JAKTSKROCK

Av M Hermansson

TILLBAKA

VAPNET
Liksom vikingarna gav sina vapen vackra och betecknade namn, gjorde jägaren likadant med sin bössa.Man kunde också öka bössans kraft genom att lägga den under stenporten till kyrkan. Hängde man den i farstun uppfattades detta som en förnärmelse och visade sig i att jaktlyckan tog skada. Kärringen som ofta var avogt stämd till jakt fick inte ta i geväret, om så skedde var det inte lätt att "ta ner" en tjädertupp.

BÖSSANS FÖRMÅGA ATT DÖDA BERODDE PÅ TILLVERKNINGEN
Till material dög inte vad som helst.PIPAN måste sålunda tillverkas av likkistespik eller av annat kyrkogårdsjärn.
KOLVEN borde göras av trä, som tagits i skyttens tecken, och helst från ett åskslaget trä. Under inga förhållanden fick man ta träet inedan, ty då fick man en bössa utan förmåga att döda.
TILL LÅSET skulle det vara silver, ty silver äga stor magisk kraft. Man skulle ta silver och tenn, tre blodsdroppar från en människa och blod från tre olika slags djur och smälta ihop alltsammans och gjuta in det i låset. Då fick bössan kraft att dra till sig viltet och döda det.
KORNET var utmärkt att göra av en "huvudspik" dvs en spik som slagits genom huvet på en missdåre som avrättats och steglats.

ATT SKAFFA GOD DÖD I BÖSSAN
Det fanns olika medel som kunde tillförsäkra en bössa god dödande förmåga. Köpte man en ny bössa, skulle man skjuta tre skott i följd med den och säga: "så långt som smällen hörs, så långt skall denna bössa gå och skjuta rätt!" Att i kolvlådan lägga delar av vissa djur som man trodde stod nära de övernaturliga väsendena, gav bössan god död. Bland dessa var ormen den vanligaste. Flädermus och pissmyror ansågs ävenledes bra.
BÖSSLÅSET måste också prepareras. lägger man filspån från kyrkklockorna i nuti bösslåset, kan intet djur undkomma.En ormgadd lades mellan kolven och l åset.
KULORNA måste man lägga ner stor omsorg på, om bössan skulle döda bra. De skulle helst göras av kyrkfönsterbly.Det var ju helgat eftersom det tillhörde kyrkan, och dessutom fanns det lätt till hands. Kyrkfönsterbly gav säkert skott, med dom kulorna kunde man till och med skjuta en trollhare. Formarna till kulorna skulle bindas fast vid kyrkklockorna, så de får vara med om många ringningar. Då bommar man ej med kulorna inom det område klockorna hörs. Hagel som man fann i skjutna djur, kallade man lyckohagel och de hade samma verkan som dom med silver i. Den som ville ha ett träffsäkert gevär skulle samla blykulor, som dödat ett djur eller en människa. Av detta skulle man låta en klok gubbe stöpa kulor och därvid säga: Bly ur pipa, bly ur stock. Bly i ripa, bly i bock.

HUR MAN SÖKTE SKYDDA SIN BÖSSA MOT FÖRGÖRING
Jägaren borde vara rädd om sin bössa, så att inga avundsmän kunde skada den. I hemmet skulle bössan alltid hänga med mynningen nedåt, man kunde t o m göra korstecknet över den, sedan man hängt ifrån sig den. Man skulle aldrig lägga ifrån sig den med mynningen uppåt, då man var ute i markerna.
OCH FÖRST OCH FRÄMST: man skulle aldrig låna ut sin bössa eller låta någon annan ta i den. Lånas bössan ut dödar den ej mera. Medlen man använde som skydd mot förgöring, var i stort sett samma som man använde för att skaffa god död i bössan. Man kunde slå en spik i kolven som suttit i en galge eller stupstock, då kunde inget skämma bössan. Man kunde borra ett hål i stocken och däri stoppa vitlök. Om man har en spindel och bävergäll i bössan, så kan ingen förgöra henne. På stocken kunde man skära in ett pentagram eller ett kors. Det går också bra med ett blixttecken eller en bild av Tors hammare. Man brukade också ha en femhörning markerad med mässingspik på kolven.

I övrigt kunde man skydda bössan med en mängd åtgärder mot trolldom. T ex i mynningen stoppa ner en dödsannons med guds ord på, ta den kula som dödat en människa och släppa den bakifrån genom loppet. Tror man under jakten, att ens bössa blivit förgjord, gör man sin tarv och för därunder bössan tre gånger under vänstra benet.Man kan också hälla brännvin i pipan. Efter varje skott var det nödvändigt att blåsa i pipan. Det gick att förstärka blåsningen med lämpliga ord som: " min bössa rår ni inte på era djävlar". Rände man vänstra ringfingret i bösspipan strax efter skottet var man skyddad. Man kunde också medan röken ännu var kvar lägga två fingrar i kors över mynningen.

