ett gäng som också sysslar med westernridning och sådant. De har under det senaste året röjt rejält bland träden för att få ned mera sol och ljus, och hjälp fick de av januaristormarna 1993, som fällde många gamla tallar. Nu är det ljust och luftigt på campingen. Det finns en gammal sedvanerätt som säger att du får gå ned över en viss tomt som ligger mellan landsvägen och havet. Där skall nämligen ha gått en "släkes-väg" (en väg som bönderna hade för att köra tång (ett gammalt gödningsmedel) från havet upp till åkrarna, och dessa var fria). Vi brukar nog undvika att trava över grannarnas gräsmattor. I stället går vi landsvägen en bit söderut till den plats där Björkhagas staket börjar. Där går det att krypa under staketplanken och hitta en stig till havet. Känn hur hur det doftar av barrskog och hav ! Den mest brukade delen av stranden är söder om den plats där du kommer ut från stigen, men det står Dig fritt att placera Din lekamen även längre norrut. Det står en skylt som anger detta. Det finns bara en sträcka som är privat strand, nämligen nedanför tre hus, (ett brunt, ett grått och ett gult) som ligger på samma fastighet, fd pensionatet Rune. Du får dock gärna gå över också denna del av stranden. Gör förresten det, gå gärna om kvällen längs stranden från badet upp till Koviks fiskerimuseum, se den den nedgående solen bortom de gamla fiskebodarna.

Badet är långgrunt, alltmer långgrunt än då jag kom dit första gången. Landet höjer sig på Gotland fortfarande c:a 30 cm/100 år, dvs på dessa 30 år har det höjt sig någon dm - kan det märkas ? Vindarna är sommartid oftast sydvästliga, vilket betyder att ytvattnet drar in i badviken och juli-augusti-temperaturen kan bli 22 grader eller mer. I tidiga juni däremot, eller om det blåst ostligt en tid, kan temperaturen väl stanna på 16-18 grader. Det är då det är som friskast. Badet förresten, det är andra än människor som "glöter" i vattnet. Gå ner en tidig morgon, ja, Du kan väl sova ut något, men sådär vid 7-tiden, och sätt Dig en timme vid den sydligaste delen av viken, där tång och "släke" flutit in. Där är ett livligt fågelliv att titta på om Du är tålmodig. Gravand, svanar, trut, strandskator (mina favoriter, är dom inte fina med svartvita teckningar och röda näbbar och ben) tärnor och en massa andra spinkar och örnar som jag inte känner igen. Frampå förmiddagen tystnar dom, men en period vid solnedgången dyker dom igen i viken, på jakt efter föda, gunås. Det finns en servering vid badet, sortimentet varierar men på senare år har man kunnat köpa både korv och hamburgare förutom kaffe, glass och tidningar.

KOVIKS FISKERIMUSEUM

Strax norr om badet ligger ett gammalt fiskeläge, Kovik. Där har man samlat gamla bodar från olika platser på Gotland och byggt upp ett fiskeläge sådant det kan ha sett ut för 100 år sedan. Det drivs av en förening, som heter som rubriken ovan (gissa vem som är ständig medlem). Det är öppet för besök, men stäng grindar efter Dig, det går kor i hagarna runt omkring. Den höga stången är en fiskefyr, - man hissade i gamla tider eldbloss i järnkorgen för att vägleda fiskarna ute till havs. Stången med tvärpinnarna var till för att klättra upp i och se om någon var på ingång. På de flesta bodar sitter en skylt som anger var de kommit från. En gång i juli varje år har man årsmöte i föreningen, med dragspels- och fiolmusik, mötet hålles på "gistrummet", platsen med ene-käpparna, som användes att hänga nät på för torkning. Lite längre ut på udden, som heter Korumpu (dom äldre på trakten som brukar hålla till vid fiskeläget kallar sig därför med stolthet för "korumpianer"), jo, lite längre ut på udden ligger en nu använd hamn.

Så mycket fiske bedrivs väl inte numera, men det ligger rätt många båtar och skvalpar i hamnen. Bland dem några två- och tremänningar, som är en för Gotland typisk båt, spetsig i för och akter. En tvåmänning för två master och har två sitt-tofter. Seglen är av spri-typ, dvs en stång håller ut "övre hörnet" på det fyrkantiga seglet. I viken ligger också oftast en tremänning, svart med vitt övre bord (reling). Den heter Ungmor, och tillhör Erik Olsson. Ibland tar han ut den och ligger och seglar ut mot Karlsöarna. Det är en mycket grant, vita segel mot glittrande vatten och blå himmel, med öarna i bakgrunden. På strandängen norr om museet ligger ett litet kapell. Det är byggt 1965 om jag minns rätt, och är till minne över de drunkade fiskarena från trakten. Gå in där, där är öppet, känn stämningen. Klockan är skänkt av Sven Endre, en "business-man" från Stockholm, som ägde fd pensionat Rune och det gula av de tre husen vid stranden (de andra är hans söners). Texten på klockan är författad av Axel Strindberg, brorson till August - Axel vistades ibland tidigare på Klintebo.

Vid muséet ligger också, i ett "snäckhus", en rekonstruktion av en gammal båttyp, närmast vikingatida. Den är döpt av Erik Olsson till "krampmacken" efter de simpla bottenkryp som fiskarena kan få i sina nät ibland. Båten har seglats och rotts över Östersjön via floden Wisla i Polen till Bulgarien, för några år sedan. Båten är välkänd i gotländska och sjöhistoriska kretsar.

ERIK OLSSON

Erik förtjänar ett, eller flera, egna kapitel. Han är konstnär och vårdare och försvarare av allt gotländskt. Han har, tillsammans med några andra äldre på trakten, tagit initiativ till och byggt upp museet. Han hävdar människors rätt mot byråkrater och den mosaik som finns upp mot landsvägen, den med texten "TITTELITURE", är ett utslag av detta. Historien är denna, som han berättat för mig, att kommunen bestämde att av besparingsskäl ta bort de få lyktstolpar som då stod vid brevlådorna vid landsvägen. Erik ilsknade till, lät en släkting som är "elektrikar" ordna ny belysning som Erik kan tända från sin egen säng, och gick därpå och gjorde mosaiken föreställande ett fult troll, rivande sig på "ett visst ställe" och kallade den Titteli-TURE. Kommunalrådet som bestämde om lyktorna heter Ture Nilsson. Mosaiken är mycket fotograferad - hämnden är ljuv . Annars har Erik restaurerat bortåt 50 av Gotlands kyrkor, gjort mängder med målningar, akvareller och teckningar, mest av gotländska miljöer och personer, men också från sina och hustrun Kerstins resor i Italien. Han har också gjort flera böcker med berättelser och teckningar, sök dem på biblioteket i Visby eller Klintehamn. På Eriks tomt finns massor med mosaiker, skulpturer och dessutom en båtrigg. Jag tycker att han är särskilt duktig på att rita och måla segelfartyg - vi har ett gemensamt intresse där.

