Varför en rottweiler?

Jag har haft en engelsk cocker-spaniel som hette Daffy. Han blev åtta år. Efter detta gick det några år och jag hade inte en tanke på att skaffa hund. Så kom den underbara, lydiga, väldresserade, keliga rottweiler-tiken Sassa till vårt hem ibland.

Min lille Daffy 1986 ----------- Sassa 1997

En arbetskamrat till min sambo ägde henne och när han skulle bort eller ville vara ledig så passade jag henne. Denna fantastiska goa hundflicka hade jag såååå roligt med. Vi var ute i skog och mark och hon var ett mycket trevligt sällskap. Aldrig behövde jag vara orolig för att ha henne lös, så en så makalöst tillgiven och lydig hund var rena glädjen att få ha ibland. Kort sagt så blev jag förälskad i Sassa-hunden - och varje gång hon lämnades tillbaka till sin husse så bara längtade jag efter nästa gång hon skulle komma och hälsa på.

Efter att ha känt Sassa i ca 2 år så drabbades hon av cancer och fick avlivas. Jag blev så ledsen och saknade henne oerhört mycket - ja, det gör jag fortfarande ibland faktiskt. Mina tankar drog åt hållet att kanske skaffa en egen hund. Husse och jag var eniga om rasen....

MEN så arbetade vi heltid båda två så det tyckte vi var dumt. Det gick 1½ år och jag kunde inte sluta drömma om hundköpet. Så ändrade sig mitt liv drastiskt. Jag bestämde mig för att börja plugga och när jag såg schemat så förstod jag att "nu eller aldrig" skulle jag ha tid med en valp. Jag läser några timmar i veckan i skolan och resten ska man göra hemma, så det passade ju bra.

Så bestämde vi oss. Vi skulle ha en liten rottweiler-valp. Jag började söka på internet efter kennels och gjorde en lista. Så när vi hade semester tog vi bilen och skulle köra runt och titta....

Underbara Sassa

Ingenting blev som jag tänkt mig...

Jag, som tycker om att planera, och hålla mig efter riktlinjerna, blev ordentligt omruskad nu. Jag hade bestämt att vi skulle ha en tik och att vi skulle vara mycket noggranna i vårt val av uppfödare. Kort sagt så tänkte jag att vi först skulle titta, sedan fundera, sedan titta igen....

Istället blev det såhär:
Vi ankom till första stället - som inte ens var planerat. Vi såg annonsen i en tidning och tänkte "ja, det ligger ju på vägen så vi sticker väl inom och tittar".

Jan (min älskling) och jag blev oeniga efter tio minuter. Då hade han förälskat sig i en liten han-valp.... Jo, det var lille Abbe - men det visste vi ju inte då hihihi.

Själv ville jag ha en liten flicka som hela tiden tydde sig till mina skosnören. Oj vad söööööt hon var. JAG ägnade inte lille Abbe en blick för jag SKULLE ju inte ha en han-hund....

Sedan blev allt ett enda kaos. Jan ville lämna handpenning för att tinga en valp. Jag ville åka och titta på andra ställen och fundera. Faktiskt så vet jag inte riktigt vad som hände - men plötsligt hade jag gått med på att lämna handpenning och ringa dagen efter och säga ja eller nej. När vi körde därifrån var det vilda diskussioner i bilen. Vi gick noga igenom alla mina rädslor inför att ha en han-hund. Vi pratade och pratade och vägde för och emot.

Till slut så åkte vi tillbaka igen för jag hade ju inte riktigt kollat in Abbe...... det skulle vi inte ha gjort. Jag var fast, för Abbe visade upp sig från sin bästa sida och charmade mig totalt.

Så gick det till mina vänner..... inte ALLS som jag tänkt mig. Men det blev perfekt ändå och idag är jag ju oerhört glad att det blev som det blev.

En förstående uppfödare...

Jag undrar egentligen vad uppfödaren tänkte om oss hihihi - där kom vi in och blev helt förvirrade av alla de sööööööta valparna. Sju stycken var dom och hade jag vetat att dom var såååå söta så hade jag nog inte åkt dit.... Jag hade ju aldrig sett en rottweiler-valp förut. Sassa var ju en vuxen hund. Jan och jag betedde oss som två "yra höns" den första gången vi var där....

Detta var uppfödarens första valpkull, men hon berättade att hennes mamma haft kennel i många år och att hon själv växt upp med hundar, så det var en sak som jag kände trygghet i. Vidare så hade dom små barn som även de fick umgås med valparna - det såg jag också som ett plus, för jag hade ju läst om hur viktig den sociala kontakten med människor och barn är vid den åldern valparna befann sig i då.

Hon mycket engagerad och pratade ganska länge med oss. Frågade en massa saker och berättade om hund-pappan. Hundmamman Tara var underbart lugn och kelig så det där med påbrået var vi inte så oroliga för.

Vi fick också veta att pappan var korad och hon visade oss alla papper, stamtavlor odyl, så jag kände mig trygg på det planet. Jag hade ju läst mycket på internet om hur många bara vill tjäna pengar och därför struntar i vilka föräldrarna till valparna är så jag var lite uppskrämd. Rena skräckhistorier förekommer ju angående uppfödare och deras "produkter", så det är nog lätt att man kan bli lurad.

Men Abbes uppfödare var mycket trevlig, engagerad och nyfiken på vilka vi var och hur vi hade det hemma osv. Detta har jag ju även fått erfara efter hundköpet för hon har ringt flera gånger och pratat och undrat hur det går för oss. Vi har skickat brev och foto och berättat också så kontakten hålles vid liv och det tycker jag är skönt, att veta att man kan ringa när som helst och fråga saker.