Oknö 6 maj 2006

På agilitytävlingen i Mönsterås 6/5-06 vann vi den här väskan, och fyllde den genast med intressant innehåll.

TIMJAN BARKY´S TIMJAN född den 7 februari 2003 död den 20 juli 2006 Du finns alltid i våra minnen

Sanna och Timjan har kramstund hemma på golvet Vid Vättern 18 juli 06

Päls: Sträv Höjd: 34 cm HD: Grad A Ögonlyst 2005: UA

Timjan var dotter till Maja och Ruben, och föddes här hemma hos oss. Vi tänkte sälja henne, men det fick vi inte för Sanna, så Timjan blev Sannas egen hund.

Timjan var väldigt lik Ruben, och de har fått många placeringar i parklass på utställningarna. Hon blev mer och mer som sin pappa till sättet också, lät likadant när vi störde henne när hon sov, och lade sig med tassarna i vädret och ville bli kliad på magen - precis som pappa Ruben. Hon gillade också att sova länge på morgonen, bara hon fick gå ut i trädgården en sväng först.

Timjan älskade att leka, och hon lekte med vad som helst. Hade hon inga leksaker, så hittade hon något. Pennor, suddgummin, Biltema-katalog (Ikea kunde också gå bra), MIN MOBILTELEFON...... då var hon billig!, tja, allt som gick att bita sönder. Om vi trodde att något inte gick att bita sönder, överbevisade hon oss - allt går med god vilja. Fast mest lekte hon med gamla strumpor med knut på, det var jättekul, speciellt när någon lekte dragkamp. Vad ska vi nu göra med alla gamla strumpor?

Sanna och Timjan har gått lydnads- och agilitykurser, och tävlat lite. De vann både lätta agilityn och lätta lydnaden på National 2005.

Timjan var en glad och positiv hund att arbeta med. Hon hade bra kontakt, och skulle nog blivit bra på lydnad om Sanna hade tränat det. Men Sanna var mer intresserad av agility, och när de började träna visade Timjan att hon också tyckte det var kul, och hade bra fart över hindren. Men sen började hon tappa fart, och stanna, springa iväg och titta på annat, och då förstod vi att något var fel. Så vi tog henne till veterinär, och så småningom kom det fram att Timjan hade muskelinflammation. Vi var hos fysioterapeut och fick träningsråd, hon fick olika mediciner, och blev lite bättre ett litet tag. Men hon ville inte att man skulle ta i henne, och om någon hund sprang på henne skrek hon högt.
På National (7-9/7-06) ville hon inte vara med på lydnaden, hon bara lade sig ner med tassarna i vädret, så Sanna bröt. Sen såg vi att hon svullnade i hela kroppen, så vi åkte hem, och uppsökte Valla djurklinik. De tog nya prover, gav kortison och antibiotika. Tyvärr blev Timjan inte bättre, de gav oss inte mycket hopp, så vi tog det svåra beslutet. Torsdagen den 20 juli 2006 åkte vi till "vår" veterinär Ritva. Timjan fick en lugnade spruta, och fick somna in i Sannas famn. Sen tog Ritva med henne för den sista sprutan,  och nu finns Timjan i hundarnas himmel. Åh, vad vi saknar henne!

Tillbaka