Kan Du gå in på Eriks tomt och titta på sakerna? Ja, jag vet inte vad jag skall säga. Är han ute på tomten har han säkert inget emot ett besök och visar nog gärna. Annars säger han säkert ifrån . Tidvis om sommaren har han besök av hela busslaster med turister, och det säger sig väl självt att han kan bli trött på frågor (född -19). Om Du har tur tar han Dig med till sin atelje nere vid stranden, där finns mängder med målningar och annat som han samlat. Sommaren 1996 har han en utställning på Godmans kafé vid Friggards på Fårö. De senaste åren har han haft utställningar vartannat - /tredje år, alltid välbesökta och alltid mycket intressanta.

FÄSTNINGEN LANDESKRONE - REDUTTEN STÅLHATT

Söder om badet ligger resterna av en gammal fästning. Du tar Dig enklast dit om Du går landsvägen söderut c:a 75 m söder om badets P-plats och går vägen ut mot sjön, genom en grind och vidare ut. Efter en stund kommer Du till en upplysningsskylt som talar om att här inne i hagen ligger de kvarvarande vallarna av en fästning som byggdes på 1700-talet och fick namnet Stålhatt. Tidigare fanns här en ännu äldre försvarsanläggning byggd av Erik av Mecklenburg och som brändes 1398. Man kan väl se det som ett återsken av den mycket stora betydelse ur handelssynpunkt som Gotland hade under denna tid.

MAT OCH DRYCK

Jag vet inte, kan det vara närheten till havet som gör att jag blir sugen på mat och dryck ? Vad skall man äta? Ja, det finns specialiteter, lambskalle, ugnstrull, glödhoppor osv. Lambskalle, dvs helstekta fårhuvuden, lär vara läckert, men mig har det aldrig tilltalat. Om Du provar, - ögonen lär vara särskilt goda !! Ugnstrull är något åt kroppkakehållet till. Glödhoppor är flisor av lammkött stekta i varm panna, det går nog an. Men, rökt torsk - det är allt min favoritfisk ! Det är numera ont om den varan, men den som söker skall finna. Det finns fiskare längs landsvägen som röker torsk - titta efter skyltar. Ner mot Klintehamn, på höger sida i ett gult hus sida bor det en, och även nere i hamnen kan man ibland få tag på torsk. På torget i Hemse finns rökt torsk ibland, och även i gamla tullhuset i Visby, men oftast inte helt nyrökt. Bäst är stjärtbiten på en stor torsk eller helrökt småtorsk. Det fina köttet skall vara vitt och helst varmt. Ät grovt bröd till, och gärna koggost. Vad dricker man till ? Tja, varför krångla till det - vodka och öl, naturligtvis. Alltså, jag repeterar, rökt torsk, Eskelunds grovlimpa, vodka och öl, - det klarar Du Dig länge på - se på mig !! Betr det mera "artistiska köket" hänvisar jag till avsnittet om södra Gotland, Majstregården. Visby har också många andra "fina" krogar, Lindgården m fl. Men jag är inte så mycket för det fina, jag .

Tiden går, det märker man. Det är numera inte lätt att få tag på rökt torsk, de senaste åren har det varit fiskeförbud. Inte heller finns någon koggost längre, osttillverkaren i Klintehamn lade ned, mejeriet flyttade till fastlandet men gjorde ännu en tid koggost, men nu är också denna tid slut. Jämmer och elände. Nu får Stångamejeriets Blå Gotlandsost duga, och ännu finns grovlimpa, ännu kan man hålla svälten borta !

Ska vi prata lite omVÄDER OCH VIND ?

Även om jag och andra fanatiker knappast minns annat väder på Gotland än strålande sol, så finns variationer, om man säger så. Jag kan, om än med viss möda, komma ihåg molniga timmar, och kanske också någon (mycket kort) regnskur. SMHI:s väderprognoser över Gotland har jag sedan länge slutat lita på. Av Otto Söderlund och av andra på trakten har jag lärt mig se på molntappar och känna på vindar hur vädret kan tänkas bli under dagen eller nästa dag. Det blåser oftast västliga eller sydvästliga vindar, vilket innebär att ev regn tömts ut över fastlandet innan molnen når Gotland. Molnen skingras också ofta över Östersjön. Däremot, molnsystem från Polen och från Finland kan ge regn, till och med dagsregn. Om solen är röd och luften disig på kvällen är morgonen efter ofta mulen. Molnen brukar dock lätta framåt middagen, och kvällen blir då fin och varm.

En ganska vanlig vädertyp är att kvällen är mycket varm och stilla. När Du vaknar på morgonen efter är himlen klar och ren, och Du går ner till badet, där Du tänker tillbringa dagen. Förvånat upptäcker Du vid 10-tiden att det kommit moln över himlen. Det är moln som bildats över havet, och som av sjöbrisen förts in över landet. Det kan till och med komma en eller annan regndroppe. Förtvivla ej, det går över. Passa på och åk in till Klintehamn och köp grovlimpa eller till Hemse och gå på butiken. När Du kommer hem igen vid 2-tiden är himlen lika klar och fin och Du får en fin eftermiddag och kväll vid havet. Efter långa perioder med mycket varmt kan det bildas mycket kraftiga åskväder över inre ön, medan kusttrakterna, särskilt på västsidan, är soliga och klara.

AFFÄRER OCH BUTIKER - NÖDVÄNDIGHETSVAROR

I Klintehamn finns bl.a. ICA och Konsum, välsorterade mataffärer, kläd- och skobutiker och färg- och järnhandel. Järnhandeln har begränsat sortiment, och för inte flytande järn. Flytande järn finns emellertid att tillgå närmast i Hemse, drygt två mil hemifrån. Systembutiken ligger vid norra änden av genomfartsgatan. I Visby finns två systembutiker, vid St Torget i innerstaden och vid Östercentrum, mittför Åhlens. Skall man i övrigt handla saker sker det enklast vid Östercentrum, där det finns ett modernt men inte uppseendeväckande affärscentrum. Betr det där att "gå i affärer", se Visby. För all del, inte behöver Du åka till Visby för att handla. Till Klintehamn är det bara tre kilometer, där finns det Du kan behöva.

