Det är väl lika gott att gå ut hårt och starta mina skivtips med en av dom absolut bästa skivor som någonsin har spelats in. Så här mer än 30 år senare är det svårt att inse hur man lyckades spela in denna skiva med den studioteknik som fanns då. Det nästan 19 minuter långa titelspåret skrevs samtidigt som det spelades in. Man spelade in parti för parti, i bland så korta bitar som kanske en halv minut, som sedan editerades ihop av teknikern och producenten Eddie Offord. Det innebar på den här tiden att editera med rakblad och sedan tejpa ihop bitarna. Det gav inte mycket utrymme för möjligheter att rätta till misstag vid editeringen. Mycket riktigt så lyckades Eddie med att ta fel bit band när Yes hade spelat in det sista partiet på låten och en version som mixats med en lite annorlunda ljudbild hamnade på mastertapen i stället och så fick det bli. Titelspåret är, enligt sångaren Jon Anderson, inspirerat av Hermann Hesses bok Siddartha och handlar om att lära känna sej själv. Från låtens inledande stilla ljudeffekter med fågelkvitter och vattenbrus till uttoningen med samma effekter så tas lyssnaren med på en musikalisk resa nästan helt utan motstycke. Yes visar här att dom är kontrasternas mästare och blandar vackert med kaotiskt, stillhet med rockvräk, kyrkorgel med elgitarr mm. Jag har alltid förundrats av att det faktiskt går att framföra ”Close To The Edge” live och att Yes fortfarande gör det så att låten fortfarande lever sitt eget liv och utvecklas lite varje gång dom framför den. En annan livefavorit hos Yesfansen är skivans andra låt, ”And You And I”. Denna är en mycket vacker sak som bland annat bjuder på gitarristen Steve Howes mycket speciella steelguitar-spel. Den avslutande låten heter ”Siberian Khatru” och antyder lite den väg som Yes skulle ta på skivan ”Relayer” två år senare. Låten har lite hårdrockskänsla, fast utan att vara hårdrock på något sätt. Jon Anderson, som ofta är ett under av klarhet, säger så här om låten : ”Den är mest en massa intressanta ord, men dom går att relatera till drömmarna om vackra sommardagar. Titeln betyder vinter, men den är menad att vara det motsatta. Det betyder inte så mycket, men det är en bra melodi och den bär låten”. Det där säger nog också en del om hur man ska lyssna på Yes. Det handlar inte så mycket om att förstå som om att uppleva. Tro inte på myten om Yes (eller om symfonirock överhuvudtaget) som spridits av dom flesta rockskribenterna från punken och framåt. Ta chansen och upptäck musik fylld av humor, känslor och spelglädje. Det här är inte så väsenskilt från vanlig rock’n’roll som en del vill få dej att tro. Till exempel så har the Clash nyligen berättat att Yes var en av deras stora influenser. Jag brukar  säga att : ”Man kan med all rätt prata hur mycket man vill om Elvis, Beatles,  Stones, Stooges, Velvet Underground, T Rex, Bowie, Springsteen, Sex Pistols, U2 och alla andra av rockens många ikoner, men om man inte gillar Yes så har man ändå fortfarande väldigt mycket kvar att lära sej om rock’n’roll.”