RÖNTGEN AV HÖFTLEDER, KNÄ OCH ARMBÅGSLEDER
Helsingborgs Djursjukhus den 18 juli 2000.

Oj, oj vad jag var nervös inför detta. Abbes "Tant Ann" följde med oss som support för Husse kunde inte ta ledigt från sitt jobb. Jag hade ingen aning om hur detta skulle gå till, men nu vet jag och ska berätta för dig om denna händelse. Jag oroade mig mycket för hur allt skulle hanteras - tex funderade jag mycket på HUR dom skulle lyfta Abbe upp på bordet och sådana saker...

Rottweilern ska ju röntgas efter att den fyllt ett år och dessa röntgenplåtar skickas till Svenska Kennelklubben för att bedömas. Sedan skickar dom hem röntgenresultatet med expertbedömning.

Kostnaden idag gick på 910:- för röntgen. För att sedan få svaret hemskickat får man betala 190:- extra, så totalsumman blev 1 100 kronor. Jag hade blivit tillsagd att hunden inte skulle ha någon mat innan röntgen för då är det risk att den kräks och blir illamående.

Vi fick komma in i undersökningsrum nr. 6 och där kom veterinären in och lyssnade på hjärtat. De kontrollerar att hunden ej har blåsljud från hjärtat. Abbe var okej och vägde 51,5 kg så han fick insprutat en medicin som gör att hunden slappnar av totalt. Sköterskan gick ut och skulle komma tillbaka efter 15 minuter. Hon sa att ibland på vissa hundar kunde det ta längre tid innan sprutan verkade, och att det inte alls var ovanligt om hunden började kräkas av denna spruta.

Hon gick ut och jag och Ann satt spända och bara väntade på att Abbe skulle börja kräkas..... men det gjorde han inte. Han lade sig så fint ner på golvet och blev mer och mer slö. Rätt som det var så hörde vi hur han snarkade och då kunde jag slappna av lite.

Jag fick fylla i en röntgenremiss där jag medger att det är okej att resultaten från denna röntgen blir officiella (ingår i veterinärarkiv och rasklubben).

Efter en stund kom en annan sköterska in med en fiffig bår som gick att hissa upp och ner. Vi lyfte upp honom på denna bår och rullade in honom i röntgenrummet.

Det var INTE lätt att lyfta en helt slapp hund minsann. Jag hörde ett dovt morrande från Abbe men brydde mig inte om det för jag FÖRSTOD ju om han undrade vad som stod på. Han ryckte till lite när vi började rulla båren - den var av rostfritt stål och skramlade lite nämligen. Sköterskan förklarade att det var lite dumt med den här medicinen för hundarna reagerade nästan alltid på skarpa höga ljud. Nåja, vi höll i honom och rullade vidare - samtidigt som jag "hönsmammepratade" med honom hela tiden. Han verkade tycka om det (eller så var det jag själv som blev lugnad kanske hihihi).

Inne i röntgenrummet fick jag och Ann ta på oss stora röntgenförkläden. Det finns bly innanför tyget och DET kändes minsann. Tunga var dom. Sedan lyfte vi över Abbe till röntgenbänken - det mariga var att han skulle läggas på rygg i en "vagga" som stod på denna bänk. Det gick ganska bra. Han krånglade lite, lite men vi rätade upp honom så han låg fint på rygg. Jag stod vid hans huvud hela tiden och höll i hans framben så han hade nosen precis intill min mage och kunde ligga där och lyssna på min röst och sniffa på min mage. Abbe verkade helt borta. Tungan trillade ut ur munnen på honom och jag blev orolig över att han inte andades. Jag fick lägga handen på hans mage flera gånger för att känna mig övertygad om att han inte var död.

Här ligger Abbes kompis Joker i röntgenvaggan.
Joker är en Bearded Collie och har en egen hemsida.

Jag försökte fotografera i röntgenrummet när Abbe låg i den där plastvaggan, men rummet var för mörkt. Har istället ritat den som du ser på bilden ovan. Denna vagga var i grått hårdplast och såg precis ut som ett tredimensionellt, smalt V. I denna placerades hunden med ryggen nedåt så att huvudet stack ut på ena hållet och bakdelen på det andra hållet. Denna vagga gjorde att hunden fixerades i en ställning så att kroppen blev rak - och det var nödvändigt för att röntgenbilden skulle bli så bra som möjligt. Jag tror att det kan kännas skönt för hunden att ligga i denna vagga för den stöttar ju upp den slappa kroppen. Det hade nog varit ganska omöjligt att hålla 51 kilogram hund i denna ställning när han var totalt avslappnad i alla muskler....

Så började det som JAG upplevde som hemskt. Bakbenen skulle dras utåt och ihop i ett speciellt läge för att kunna ta röntgenbilden. Ett rep bands hårt, hårt om låren så att de hölls ihop och så fick Ann dra och sträcka ut Abbes bakben. Ann och röntgensköterskan höll på och joxade en bra stund och Abbe ryckte lite i benen. Sköterskan förklarade att det mesta var muskelryckningar så jag inte skulle bekymra mig så mycket.