KLINTEHAMN FÖRRESTEN, JA

Klintehamn är en sådan där typisk hamnby som finns här och var både på Gotland som på andra ställen längs kusttrakter. Samhällena växte först upp kring kyrkorna, som anlades på 11- 1200-talen vid kusterna men som nu genom landhöjning kommit ganska långt från hamnarna. Då växte ytterligare ett samhälle, dit köpenskapen samlades, upp vid de nya hamnarna. Likadant är det i Klintehamn. Där växte på 16-1700-talen upp en köpmansby invid dåvarande hamnen. Det fanns då bara kustlandsvägen och vägen mot kyrkan, och längs dessa fanns ett antal bodar. På 1800-talen härskade köpmanspatronerna Donner och Cramer i Klintehamn, förresten även i Visby. Deras "boddrängar" Snöbohm, Svan, Lindström och vad de hette lärde sig och öppnade så småningom egna bodar. Där bedrev man kreditaffärer med bönderna, dvs bönderna fick ta ut varor hos köpmännen mot att de förband sig att sälja sin skörd och sin fårull till köpmannen. Priserna pressades, och ganska snart stod varje bonde i skuld till sin köpman. Man tog jord i pant, och så kom köpmännen att bli ägare till stora jordegendomar. Patron Donner lät bygga ett mycket stort hus längs kustlandsvägen, det ligger ännu kvar mitt i samhället och inrymmer bl a biblioteket. Passa på att titta in där, där finns mycket av väggmålningar och annat kvar.

Ännu till 1990 gick landsvägen genom samhället, och jag tycker det är synd att man nu dragit vägen längre västerut, mellan samhället och hamnen. Mycket av den gamla stämningen i byn försvann, tycker jag. Som väl alla sådana här byar har Klinte sina "karaktärer". Det finns några gubbar, välmående och pustande, som man oftast träffar på ätande korv utanför ICA eller pratande med fiskarna i hamnen. Annars sitter de på cykeln på väg däremellan. Vi har döpt dem kollektivt till "Roine" för enkelhetens skull.

Är man en vecka på Gotland tycker jag, personligen, att man skall koppla av. På Gotland säger man "ja kummar när ja kummar", uttydes "det är väl inte så brått?" Det är, helt klart, ett lugnare tempo, i vart fall på landsbygden. Så koppla av, bada och ta det lugnt, Du måste inte nödvändigtvis se en massa saker runt ön. Då blir det gärna så att man reser, inte för att se, utan för att "ha sett", vilket är en viss skillnad. Men om Du är på ön längre tid, eller har en mulen dag, eller inte kan koppla av vid stranden så länge, så föreslår jag en, två eller tre "utflykter". En till Visby, en till södra Gotland och en till norra Gotland. Norra turen tar en heldag, de andra kan Du korta av till halvdag om Du vill. Man kan naturligtvis också göra kortare vändor till något speciellt mål om "oron" kommer på.

VISBY

Visby är en fantastisk stad. Dess historia, ringmur, kyrkor och övriga byggnader är omskrivna i hundratals böcker, och det jag nämner här är bara enstaka saker, sådant som jag fastnat för, och kanske är de personliga just för mig och säger inget till någon annan. Ringmuren är en speciell sak. Byggd i två etapper på 1100- och 1200-hundratalen, inte för att skydda befolkningen från främmande angrepp utan för att skydda staden mot landsbygden ! Staden var ju nämligen befolkad av köpmän och borgare från Hansa-städerna, och de hade just inget att göra med bönderna. Därav kom det sig att när Valdemar Atterdag landsteg på ön 1361, vid Kronvalds mittför Lilla Karlsö, och tågade upp mot Visby, bekämpades han av bönderna, som försvarade sin ö. Visbyborna däremot, de låste in sig innanför muren, och då det stora blodiga slaget stod utanför den södra delen av muren så stod borgarna bara och tittade på hur tusentals gotlandsbönder slogs ihjäl. De hade inget intresse av att försvara ön. När bondehären var besegrad krävde Valdemar skatt av staden för att inte bränna ned den, och han bröt sedan ned en del av muren, (strax norr om Söderport, se de tretton tinnarna på den återuppbyggda muren - man gick in tretton man i bredd) och gick in och tog skatten. Ännu finns det en fullt märkbar misstro hos bönderna mot Visby-borna, man märker det i debatten ! Så djupt kan det sitta. Om Visbys historia kan man lära mycket på ganska kort tid av ett besök på Gotlands fornsal, som ligger på Strandgatan. Det har hänt mycket i den staden.

Köpenskap och köpmän kan man fundera mycket över även i dag. Gå en tur längs Adelsgatan, den stora affärsgatan. Mitt bland de gamla "året-runt-affärerna" som Julia Hultgrens, Malmgrens och Wessmann & Petterssons bokhandel finns nu mörkhyade köpmän med fjärran tungomål och krokiga näsor, i turbaner och "lakan". Gatuhandeln är livlig, det är trångt om plats, kebabstånden trängs med "baked potatoes" och Gute-glass. Är det så konstigt? Är det en gammal tids köpenskapstradition som är tillbaka? Annars är väl krukmakeri en vanlig turistattraktion på ön, och det finns många duktiga krukmakare som säljer i Visby. Kanske några vackra vinmuggar kan vara något?

År 1855 anlade ett sällskap som kallades sig De Badande Wännerna (DBW) en botanisk trädgård innanför ringmurens norra del. I DBW:s trädgård samlades sedan allehanda träd, buskar och andra växter, som växer i Gotlands milda klimat, men inte annars i Sverige. Det är skönt att promenera i parken en kväll, titta på växter och träd och sniffa på örterna i kryddgården. Ibland spelar en mässingsoktett gammal brunnsmusik, det brukar dra mycket folk. Oktetten kommer ur Stiftelsen Gotlandsmusiken. fd regionmusiken, och har också ett mycket skickligt storband som spelar blås-jazz med stor framgång. Folklivet är som värst på Standgatan, där Burmeister, Kalvskinnet, Akacia, Lindgården och en massa andra dyra eller mindre dyra krogar ligger. För egen del söker jag inte trängseln där, men "smagen er forskaellig" som dansken säger, och visst kan det vara kul att titta på folk ibland. Frampå natten kan dock gärna buslivet ta överhand, där som på andra håll, tyvärr. Gotlandstidingarnas insändare handlar på sommaren mest om buslivet på Strandgatan, och de som bor där brukar fly ut på landet under storsemestertid. Gå hellre och ta en kopp kaffe på S:t Hans, mitt i Hästgatsbacken, och sitt ute bland "rudera" (ruinerna/Linné‚) av kyrkorna S:t Hans och S:t Per. Där är lugnt och svalt.

