Mörkrets Furste eller Djävulstornets Hemlighet (1975)
När jag gick på mellanstadiet så läste jag allting jag kunde komma över av Jules Verne. Trots att fransmannen själv aldrig ens lämnade sitt hemland så gav hans böcker tillträde till en nästan obegränsad värld av äventyr. Ingen plats på jorden var honom främmande, inte heller jordens inre eller månen. I detta samanhang var det svårt att inte stöta på Sam J Lundwall, vars förlag Delta gav ut många av Jules Vernes böcker i nya versioner vid denna tid. Sam skrev även en egen pastisch på Verne och andra äventyrsromaner från det tidiga 1900-talet. På baksidan av ”Mörkrets Furste eller Djävulstornets Hemlighet” kan man läsa : ”Hyser ni emellanåt en besinningslös längtan efter en roman där hjältarna är ädla bortom allt förstånd och där sataniska skurkar med romantiska namn smider diaboliska ränker mot den västerländska civilisationen, en roman där alla medverkande svävar i dödsfara minst en gång per kapitel och lönndörrar oavbrutet öppnas för att släppa ut lömska skurkar med slängkappa och motbjudande anletsdrag? Då är detta utan tvivel en roman för er. Aldrig i modern tid har hjältens välvaxade mustascher fladdrat mer ädelt, eller mästerförbrytarens stämma skallat mer hånfullt, än i denna minst sagt osannolika historia från nådens år 1916, luftskeppens och de ångdrivna robotarnas tidevarv.” Behöver jag säga mer? Förmodligen är ni redan på väg mot biblioteket i detta nu. Det är väl lika gott att jag avslutar detta med att påpeka att boken dessutom innehåller gamla härliga illustrationer, av bland annat mästarna Doré och Roux, från just den typ av böcker som Lundwall gör pastisch på. ”Mörkrets Furste eller Djävulstornets Hemlighet” är en 450 sidors läsupplevelse bortom det mesta.