OM SKÄMNING OCH BOT
Om man inte tänkte sig för kunde man själv skämma sin bössa. Råkade man t ex kliva över den, eller lade den ifrån sig så att någon annan steg över den, blev den skämd. Råkade emellertid en "dålig" kvinna kliva över en skämd bössa blev den bra igen. Man kunde också bota den genom att skjuta ut vissa ämnen åsom malt, bröd, sädeskorn, vitlök eller vissa djur såsom sparvar, skrikor eller blod från dem. Även orm var vanligt, men den skulle vara levande när man sköt ut den.

JAKTLYCKA TUR OCH OTUR
TUR: Då man man skulle på jakt fick man ej stöta bössan i dörren eller något annat. Man skulle sätta mössan eller något annat plagg avigt. Bära med sig ben från döda eller mull från kyrkogården. Ha med sig björnklor, björntänder, vargtänder, fjädrar från korp eller skata. Man kunde också föreskriva sig till fan, men det kunde bli för mycket av det goda. Tur fick man också om man kröp mellan den nakna hustruns ben på väg ut.

OTUR: Om någon önskade lycka till var det otur (gjorde någon så skulle man svara "kyss du mej i arslet"). Ett möte med en kvinna var ödesdigert speciellt om hon var gammal, havande eller en ökänd sladdertacka. Den enda kvinnan som var lyckosam att möta var en"dålig" kvinna, då fick man tur. Mötte man prästen fick man otur. Man fick heller inte använda svordomar i skogen.

DJUR MAN SKULLE AKTA SIG FÖR ATT SKJUTA
Skator, kråkor och korpar fick man passa sig för att skjuta, alla kråkfåglar hade något med fan att göra. Sköt man någon av dessa kom alltid "efterkast" dvs skytten råkade illa ut. Något av hans kreatur dog, han blev skadad eller sjuk, och hans bössa blev skämd. Sköt man en stork blev någon i familjen sinnessjuk. Sköt man en svan kunde man bli lam, av morkullor kunde man få fallandesot (epilepsi). Av fyrfotadjuren var katten särskilt farlig att skjuta, då blev bössan skämd ville man bli av med dem skulle de dränkas. Vesslan sköt ingen efter, bommade man strök hela ladugården med.

SKOGSRÅET I JAKTTRADITIONEN
Skogsfrun hade kommando över viltet, och om skytten stod väl hos henne, så kunde han få skjuta så mycket han ville.

Men sköt man djur utan lov, kunde det bli bom på bom , om inte något värre hände. Var jägaren på älgjakt kunde det dyka upp både hare och räv, men dem borde han låta bli att skjuta på. För det var bara "narrverk" som skogskärringen ordnat med, för att man skulle skjuta och därigenom skrämma bort storviltet. Skogsrået uppträdde ofta i djurgestalt, då gällde det för jägaren att förstå vad han hade framför mynningen, ibland var det en älg som bara blev större och större. När han skjutes på, ser han bister ut och ögonen brinna. Ingen jägare ville möta skogsrået, när du går på jakt gå inte mot norr då möter du skogsrån! då får du inget den dan. Kom jägaren till skogen och hörde rop och skratt, var det lika bra att vända hem. Hon hade då varnat sina djur så att de höll sig undan.

KRAV PÅ JÄGAREN
Skogsrået ställde också krav på jägaren, kom man till en fäbod fick man inte hugga ved efter solnedgången. Ett annat krav var att jägaren skulle tvättat sig, innan han gav sig ut att jaga. Man kunde också offra åt skogsrået, innan man gick ut kastade man en slant över vänstra axeln, en tobaksbuss gick bra, för rået var hågat på tobak.

JÄGAREN OCH DET ÄLSKOGSKRANKA RÅET
Ofta gjorde jägaren förbund med rået. Men det hade aldrig något gott med sig och ledde slutligen till skyttens fördärv.
Om man tre torsdagsmornar på rad går på jakt, får man träffa skogsfrun och kan av henne få rätt att skjuta så mycket man vill. Men när man går därifrån bör man inte vända sig om och titta. I regel var det rået som sökte upp jägaren hon var nämligen karltokig. Hon hade många knep för att lura manfolk till älskog. Ofta uppträdde hon som jägarens hustru eller fästmö, förskapade sig så att karln tog fel. Ibland ville brådet bara lura en "kristen" någon stadigvarande förbindelse var det inte tal om. I det fall förbindelsen blev långvarig, fick han all tänkbar framgång i jakten. Han behövde knappast sikta, villebrådet träffades ändå av skottet. Man trodde även att skogsrået hade älgen som riddjur.