Linnè ja, han gjorde 1741 en resa runt Gotland, och jag har en sommar åkt runt efter hans beskrivning och funnit samma saker som han gjorde (se Torsburgen). Att gå längs hamnen i Visby är ganska trivsamt, om man vill se liv och rörelse. Där finns flera cafèer, och även enklare lunchställen. Det är alltid mycket folk i rörelse där. Apropå folk, då och då kommer en kryssningsbåt in till hamnen, och blåhåriga nervösa XXXXXXXXXX förlåt, damer, springer omkring i staden och fotograferar innan båten lägger ut igen efter två timmar. Då har de amerikanska damerna sett Visby, "it was sooooo fascinating" och så far de iväg till Stockholm med samma rusch där. Tala om att resa för att "ha sett", och ändå ingenting upplevt. Ja om Visby kan man prata länge, men jag tror Du kan uppleva mest själv, utan att jag pekar. Kom bara ihåg att staden är mycket backig, och man blir fort trött i benen.

NORRA GOTLAND OCH FÅRÖ

Den norra delen av ön skiljer sig mycket från den mellersta och södra. Här är betydligt kargare, stora hedar och alvarsmarker. Vid kusterna är det dock lummigt och fint, nästan tropiskt på sina håll. En tur upp till Fårö bör man starta vid 9-tiden, om man tänker sig att även hinna med att titta lite på norra "Stor-ön" som Fårö-borna kallar övriga Gotland. Jag föreslår att Du åker upp till Visby och därefter tar västra kustvägen uppåt. Ett par mil upp kommer Du till avtagsvägen till Brissund, som kan vara värt ett besök. Sväng ner där, och åk fram till Krusmyntagården. Där har man planterat ett område med kryddväxter, både vanliga och ovanliga, ätliga och mycket giftiga. De är samlade i olika "buketter", med beskrivning om hur de användes och vad folktron sade om dem förr. Det är ganska anmärkningsvärt att man nu för tiden kunnat konstatera att växterna innehåller substanser som faktisk är verksamma mot sjukdomar, och som ingår i moderna farmaka. Man var långt klokare förr än nu, höll jag på att säga, och det kanske är riktigt.

Ett annat vägalternativ är att Du strax norr om Visby kör ned mot Själsö, och följer den gamla

vägen närmast kusten och norrut. Den är inte längre, men tar lite längre tid, för där skall Du köra sakta och njuta av naturen och utsikten.

Efter Brissund, där Du föresten också kan få en kopp kaffe med hembakt, kommer Du till Lummelunda. Där finns grottorna, med stalaktiter och stalagniter (växer till uppifrån resp. nedifrån), och de är intressanta mest på det sättet att de inte finns på så många håll i norra Europa. Man har guidade turer ner i grottorna, som tar sådär en halvtimme, och om Du skall gå ner så tänk på att det är kallt i underjorden, inte över 8 grader, ta på en tröja. Annars finns att titta på det stora gamla kvarnhjulet, en presentshop och en pälsbod, där man, undantagsvis, kan göra fynd på pälsar eller skinn-kläder. Området längre norrut längs västsidan har många vackra partier, särskilt krings Halls kyrka och den höga stranden mot Kappelshamnsviken, men skall Du hinna till Fårö får Du nog köra raka vägen till Fårösund. Du missar då också området kring Bäste träsk (träsk betyder sjö på Gotland) men det får bli en annan gång. Där är annars Stenriket, där man högg, brände och utskeppade kalk, och vid Bläse finns en museum som berättar om den tiden.

Jag får nog nu - i juli 1996 -skriva lite även om Bläse, som vuxit ut till en riktig attraktion. Några riktiga eldsjälar har tagit fram de bevarade resterna av det gamla kalkbruket, som varit en sådan viktig arbetsplats för många människor i början av seklet. Där finns beskrivningar av hur arbetet gick till, mycket fotografier och redskap. Där finns också en iordningställd gammal

järnväg, tidigare använd för att frakta fram stenen, nu för att låta besökare åka tåg - en nu sällsynt attraktion på Gotland. I Bläse har man de senaste åren spelat upp en riktigt trevlig amatörteater - särskilt stycket "Tröjkällingar", som handlar om hur gotländska kvinnor gav sig av till Stockholm i båt för att sälja "sticketyg" och hur äventyren under resan avlöpte. En av "skådisarna" var vännen Sigge Stenbom, tidigare polis i Nyköping, nu sedan 1990 återvänd till sin barndoms hemö där han och fru Gunilla bor just vid Bläse, i en härligt renoverad gotlandsgård.

Nå , framkommen till Fårösund upptäcker Du något som Du inte väntade. Det är kö till färjan. Det är inte annat att göra än att sätta sig i bilkön och vänta på överfarten. Det kan ta en timme mittpå dan under högsäsong. Är Du dock över till bortåt ett-tiden så har Du hyggligt med tid på Dig. Färjan kostar inget, och går i skytteltrafik (förresten är det två stycken) under sommaren. Fårö är mycket speciellt, och skiljer sig från övriga Gotland. Namnet Fårö förresten, det har inget med får att göra, får heter ju lamm på gotländska (och lammen kallar man för lamm-ungar). Nej, det troliga är att namnet har med fara dvs resa att göra, ön man for till eller från. Ön har oftast varit mycket fattig och man var i gamla tider mycket beroende av strandade vrak, som man plundrade, och man slog utan vidare prut ihjäl eventuella överlevande. I den gamla Fårö-iska aftonbönen ber man Gud att låta ett stort skepp stranda, så man fick rik plundring. Annars levde man på fiske och sälfångst - något rikt jordbrukslandskap är det sannerligen inte.