3 bilder tog hon men dom blev inte bra, så sköterskan fick gå och hämta en veterinär och fy jävlar (rent ut sagt) vad veterinären vred till... "Ja, dom här patellorna får man ta i rejält med annars blir bilden inte bra", sa hon.

KNAK, KNAK, KNAAAAAAK hördes det och jag kände hur det sökte mig - jag var faktiskt på väg att svimma för då hade vi varit därinne i nästan en timme. Till slut var jag väldigt irriterad och lite frän i tonen åt dem. Jag sa bara, "blir det inte bra nu så skiter jag i detta och åker hem"... Som tur var blev den bilden bra. Jag smög efter sköterskan in i "bildframkallningsrummet" för jag ville gärna se själv hur det såg ut.

En lustig bild var det - tänk att röntgen kan "skala bort" hud, päls, muskler, organ, blod och allt annat som finns i den fysiska kroppen. Det enda som syntes var Abbes fina lilla vita skeletthöfter och knäskålar.

Röntgensköterskan berättade att den nya röntgenmetoden (Se Sv. Kennelklubbens hemsida) där bilden måste ha med även knäskålarna på samma bild är irriterande och svårare att fotografera. Det är inte ovanligt att rottweiler och andra storvuxna raser är så kraftigt musklade att det är svårt att få ihop benen så knäskålarna ligger kloss mot varandra, därför fick veterinären ta i så mycket. Det är Svenska Kennelklubben som bestämt att det ska vara så, och då måste ju veterinärerna finna sig i dessa bestämmelser - och tyvärr jag med. Men roligt var det INTE att se och höra detta knakande och dragande.

Så var det dags för armbågslederna - men det var inget jobbigt. Vi fick välta ut Abbe från vaggan för nu skulle han ligga på respektive sida. Man förde bara tillbaka ena frambenet och lyfte det andra lite uppåt och jag höll det stilla och så togs bilden - och likadant på andra sidan.

Innan Abbe fick uppvakningssprutan låg han som vore han död. "Vakna nu Abbeplutten" - Hej Gubben! Vad duktig du varit.

Efter det så lyfte vi tillbaka honom på den rullbara båren och körde ut i korridoren och lade honom på golvet där. Så kom sköterskan och gav honom en spruta och efter ca 5 minuter vaknade han upp. Lite vinglig var han en stund men snabbt blev han sig själv och vi promenerade ut till kassan och betalade. Jag tror inte att Abbe har något bestående minne av vad som hände för emellanåt tror jag till och med att han sov - det lät som små snarkningar emellanåt nere vid min mage nämligen.

Efteråt gick vi en liten runda i skogen för att slappna av. Fast det verkade mest som om det var matte som behövde slappna av - Abbe sniffade omkring som vanligt. När vi kom hem väntade den nyinköpta presenten.... ett jättestort rökt märgben (se bilder).

Abbe verkar inte alls ha tagit skada på något sätt av dagens behandling. Han är förstås trött och ligger just nu och snarkar högljutt på sitt älskade täcke. En jobbig dag för matte var det i alla fall. Skulle själv behöva en liten röntgen känner jag - för så som jag spänt mig under denna episod så har jag såååååååå ont i ryggen och är DÖDSTRÖTT. Nu går jag minsann in och lägger mig en stund och sover. Rapport om röntgenresultat kommer jag att skriva här när jag får det.

27 Juli 2000

Jag fick Certifikatet med posten idag och jag blev inte jätteglad eftersom Abbes vänstra höftled fick anmärkning med grad D = Måttlig dysplasi med Lbp = Lindriga benpålagringar. Höger höft var utan anmärkning och båda armbågarna var utan anmärkning.

Eftersom han är välmusklad på bakbenen och låren så kommer detta troligtvis inte att påverka Abbe så att han kommer att känna av denna dysplasi, men jag kommer att vara mycket återhållsam med hopp och att gå i trappor. Veterinären anser inte att detta är något att oroa sig för. Hunden kommer antagligen att fungera normalt i många år och vi kommer att träna som vanligt. Tur för Abbe att hans matte inte är någon "superinbiten bruksmänniska" som kör sin hund stenhårt, så han kommer att få ett gott liv hos oss. Det är ju inte tänkt heller att vi ska avla med honom så för den delen spelar det ingen roll - annars ska man inte avla på hundar som ej är ua på höft- och armbågsleder (om man är en seriös rottweilerägare).

Det är mycket vanligt hos denna rasen att man inte får ua (utan anmärkning) på allt - stora insatser göres dock från Svenska Rottweilerklubben att komma tillrätta med detta anlag. Så om din hund inte får ua på allt hoppas jag att du inte "faller för frestelsen" att avla på din hund. Det blir ju bäst på lång sikt om det avlas seriöst.

Graderingarna nuförtiden är följande:

A = Normala höftleder (ua)
B = Nästan normala höftleder (ua)
C = Höftleder lindrig dysplasi (grad I)
D = Höftleder måttlig dysplasi (grad II)
E = Höftleder kraftig dysplasi (grad III och IV)

Anmärkningar:

Lbp = Lindriga benpålagringar
Mbp = Måttliga benpålagringar
Kbp = Kraftiga benpålagringar.

Om du vill läsa mer detaljerat om detta kan du surfa till: http://www.algonet.se/~vbk/