BJÖRNEN
BJÖRNEN EN FÖRVANDLAD MÄNNISKA
I Värmland, Dalarna, och Norrland förtrollades människorna oftast till björnar. I södra Sverige blev dom vargar.
Kroppen av en avpälsad björn har stor likhet med en naken människokropp.

ATT " GÅ I BJÖRN"
En människa som förvandlats till björn kallades hamnbjörn eller mannbjörn. Det gick till så att den som förtrollats kröp genom sitt bälte, eller ännu bättre genom ett bälte som var gjort av rygghuden på en hängd man. Ville de återta mänsklig gestalt kröp dom tillbaka genom bältet. En mannbjörn kunde endast dödas av en silverkula. Drog man skinnet av en dödad sådan, fann man både bälte, kniv och slida. Skinnet skänkte man till kyrkan.

BJÖRNENS FOSTERBARN
Man trodde att björnen var särskilt ivrig att följa och anfalla havande kvinnor, för att riva fostret ur dem. Björnens avsikt var inte att döda barnet, utan att fostra det till vuxen ålder. Dessa människor var alltid storvuxna och starkare än andra. De kunde vara helt ludna, men också bara ha en luden fläck mellan skulderbladen.

BJÖRNENS FÖRSTÅND OCH STYRKA
Björnen sägs ha en mans vett och tolv mans styrka. Styrkan har han fått genom att äta myror, så ville man bli stark så fick man göra som björnen. En kvartsbutelj med brännvin plockade man full med myror, sen fick den stå så många dagar som de antal mannakrafter man önskade sig, sen satte man i sig motsvarande mängd myrsoppa.

MÖTE MED BJÖRN
Mötte man en björn skulle man lägga sig ned på marken och låtsas vara död, för björnen rör aldrig en död.Björnen började då att gräva en grop för att gömma det döda i, när björnen var upptagen av detta kunde man passa på att smita. En bra utväg var att ropa mansnamn, då försvann björnen. Om en kvinna mötte en björn kunde hon dra kjolen upp och ner och gå mot björnen, då skämdes han och gick därifrån. (det var naturligtvis kjolen som flaxade som den blev rädd för). Men man trodde att om man visade könsorganen utsatte man åskådaren för skam, och magisk påverkan till hans nackdel.

VARGEN
Till vargens dåliga rykte att vara odjuret framför alla andra skogens djur har nog folktron kring varulven utan tvivel kraftigt bidraget. Man ansåg att ingen gick säker för den. Den var grym, blodtörstig och djärv. Vargens glupande aptit trodde man berodde på att den hade en kort tarm som gick rakt igenom kroppen. Man trodde att vilda djur skydde järn, därför lade man ett järnstycke på stengärdet kring gård eller äng, då kunde vargen ej ta sig däröver. Vargar skulle fly från bygden, om man skjutit en och sedan hängde upp den flådda vargkroppen i en galge. Om man slår en varg ett slag över ryggen blir den orörligt stående, ett slag till löser den ur förtrollningen.

VARGEN I FOLKMEDICIN
Blir någon hastigt hes, sägs vargen ha sett honom och han ej vargen. &ARINGt man ett varghjärta, skulle man bli modig och djärv. Tungan torkades och maldes sönder och gavs till dem som var sjuka i "lungröta"(lungsot). Strupen torkad och sammanstött, intagen i varm dricka, botade allehanda svullnader och sår i halsen. Varglort var bra mot frossa.

RÄVEN
Räven har nog gällt som det listigaste av alla vilda djur. Hans list kunde man beundra, men hans lust att skada och döda i onödan väckte förargelse. Kom han in i en hönsgård, nöjer han sig inte med att ta en höna. Nej, han biter ihjäl varenda en och för att göra dem oanvändbara pissar han på dem.

TYDOR OM RÄVENS BETEENDE
Korsar en räv ens väg, betyder det otur. Är räven det första djur man möter på nyåret, råkar man under året ut för falska personer. Skriker räven, blir det snart regn eller ruskväder, gråter han betyder det eldsvåda. Hör man räven skälla eller skria besynerligen bredvid kyrkvägen betyder det lik, kommer räven fram till husen tros någon olycka vara på färde.