Nu kan man ju åka raka vägen till Sudersands badstrand, som nog är den bästa stranden av alla på Gotland. Det är många som tycker så, så Du blir nog inte ensam, men för den skull behöver Du heller inte trängas, stranden är tre kilometer lång. Det finns andra stränder som är mindre besökta, t ex vid Norsta Auren längst norrut. Får jag själv välja låter jag nog både Sudersand och Auren vara, och svänger i stället till vänster vid Fårö kyrka, mot Lauter, förbi Lauters gård och tar upp till höger där den egentliga vägen tar slut. Men vänta nu, där borta vid de stora raukarna står busslaster med turister. Jag kör inte så långt, stannar ungefär halvvägs mellan avtagsvägen och raukområdet. Där ställer jag bilen så att jag inte skadar marken eller vegetationen, om det finns någon. Här växer väl egentligen bara den gulvita tulkörten och lite mossor, men det Du skadar tar det 25-30 år att återställa. Jag tar sedan smörgås och pilsner i korgen, och går fram till den höga kalkbergskanten, letar mig ner till klapperstensstranden. Har jag nu tur är jag ensam med mina vänner, ingen annan har hittat hit idag. Under kalkklinten har jag bara stenstranden, himlen och havet, lika nu som för tusentals år sedan. Här är friden total. Visserligen kan Du knappast bada, men plaska kring i det varma vattnet och plocka stenar och fossiler. Men här kommer en STOR VARNING ! Det är så att en likadan klippkant som den bakom Dig finns också ute i vattnet, 20 - 30 eller 100 meter ut. Under den finns kraftiga strömmar, och om Du simmar ut och når klippkanten är risken stor att Du sugs ned under vattnet och dras ut i havet. Varje år omkommer någon eller några på detta sätt. Ta denna varning på allvar ! Jag hoppas verkligen att Du har turen att få vara ensam här några timmar. Solen tar oerhört hårt här, och betänk även detta. Du kommer att känna av solsvedan ikväll.

På hemvägen, ja för all del, åk gärna fram till raukarna och titta på dem innan Du kör hemåt, de är nog de största på Gotland och nog så intressanta. De är alltså rester av berggrunden, och vattnet, som då gick 50-100 meter högre, slipade ned den omgivande lösare materian och kvar blev dessa stenpelare, byggda av kalksten och fossiler. Men sen, då Du kommer tillbaka till Fårö kyrka, gå gärna in där. Jag medger att inte heller jag besöker kyrkor särskilt ofta, men i Fårö kyrka hänger något som heter "kuta-tavlan" som berättar om hur några säljägare drev bort på ett is-flak, och om vad som sedan hände med dem. Nå, tillbaka till Broa, som färjeläget heter på norr-sidan, och ny kö om Du är senare än tre-tiden.

När Du är tillbaka till "staur-ojä", Storön, skulle jag vilja rekommendera ett besök på Bungemuséet, någon halvmil söderut. Där finns många gamla fina gotländska hus, och ett besök på Bungemuséet ger ett gott grepp om Gotlands byggnadshistoria och även om levnadsvanor och traditioner. Det blir ganska späckat, detta program.

Orkar Du mer ? Efter Lärbro kan Du välja på att åka direkt mot Visby eller att ta vägen ner mot Slite och sedan köra efter östra kusten ner mot Katthammarsvik. I Slite finns Gotlands väl största industri, Cementa, och en jättekrater där man brutit kalk. Slite-trakten är väl annars den del av ön som jag känner minst, men både Kyllaj och S:t Olofsholm är väl värda besök. Jag känner på mig att Du är ganska nöjd med dagen, och hur vore det att köra raka vägen till St Varbos och gå ner till sjön och ta ett dopp innan middagen ? Det blir nog så !

SÖDRA GOTLAND OCH STOR-SUDRET

Södra Gotland är hemma för mig. När jag kör omkring där brukar jag åka ner förbi Klintehamn, längs kustvägen förbi Fröjel, nej vänta, -stanna till ett tag strax norr om Fröjels kyrka. Där, mellan vägen och havet, strax intill vägen, med bara ett staket emellan, ligger en väldigt fin skeppssättning. Kan Du föreställa Dig hur skeppet sätter segel, seglen fylls av vinden och skeppet seglar ut i havet, med gotlands-bönder som vill ut på vikinga-tåg i västerled Okej, innan Du bestämmer Dig för att slå följe med vikingarna är det bäst Du fortsätter. Om en liten stund kommer Du till en vägvisare som pekar ned mot havet, där står Sandhamn. Kör in där, och nere vid havet tar Du den krokiga grusvägen söderut. Du passerar Djauviks fiskeläge, massor med fritidshus, och är snart nästan inom "sim-håll" från Lilla Karlsö, "Leilåj" på Eksta-dialekten. Någonstans här, men var försiktig var Du kör så Du inte skadar marken och växterna, slår Du Dig ner med Ditt förmiddagskaffe och vilar en stund. Utsikten är lugn och rogivande, de vindpinade tallarna försöker krypa längre upp på stranden. Längre söderut, fortsätt så långt Du kommer, viker vägen öster/norrut och Du passerar ett mycket fint fågelområde, kanske inte så "be-fåglat" nu på sommaren, - Du skulle se det på våren !

Ja, så småningom kommer Du upp på landsvägen igen, kör vidare söderut. Du passerar gotländska byar och gårdar, här är ett ganska gott jordbruk och kommer så småningom fram mot Burgsviken. Där, på Näsudden på andra sidan viken ser Du det stora vindkraftverket. Det är, dvs det största - Vattenfalls anläggning - ett femtio meter högt torn med en vinge som är totalt 80 meter. Under senare år har på Näsudden vuxit upp ett fyrtiotal mindre "snurror". Man kan ha olika uppfattning om miljövärdet, vackra är de inte men fyrtio kanske inte är fulare än tio ? En del kraft blir det ju, som sparar annan energi. Jag tycker nog det är ganska intressant att man försöker få energi ur vinden, istället för att bränna olja. Närmast kommer man att bygga vindkraftverk i havet utanför udden, om man kan enas om miljöskyddet. Är Du intresserad kan Du köra in där pilen anger (längre norrut, vid Näs kyrka), annars fortsätter Du.

Du passerar Burgsvik, varifrån kalkpatronerna skickade mycket material till Stockholms slott på sin tid, - balustrad-dockorna kommer härifrån. Snart är Du nere i Vamlingbo, avstånden är inte långa här. Stanna till vid Bottarvegården. Logen längs med landsvägen brann för några år sedan men har byggts upp, med kanske det största ag-tak som finns på Gotland nu. Gården är invändigt i 1800-talsskick, inte konstruerat, utan här bodde faktiskt ända långt in i detta sekel två gamla gubbar som inte kom sig för att ändra nånting, utan gården blev aldrig omgjord. Mycket intressant, om man nu är intresserad av bygdehistoria (vilket ju inte är något krav). Det finns för övrigt flera gamla fina gårdar i trakten, Petes, Kattlunds m fl om man vill kolla dem.

