Född tidigt -63.

Beatles ”She Loves You” och ”Yellow Submarine”, Hep Stars ”I Natt Jag Drömde”, Anna-Lena Lövgrens ”Lyckliga Gatan”, Ola & the Janglers ”Let’s Dance”  och Anita Lindbloms svenska version av Mary Hopkins ”Those Were The Days” är några låtar som jag diggade när dom spelades på radion under det ljuva 60-talet.

I början av 70-talet så införskaffas en stereoanläggning i familjen och jag upptäcker Beatles på riktigt. Min första alldeles egna skiva var den nysläppta röda dubbel-LP:n ”The Beatles 1962-1966” och jag såg naturligtvis till att även få den blåa ”The Beatles 1967-1970” också. Den första skivan som jag sparade ihop till och köpte för egna pengar var dock ABBA’s ”Waterloo”.  Dessa två band var ihop med Sweet, Sparks och Mud mina stora favoriter under första halvan av 70-talet. Annars så fanns det ju massor med bra band som man spelade in på kassett från Tio I Topp, och senare Poporama, och lyssnade på. Suzi Quatro, Chickory Tip, Mouth & MacNeal, Nazareth, Mott The Hoople, Queen och Steeley Span är bara några ur högen. Det närmaste symfonirock som jag kom vid den här tiden var ett kassettband med ”Jesus Christ Superstar”, som gick rätt mycket.

Ulf Lundell, David Bowie, Gasolin och Magnus Uggla lades till stora favorit högen under andra halvan av 70-talet. Annars så kändes inte den nya musiken så intressant under den tiden. Jag köpte ”God Save The Queen”-singeln och Ramones, Elvis Costello och Jonathan Richman släppte bra plattor, men annars så kändes inte punken så där väldigt intressant. I stället så letade jag mej tillbaks till 50- och 60-talen och upptäckte band som Animals, Doors, Searchers, Procol Harum, Buddy Holly, Eddie Cochran, Dion, Del Shannon, Shadows och Ventures. Någon gång under den här tiden så visades dock ett rätt kul TV-program. Någon tokskalle hade gjort en isshow som byggde på berättelsen om kung Artur och riddarna av det runda bordet. Eftersom jag älskade Artur-sagan, Ivanhoe, Robin Hood och liknande så såg jag naturligtvis programmet och tyckte att det faktiskt var ganska häftigt.

1978 så kom en kompis syrra, efter att ha varit på en lussevaka,  och undrade om jag gillade ”konstig” musik. ”Ingen aning”, sa jag sanningsenligt. Hon hade dock lånat med sej lite skivor hem från killen som hade hållit lussevakan och spelade dessa för mej och min kompis. Skivorna var ”Close To The Edge” och ”Relayer” med Yes och ”Seconds Out” med Genesis. Genesis kändes inte så intressant, men Yes föll jag för med en gång. Upptäckte dessutom att killen från Artur-grejen på TV var med på ena Yes LP:n. Strax efter detta så spelade Kaj Kindvall en låt i Diskorama med ett band som han jämförde med Yes. Bandet hette Emerson, Lake & Palmer. Min kompis gick och köpte första bästa plattan han hittade med dom och det råkade bli ”Trilogy”. Både Yes och ELP hamnade i favorit högen. Jag skaffade LP:n med musiken till Artur TV-programmet och även flera andra solo LP:n och snart var även Rick Wakeman en favorit.

Tidiga 80-talet gav tre nya stora favoriter, Gyllene Tider, Wilmer X och Church. Började även lyssna på Springsteen men mest hans tidigare plattor. Liksom dom flesta som lyssnar på Bowie förr eller senare gör, så började jag också upptäcka Lou Reed, Iggy Pop och Stooges samt Marc Bolan vid den här tiden. Andra favoriter som jag började lyssna på vid den här tiden var Meat Loaf, Buffy Saint-Marie, Leonard Cohen, Phil Ochs George Thorogood, Dave Edmunds, The Only Ones och Johnny Thunders.

I mitten av 80-talet blev det mycket folk och folkrock. Mycket tack vare en tjej i min studentkorridor som gillade folkmusik. Hon hade spelat in en låt från radion med ett nytt engelskt band som hette Pogues. Jag skaffade deras LP så snart den dök upp på Musikörat. Jag började också lyssna ordentligt på Steeleye Span som jag gillat enstaka låtar med på 70-talet. Pogues ledde snabbt till att jag började lyssna på riktiga irländska artister som Dubliners, Planxty, Christy Moore, Andy Irvine, Clannad, Moving Hearts och Chieftains. Franska kelter som Tri Yann och Malicorne letade sej också fram till min skivspelare och svenska band som Folk Och Rackare, Groupa och Norrlåtar blev även dom snabbt favoriter. Ett bra band som lade av alldeles för tidigt och inte hann ge ut några album var Heads & Tails (senare Green).