RÄVEN I FOLKMEDICINEN
Mot fallandesot gav man rävhjärta, hade man hosta tog man en torkad lunga och stötte till pulver. Rävister användes mot reumatism och annan värk även mot kikhosta. Mot ögoninflammation blandade man rävgalla med honung. Led man av stenar i blåsan löstes dessa upp om man smorde varmt rävblod kring könsorganen. Mot impotens var rävträck blandat med rosenolja och anbragt som förband kring mannens "hemlighet" av god verkan. Mot skallighet brände man ett rävhuvud till aska, koka askan med olja och smörj hårbottnen med salvan, så skulle hårväxten bli mäkta god.

ÄLGEN
En egendomlig folktro om älgen var att den saknade leder på benen. Den kunde därför inte lägga sig ner, utan måste sova lutad mot ett träd. Det fanns dom som högg skåror i träden, så om älgen lutade sig mot det, skulle trädet gå av och älgen drösa i backen. Då var det lätt att avliva den. Vid älgjakt fick man inte kalla honom älg utan skulle säga, långben, storkräk eller kragg. En annan sed var att sedan älgen fällts skulle man dricka av det varma blodet för att få jaktlycka. Man har även försökt att tämja älgar, så även inom krigsmakten. Eftersom hästar var rädda för älgen, skulle man ha den som riddjur och på så vis skrämma motståndarens kavalleri, så att deras hästar kastade av ryttaren då kunde man lättare dräpa dem. Älgen var skogsråets riddjur, man påstod sig ha sett älgar som var sadlade. Och mot dessa älgar kunde ingen få skott på.

HAREN
Till haren är knutna en hel mängd folkliga föreställningar. Men vad är det för märkvärdigt med den? Haren är ju på intet sätt aggressiv eller farlig, utan tar tvärtom till harvärjan vid minsta fara. Dess kött var föga värderat, och skinnet nästan aldrig efterfrågat. Välkänd är dess stora fruktbarhet, som lockat människor att tro den är välsignad av kärlekens gudar, och därför stånd att överföra sin åtråvärda potens även till människorna. Det fanns två sorters harar, mjölkharen som man trodde var häxornas verk, och trollharen som hade med rået att göra. Sköt man på en trollhare blev det två och för varje skott man sköt blev dom flera. För att skjuta trollharar och mjölkharar var man tvungen att ladda med silverkula och ha ett psalmboks blad i förladdningen. Men efter skottet blev intet kvar av den, möjligen lite stickor, trasor eller solv.

MÖTE MED HARE
Harmöte betydde olycka, förargelse eller otur. Sprang en hare över vägen gick något på åkdonet sönder, körde man till skogs och mötte en hare var det lika bra att vända hem igen. För att skydda sig mot harens onda inverkan vid mötet, kunde man spotta tre gånger i riktning mot djuret, vända sig tre gånger om eller kasta sten efter honom

HAREN I KÄRLEKSMAGIN
Haren har ansetts ha förmåga att stegra kärlekslusten. Stoppade man kuddarna i sängen med harull stärkte man sin sexuella potens. För att vara säker på att få barn, tog man in pulvriserade hartestiklar, harpenisar, harlivmoder m.m. Harmagen gjorde kvinnor fruktsamma, så även gallan som också var bra mot reumatism, öron och ögonsjukdomar. Bar kvinnan harexkrementer i en påse runt halsen trodde man att hon blev havande vid nästa samlag. Harfett kunde tjänstgöra som fosterfördrivningsmedel. Smörjer man sin penis med harblod får man en son.

HAREN I LÄKEKONSTEN
Mot dövhet blandade man harhjärna med brännvin och smörjde i örat. Hjärna som stektes och åts var bra mot sängvätning. Blodet var bra mot häftiga magplågor och dysenteri, men det skulle vara färskt och varmt. Harister var bra mot stickor i fingrarna, även om man såg illa skulle man smörja ögonen med ister. Om en havande kvinna såg en hare, fick hon ett barn som blev harmynt. Därför skulle nosen eller huvudet skäras av före den togs hem.(så sker än idag) Mot diarré tog man tre harlortar i varm mjölk

ÖVRIGT OM HAREN
Det sägs att haren får ungar tre gånger om våren. Den första kullen fryser ihjäl, den andra äter myrorna upp och bara den tredje blir vid liv. Hur haren fick sin kluvna läpp och spruckna trut, lär ha gått till på följande sätt. Jo, en gång såg räven en häst i gräset. "Aha"! tänkte han. "Här vankas det mat," och därmed satte han tänderna i hästrumpan. Hästen hade bara tagit sig en blund, och for nu upp som han haft eld i ändan, och satte av i vildaste sken med räven hängande i svansen. När haren såg detta granna ekipage, exploderade han i ett skallande gapskratt så att truten sprack. Och den sprickan har han kvar än idag.

TILLBAKA