Strax söder om Vamlingbo tar Du ner mot havet igen, mot Kettilvik. Där följer Du den krokiga, men asfalterade vägen, ner mot Hoburg. Titta på den höga ancylusvallen, den slogs upp av vågorna en gång i tiden när det mesta av Gotland och för den skull södra Sverige var under vatten. Ser Du de små stenbrotten ? Det kan väl hända att det fortfarande sitter en gubbe vid något av dem och knackar till en slipsten, det är inte alltför ovanligt. Du kan se att man tagit tillvara gamla båtar, och satt upp som vindskydd mot havet. Det här är bland de mest fantastiska vägavsnitt jag vet, och vägen är f.ö. också utmärkt som "vacker" !! Snart är Du framme vid Hoburg. Parkera, för här skall Du äta lunch ! Thats an order ! Här finns nämligen Majstregården, som har ett mycket fint bord, inte alls dyrt. Det finns gotländska specialiteter, smörgåsar och annat, men jag vill att Du äter friterad spätta, och hör sen! Finns den inte på menyn så fråga, dom fixar det säkert. Det har aldrig hänt mig att jag blivit besviken, och jag har då säkert provat 20 ggr ! Nå, för att gå ner maten kan Du gå ut och titta på Hoburgs-gubben. Kan Du tänka Dig att man till och med satt ut en pil varifrån man skall fotografera för att näsan skall synas bäst. Häromåret målade någon buse näsan illröd på gubben, det tog lång tid innan det försvann. Landskapet här är intressant, dom här platta runda kalkformationerna är det som kallas burgar, det finns flera stycken med olika namn. Förresten, på Hemköp i Visby har dom en sorts platta malda köttfärsbitar som kallas Hoburgare, det är faktiskt sant !

Är du mätt och belåten nu ? Kan Du köra ett stycke utan att somna ? Lugn, det blir inte så långt. Kör den större vägen upp mot Burgsvik, men ta av redan där det står Hamra, till höger. Efter några kilometer kommer Du till en skylt där det står Holm hällar, och en bad-symbol. Åk dit. Där finns ett fint bad, där Du kan stanna en stund. Blåser det allt annat än sydostlig vind är det kallt i vattnet, men platsen är fin, vattnet klart och där finns en del roliga raukar. Från Holm hällar kör Du fram till Hamra. Där, i samhället, (ja det är ju bara några hus) finns Göran Ringboms krukmakeri och servering, det enda krukmakeriet med fullständiga rättigheter. Snett över vägen ligger en ICA-affär. Det var Göran Ringbom och gruppen Di sma som sjöng om Snabbköpskassörskan, och det var på affärn hon fanns (och finns ännu, tror jag). Och mer - vet Du att det var Thomas Ledin som skev låten ! Under signaturen Jonas Moberg. Jojomän !

Fortsätt vägen uppåt så kommer Du snart fram till två fungerande väderkvarnar. Här håller en man vid namn Laban traditionen vid liv. Han maler på dessa kvarnar, och Du kan köpa stenmalt mjöl vid kvarnen. Fråga om recept på grovlimpa, det kan bli mycket fint bröd. Visserligen påstår Laban att degen skall sättas inom 20 minuter efter malningen innan oxideringen börjar, men, jag menar, det kan ju vara svårt att ta med ugnen till Stor-Sudret. Laban har också en

större kvarn, och bröd bakat av hans mjöl säljs nu litevarstans över ön. Titta i bröddiskarna efter små tunga limpor med fantasifull smaksättning, jag tycker de smakar mums !

Förresten Sudret och det där, Sudret är trakten söder om Hemse, medan Stor-Sudret börjar vid Burgsvik eller Öja kyrka, eller Gra Gasi som hon kallas (Grå Gåsen). Det är en mycket stor kyrka, och det är lätt att förstå att de storbönder som byggde den var besuttna. Jämför med den lilla Fide kyrka lite norrut, den byggdes av fattiga bönder i en liten socken. Olika falla ödets lotter.

Kör upp mot Hemse, Du passerar Havdhem och Alva. I Hemse är det trevligt att gå i affärer. "Hemse Krut- & Pappershandel", - väcker inte det namnet fantasin ? Hemse hotell är faktiskt världskänt, hade en stjärna i Guide Michelin för sin fina mat. Senare år har medfört en del konkursande, så jag vet inte hur det är med köket nu. Ja, från Hemse kan det väl vara idé‚ att åka hemåt, man skall inte förta sig. Hopp i sjön !

Med Hemse hotell har det nu gått i "kaputten". År 1995 blev det ny konkurs och sen är det väl inte någon verksamhet alls på gång där, vad jag vet !

TORSBURGEN

Bland de kortare utflykterna kanske det skulle passa med en tur till Torsburgen ? Jag vet i vart fall inte om det finns fler "anläggningar" som liknar denna. Det var så att på 400-talet skedde stora folkomflyttningar i Nordeuropa, och enligt sagan, som styrks av vissa fynd, var Gotland vid denna tid överbefolkat, man kunde inte livnära sig. Man drog lott, var tredje skulle få lämna ön och söka sig någon annanstans. Men man ville inte lämna sin ö, den skara som skulle fördrivas tog sin tillflykt till av svårtillgänglig bergshöjd vid Kräklingbo på östra ön. Man byggde på de delar av burgen som skulle kunna intagas, och efter flera decennier var höjden, som är c:a milen i omkrets, närmast ointaglig, och man kunde innanför försvarsverken hålla djur osv. Nå, så småningom fick dom i vart fall ge med sig, de fördrevs först upp mot Slite, sedan över havet till Ösel. Därifrån flyttade många ned mot Ukraina och Vit-Ryssland, och mot Balkan-länderna. Där skall alltså enligt traditionen finnas gotländskt blod i ådrorna, i vart fall droppar av sådant.

Det är ganska jobbigt att ta sig runt Torsburgen, men det är intressant och givande. Det är inte värre än att pigtt och livat "förskolebarn" gott kan orka ta sig runt (om det finns saft och bullar med). Carl Linnéus var här under sin gotländska resa 1741, och han beskriver en grotta som man fortfarande kan gå ned i. Utsikten är vidsträckt, jag vet inte hur många kyrktorn man kan se i klart väder, kanske 20-25. (Jo han hette Linneus då, han adlades senare von Linne).

År 1993 - tror jag det var - utbröt en väldig skogsbrand på Torsburgen, som pågick i flera dagar. I brandresterna uppstod en mycket intressant växtflora, arter som behöver brandytor för att komma igång. Också en del ovanliga insekter kom att finnas på platsen. Brandytorna ligger på den östra sidan av burgen - mot Kräklingbo till.