På symfonirock sidan hände inte så mycket. ELP och Yes sfärerna var det som gällde för mej. Enstaka inköp som Bo Hansson (”Sagan Om Ringen” så klart), Camel, Hawkwind och Amon Düül II visade dock att det fanns mer ”svår” musik som var bra. Ett tag jobbade jag på en pub i ett studentområde i Uppsala. Där dök det upp ett lokalt band som hette Pandora som spelade symfonisk rock. Det blev lite av en aha-upplevelse för mej. Jag hade sett genren som någonting från förr som man var hänvisad till skivor för att uppleva. ELP hade ju lagt av, Yes var inte särskilt symfoniska längre och Asia var ju visserligen bra, men ändå, avancerad pop. Position Melker var ett annat, kortlivat men intressant, lokalt symfoniskt band. Sedan så fanns ju också Stolt som blandade musik typ moderna Yes med halv-tråkig discorock. Dessa band försvann dock ganska snart från scenen.

Våren 1989 blev jag övertygad om att jag måste gå och se ett folkrock band som hette Feirefiz. Dom skulle ha en föreställning på Skandiascenen med ett annat band. Feirefiz visade sej vara ett lysande band, typ 80-talets Folk Och Rackare. Tyvärr så hann jag bara se bandet ytterligare en gång innan dom upphörde. Det andra bandet hette Manticore och visade sej spela låtar av Yes, ELP och Genesis, samt lite eget material i samma stil. Absolut ingenting som jag någonsin hade förväntat mej att få höra i live sammanhang. Föreställningen skulle upprepas några veckor senare och jag gick naturligtvis då också. Fast även om Manticore var bra så kunde dom ju inte mäta sej med the (nästan) real stuff, nämligen Anderson, Bruford, Wakeman ,Howe, som dök upp på Isstadion till hösten.

I början på 90-talet så hoppade keyboardisten Pär Lindh av Manticore och bildade det egna bandet Iconoclast, som blandade eget material med Doors och ELP låtar.  En dag kom Pär Lindh och övertalade mej att åka med på det första mötet med en nystartad förening. Föreningen var så klart Crimson. Strax började det dyka upp nya band från alla håll och kanter som var intresserade av föreningen. Änglagård, Galleon, Academia, Masque, Landberk, Anekdoten  och Ritual är bara några ur högen. Samtidigt så hade jag börjat upptäcka Lasse Hollmer, först genom Fem Söker En Skatt, sedan genom Looping Home Orchestra. Till slut så dök Lasse också upp med ett återförenat Samla Mammas Manna. Samlas trummis Hasse Bruniusson verkade dessutom spela trummor i nästan alla band jag såg live ett tag under den här perioden. Först och främst så var han ju med i Samla, men han spelade också i Iconoclast ett tag. Dessutom så var han med i Ensamble Nimbus och det suveräna livebandet Helmer Mudd. På tal om liveband så dök ju ELP upp i Stockholm hösten -92. Det var verkligen en upplevelse att få se dom.

I mitten av 90-talet dök det upp fler progressiva band i Uppsala. Violent Silence, Megalot, Indisciplined Lucy och framför allt, Roine Stolts återkomst till den symfoniska rocken, the Flower Kings. Dessutom så lade Pär Lindh ner Iconoclast och startade Pär Lindh Project i stället.

Genom Crimson så blev det lättare att få tips om andra bra band att lyssna på, både gamla och nya. Gentle Giant, Jethro Tull, Colosseum, Mike Oldfield, Sally också för den delen, Gong, Peter Hammill, King Crimson och Dream Theater blev några av dom stora favoriterna. Dessutom så gav jag Genesis en ny chans och insåg att dom är helt OK.

Utanför artrocken så dök det upp en hel del bra och intressanta band inom folkmusiken under 90-talet. Garmarna, Hoven Droven, allt som Ale Möller och/eller Lena Willemark var inblandade i till exempel. Och naturligtvis även Urban Turban som även står med en fot i artrocken.  För övrigt så har 90-talet erbjudit en hel del bra svenska artister som hamnat bland mina favoriter. Toni Holgersson, Staffan Hellstrand (en gammal symfare för övrigt), Idde Schultz, Rebecka Thörqvist, Stina Nordenstam och Tekla är några exempel. Under 90-talet har jag även börjat ge jazzen en chans och hittat favoriter som Nina Simone, Ella Fitzgerald, Eartha Kitt, Jan Johansson, Django Reinhardt och Fats Waller. Det senaste årets ”nya” musikaliska upptäckter är Renaissance och Peter Paul & Mary.

Ja, det var en presentation av mej ur den aspekt som bör vara viktigast i en förening som Crimson, det vill säga den musikaliska. Jag har säkert glömt en massa band, men jag hoppas att jag fått med dom flesta som är viktiga för mej. Det är väl rätt uppenbart att jag (hur mycket det än bär emot) måste hålla med Per Bjurman, som i en krönika för ett tag sen skrev att dom enda som har fel är dom som bara lyssnar på en sak och hävdar att det är det enda rätta. Eftersom artrock till sin grund är en blandning av flera stilar så antar jag att detta är en självklarhet för dom flesta av oss.

Slutligen så skulle jag vilja hälsa till Andres Lokko och säga att jag inte ”tänker låta dom jävlarna ta mej”. Vare sej dom jävlarna som säger vad jag ska gilla eller dom som säger vad jag inte ska gilla. Jag tänker fortsätta att lita på mitt eget omdöme för trots allt så är det ju bara, för att citera punkrockaren Lindeman, musik för fan.