KATTHAMMARSVIK OCH LJUGARN

Den här Torsburgen-turen kanske kan kombineras med ett besök i Katthammarsvik och Ljugarn ? I "Katt-vik", som man ofta säger, kan man köpa fisk, rökt eller färsk, och omgivningarna är fina. Ta en sväng ut om Grogarnsberget och åk ner mot Ljugarn. Ljugarn var kanske det första "turist"-området på ön, hit började besuttet folk komma för salta bad redan på 1800-talet, om många gamla fina sommar-"slott" visar på detta. Här finns ett fint bad, sanden är här lite grövre än på andra håll. Norr om Ljugarn efter havet finns en raukområde, där brukar ofta konstnärskurser hålla till, här är ett fint ljus och många naturmotiv.

HÅNGERS KÄLLA

Ett annat fint utflyktsmål är Hångers källa, strax väster om Lärbro på norra Gotland. Här skrev Israel Kolmodin, som var superintendent - nånting liknande biskop - på Gotland, en av de finaste sommarpsalmerna, - Den blomstertid nu kommer. Platsen ger en vacker försommardag samma känsla som psalmen, och även om många tvivlar på att den skrevs just här i vart fall jag säker - tvärsäker - på att det var så.

LOJSTA SLOTT, SKOGSBAGGARNA OCH LOJSTAEKEN.

Om Du åker från Klinte kyrka mot Hemse kommer Du efter några kilometer till en vägskylt som säger att till vänster finns en russpark. Ta av den vägen. Du åker efter en stund genom ett skogsområde där det strövar små hästar, gotlandsruss, eller skogsbaggar som man sade förr. De är halvt vilda men samlas då och då för bedömning, de är alltså inte "var mans egendom". De gömmer sig bra, har Du tur ser Du några av dem. Längre fram kommer Du ut på vägen Roma-Hemse, åk norrut. Strax vid Lojsta kyrka, på vänstra sidan av vägen, finns en gammal sönderbruten ek. Dess historia går tillbaka till 1400-tal, kanske 1300-tal, och den var alltså med på Engelbrekts tid. Det är fortfarande liv i den, men det lyckas väl säkert för vår generation att ta kål på den, med sura regn och avgaser, eller vad tror Du? Något längre norrut går en väg till höger, som leder fram till Lojsta slott. Det är en rekonstruktion av ett vikingahus, byggt på en återfunnen grund. Där har man sommarfester då och då. Fortsätt mot Etelhem, där finns ett av Gotlands finaste krukmakerier, gör gärna ett besök där.

SVÅRARE UTFLYKTER - STORA OCH LILLA KARLSÖARNA, GOTSKA SANDÖN

Till Stora Karlsö kan man ganska enkelt åka båt, som går varje dag från Klintehamn. Det är inte särskilt billigt, båtresan tar en timme, och hela utflykten hela dan', men ön är naturhistoriskt helt fantastisk. Namnet kommer av Karl den femtonde tror jag. På 1880-talet kom en man som hette Wöhler från Tyskland till Klintehamn där han övertog Klinteby gård. Dennes son, Willy Wöhler, var en mycket fantasifull och företagsam man, som bland mycket annat vurmade för djur och natur. Han planterade syd-europeiska träd på klinten ovanför Klinte kyrka, och han planterade även sådana på St Karlsö, thujor och sådant. Han förbjöd får-betning på ön för att skydda växterna, och därför finns många "rara" arter kvar där men ingenstans annars. Landstigning får bara ske med tur-båten. Till Lilla Karlsö kan man åka fiskebåt från Djupvik. Man kan ringa ett telefonnummer som finns anslaget på hamnkontoret i Klintehamn. Till Gotska Sandön, som ju är helt speciell, åker man fiskebåt från Fårösund, men en resa dit måste planeras på särskilt vis, som jag inte går in på här.

SPRÅKET OCH DIALEKTEN

Gotländska är ett särskilt språk, gotländsk dialekt något helt annat. Det gotländska språket, gutamålet, har alldeles speciella ord och är mycket gammalt. Det pratas väl i någon mån fortfarande i trakterna kring När, Lau och Burs på sydöstra Gotland och påminner om åländska och bornholmska, kanske. Det är väl så att de gamla språken och dialekterna lever längst kvar på öar, som är mera isolerade, eller i vart fall har varit det. Fornnordiska språk var väl mer lika varandra än svenskan och danskan är nu, och kom ihåg att Gotland var danskt land ända in på 1600-talet. Mycket danskt finns fortfarande kvar på Gotland. Alla de här ö-dialekterna är utpräglade diftong-språk, - ö blir oi eller oj, å blir au, e blir ei, o blir ou. A blir ofta ett öppet a som i adjö. Gustav Larsson, Gotlands store diktare som dog häromåret, hade sin största publik på Island, och det förstår man då man härleder språkets bakgrund. Får jag förresten ta en dikt av Gustav Larsson, en som jag kan ur minnet:

Somnar jag i ljuset av blåeldens lågor

Inbördes är de gotländska dialekterna olika varandra, en fårö-bo talar olikt en suderbonde. Klintehamnsmålet är mycket mera godmodigt än det språk man pratar i Slite, det kan man faktiskt höra om man har lite språköra. Annars är man mycket intresserad av sina gamla dialekter på Gotland, många forskar i ämnet och jag vågar inte spekulera mera ovetenskapligt än så här. Men intressant är det.

GUTA-SAGAN

Du kan inte vistas länge på Gotland innan Du påminns om Guta-sagan - den berättelse som

härrör från 1200-talet och fortfarande ofta återges. Många händelser på ön kopplas ännu till den gamla sagan, och traditionerna kring berättelserna hålles alltjämt aktuella. Sagan inledes med hur Gotland uppstod - i begynnelsen sjönk ön varje natt i havet för att uppstiga under dagen. Först då Tjelvar kom till ön med elden förblev den ovan vattnet. Tjelvar hittade en hustru någonstans och han fick med henne tre söner, vilka sedan delade ön mellan sig i "tredingar".

Sagan berättar sedan om hur landet kristnades, hur lagarna tillkom och om hur förhållandet till den svenska kungen skulle regleras, med skatter, deltagande i krigen och så vidare. Där finns också den gamla historien som citerats här tidigare - hur vissa fick lov att lämna ön (Torsbur-gen). Guta-sagan är en av de äldsta - om inte den äldsta - landskapssagan i landet. Jag tror att mycket av det som berättats i sagan ännu finns kvar i gotlänningarnas medvetande och påverkar hur man tänker och tycker. Det finns en hel del stolthet i sagan, särskilt när det gäller själv-ständigheten gentemot Sverige och den svenska kungen, säkert finns här en del av grunden till gotlänningens sätt att se på sig själv. Läs Guta-sagan - den finns i bokform !

GOTLÄNDSKT KYNNE OCH LYNNE

Den historiska traditionen är alltså mycket viktig för gotlänningarna, inte bara den språkliga.Läser man gotländsk litteratur eller för den skulle bara gotländska dagstidningar, förekommer ofta anspelningar på gamla sagor, om "bysen", om "di sma undar jordi" eller om andra sagoväsen. Fortfarande säger man på Gotland att man inte skall hälla något varmt på marken utan att första varna, annars är det risk att man skållar "di sma" som då blir förgrymmade och kan ställa till en massa otyg.

Även de gamla historierna om gamla gotlänningar hålls vid liv och berättas vidare. Om Willy Wöhler - visserligen inflyttad men rotad på ön - berättas att han på sin då stora gård Klintebys höll "gårdsutsättningar" tidiga morgnar. För att inte förlora tid samordnade han dessa med de tidiga toalettbestyren och således sittande på utedasset med byxorna ned över stövlarna och med dörren vidöppen gav han dagens order till gårdsfolket, höttande och viftande med ridpiskan. Det var en karl det !

Många gotlänningar gav sig strax före sekelskiftet av till Amerika, men till skillnad från fastlänningarna, verkar det på mig, kom många av dem åter till sin hemö de första åren in på 1900-talet. Kanske de kände längtan till Gotland alltför stark - i så fall kan jag livligt förstå dem. Ett par av dem som kom åter var föräldrarna till Helmer Larsson, som var född 1901 i Akron, Ohio. Han kom med far och mor till Västergarn, jag tror det var 1902, och familjen flyttade småningom till ett hus som fadern byggde vid Kovik Där levde sedan Helmer som fiskare till 1995, då han avled. Han var en av bildarna till Koviks fiskemuseum, under 42 år till 1992 dess kassör, han var 91 år då han avgick, och han hade stark och sträng kontroll över årsavgifternas inbetalning. Det var också en karl !

Det är alldeles givet att jag gillar gotlänningarna, lika mycket som jag gillar landet. Det hänger liksom ihop. Men det är inte alldeles lätt att förstå sig på hur gotlänningarna resonerar. Det är till exempel helt fel att beställa ett jobb eller en vara rakt av, med klart besked om varan, priset, leveranstid och så vidare. "Nja, skulle du ha en sån - det vet jag inte om vi har" kan det heta. "Vad det kostar, ja det får jag räkna på (ska du ha kvitto, da ?)" kan svaret bli på hur mycket jag skall betala, och "måste du ha den just då, ja då vet jag inte" svarar man om jag har för bråttom. Lite måste man krusa, en gotlänning har just ingen lust atta vara "passopp" åt någon fastlänning, återigen - "jag kummar när ju kummar".

Men be gotlänningen om hjälp - han hjälper Dig, men vill själv säga hur det skall gå till. Skall Du ha en dörr gjord, ja då får den bli så här, annars får Du gå till någon annan. Gärna det här - "jag tar det när jag kommer förbi", det betyder kanske i morgon, kanske till hösten ! Försöker Du "köra med" en gotlänning ser han Dig inte, då kunde Du lika gärna vara någon annanstans.

Jag vet att om Du beter Dig "som folk", inte gör Dig till, inte inbillar Dig att folk skall klappa händer för att Du finns, utan är Dig själv, säger vad Du tycker och - det betyder nog mycket - respekterar Gotlands historia och traditioner - då är Din lycka gjord. Då får Du också respekt av gotlänningarna och är välkommen hos dem.

KÄNDISAR OCH MINDRE KÄNDA

Många är de "kändisar" som slagit sig ner på Gotland, för gott eller som sommargotlänningar. Palme hade ju sitt på Fårö, och där samlades många parti-bröder, Ove Rainer, Lennart Bodström m fl. Nuvarande s-toppen håller också till på Gotland, Ingvar "Foten" Carlsson och ThageG Pettersson vid Lummelunda bl a. Ola Ullsten bor vid Eke på södra Gotland, Christer Wickman bodde vid Sproge, Ingmar Bergman bor som alla vet på Fårö, vid Dämba, och Max von Sydow vid Fole. Mikael Rickfors, gubb-rockarn, bodde vid Grymlings i Eksta strax söder om Klintehamn, men har återvänt till fastlandet och kompisen Pugh Rogefeldt vid Lokrume nordost om Visby City. Lasse Åberg bor vid När.

Det finns många. Frågar Du en gotlänning om var den och den kändisen bor så svarar han säkert att det vet han inte. Gotlänningar i gemen bryr sig nämligen fullständigt f-n i sk "känt folk". På Gotland har aldrig funnits någon adel eller andra herrskapsfolk, utom möjligen kalk-patroner och stor-köpmän. Gotlänningar accepterar inga herrar över sig. Gotland kan förresten bidraga med många egna kändisar. Du känner väl till Marie och Josefin Nilsson, Birgitta Jacobsson och Annelie Roswall? Kunde tro det ja, Ainbusk singers ! De tre förstnämnda bodde grannar i När, men Annelie bodde på andra sidan kyrkan - i samma socken. Nog är de gotländska så det förslår. Lasse Gullin, då, jazz-saxofonisten, död sedan länge ? Jodå, han var från Sanda, "min" socken. Pappan var banvakt vid Sanda station, om jag är rätt underrättad.

Hjördis Pettersson var från Gotland, bagardotter uppväxt i Visby. Atlanta-OS-aktuelle längdhopparen Mattias Sunneborn är från Fårösund. Förre riksåklagaren Magnus Sjöberg är från Klintehamn, där hans far var välkänd kyrkoherde.

Jag hörde en gång Erik Olsson få frågan om kungen hade gjort det eller det när han besökte ön. Erik smilade gott och sade "Här på Gotland är vi 54.000 kungar, vem bryr sig om vad en tillrest fastlänning har för sig". Det är nog typiskt för gotlänningar, kom gärna hit och var trevlig, Du är välkommen, men tro inte att Du är något bättre än någon av oss. Ganska skönt va'

KAN DETTA FÅ VARA ETT SLUTORD

till denna betraktelse över Gotland, gotlänningar och gotländskt liv ? Njut av livet på Gotland, tänk på - för att citera en dansk som nog skulle ha trivts på Gotland, nämligen Piet Hein, att "man skall vaere god ved sig, så laenge man har sig"

/RS