|
av Lars Isaksson I denna artikel kommenterar Lars Isaksson personligt och livfullt Gösta Nyréns målning över Nynäs 1929 - vårt omslag. Lars har själv vuxit upp där och sedan samlat information och bilder från Gröndal. I yngre år arbetade han på Lagerholms färgfabrik på Nynäs. Färger är också hans hobby i form av eget oljemåleri med många motiv från trakten. I artikeln befolkar han Nyréns folktomma bild med de särpräglade människor som levde och verkade här. Han beskriver närheten mellan innevånarna i en gammal arbetarförstad och räddar många målande smeknamn på människor och hus från glömskan. Numreringen i texten utgår från bilden. |
Carmen. Oljemålning av Lars Isaksson, som själv växte upp i detta hus.
(1) Carmen byggt 1905 enligt en vindflöjel på taket. Det revs någon gång på 70-talet. Det var det enda huset på Nynäs med centralvärme. Torrdassen fanns i en länga på gården. Huset var reveterat och med en ljusockra fasad. Vid sekelskiftet började gården Charlottendal vid Lövholmen att stycka mark till försäljning. Ett av dessa skiften fick namnet Carmen. Andra kallades Aida, Hamlet, Faust, m fl. Ägaren till Charlottendal var kanske teater- och operavän. Mina föräldrar med sju barn flyttade in i huset 1931. Min far sålde radioapparater, gjorde uppfinningar och skrev hisnande noveller i äventyrstidningen Levande Livet. Fick han någon tid över satt han på krogen. Ett ställe man kunde hitta honom på var Furstenhof i Klara. Vi bodde i burspråksdelen med utsikt långt över Söder och Årstabron; då nybyggd. Andra i huset var en droskförare med hustru och ett litet barn. Han körde sin droska högst sporadiskt. 30-talskrisen hade då börjat. Där bodde även en skomakare Persson med familj. Han arbetade på ett fint skomakeri inne i stan. Han var alltid propert klädd i golfbyxor, kavaj och käpp med silverkrycka. Sen minns jag en rörmokare som jobbade på Ekensbergs varv och en lång gänglig karl som arbetade på Beckers. På den tiden ägdes huset av en plåtslagarmästare. Det minns jag därför att min far bytte bort en uppfinning mot ett års hyra. Patentet bestod av en sandningsapparat. Min far hade lånat en gammal lastbil som han parkerat på tomten som tillhörde Slottsbion. Under bilen låg han många dagar och monterade sin uppfinning då vinter, kyla och snö rådde. Sandningsapparaten demonstrerades på Lindarängen och fungerade bra. Vid halt väglag kunde man från förarhytten med en spak öppna två små luckor så sand rann ut under bilens bakhjul. Hur det sedan gick med patentet vet jag ej. Jag har i varje fall inte sett en dylik apparat. Det lär finnas något liknande på lastbilar i Canada. Sandbehållaren var tillverkad i galvaniserad plåt. Meningen var att plåtslagaren skulle tillverka den på egen verkstad. |
Ynglingarna i den stiliga gymnastikgruppen från 1932-33 är fr v Erik Stoman-Johansson, Sixten "Jullan" Söderström,
Svenne "Lången" Tore Andersson, 1ngvar Ljungdahl, "Manker" Lagerwall och Viktor Björk. Foto: Viktor Björk
|
|
(2) Nästa hus är Södra förstädernas Folkets hus, Liljeholmens Folkets hus eller Slottsbion (huset såg ju ut som ett litet slott), Huset var i mycket dåligt skick redan på 30-talet. Det fanns inte mycket puts kvar. Jag minns färgen som gråbrun. Det brann ner på 40-talet eller något senare. Här har tydligen varit många aktiviteter. Boxningsmatcher, studiecirklar, filmvisning, schack, fackföreningsmöten, poesiaftnar, dans och biblioteksverksamhet. Min gamle vän BlIert Sandberg, nu pensionär, såg här sin första film. Den hette "Jack och bönstjälken". Judith Larsson som fortfarande bor i Gröndal minns en film "Trolltuppen" där Karl-Gerhards hustru Mary Johnsson-Röd spelade med. "Acke Dyltan" som nog alla gamla Gröndalsbor kände till brukade skoja litet med biopubliken. Innan filmen började satte han fast ett kolapapper på projektorns lins, vilket tydligt avtecknade sig på filmduken. Kanske vår första biografreklam. Under 30-talet bodde här en gumma som haltade illa och hade ett flertal katter och höns. Familjen "Men" tillhörde också de sista hyresgästerna, Thorleif Hellbom som kåserar i Dagens Nyheters bilaga "På Stan" skrev den 11 februari 1985: "Jag minns en lång farbror med stort grått, smutsigt skägg. Han såg ut som en kejsare av Portugallien, där han skred Hornsgatan fram, Det sas att han mist förståndet i de franska skyttegravarna under första världskriget. Vi vågade inte fråga honom. Vi visste inte var han bodde. Bortåt S:t Paulsgatan trodde vi". Denne originelle farbror bodde på flera ställen i Gröndal. Han kallades allmänt gubben "Men". Han gick och gick dagarna i ända med händerna på ryggen och medaljerna på bröstet. Hans fru, som fått namnet "Kråk-Lisa" sålde ris på Hornsgatan och det var väl antagligen dit gubben styrde sina steg när Thorleif Hellbom iakttog honom. Paret "Men" hade en son, en vacker yngling. Han höll till vid Gröndalsbadet nedanför Kupolhuset när det var sommar och sol. Där tränade några gymnaster ihärdigt. En gång på Widholms tivoli - som satte upp sina attiraljer tidigt på vårarna ungfär där Strängbetongfabriken ligger idag gjorde Åke, som grabben hette, ett verkligt fint gymnastiknummer. Han balanserade på huvudet på en upp-och -nervänd literfIaska. Innan Slottsbion brann var lokalerna lager. Den i Gröndal boende konstnärinnan Anna Klein-Svensson har i Hägerstensåsens Medborgarhus gjort en väggmålning av detta anrika hus. |
|
(3) Taken som skymtar mellan Slottsbion och Förnicklingsfabriken är troligen från hyreshusen i kvarteret Ratten. |
|
(4) Förnicklingsfabriken. Huset byggdes 1907 i kvarteret Faust i tre våningar; tydligen från början använt som förnicklingsfabrik. Här blev sedan dockfabrik och ammunitionslager. År 1940 när färgfabriken brann var risken stor att elden skulle sprida sig hit med katastrofala följder för hela Gröndal. Lagerholms färgfabrik brann två gånger under en kort period. Detta var skäl nog att flytta ammunitionen till en säkrare plats. Äldre Nynäsinnevånare har talat om att Nynäs härjades av en stor brand 1904. Fyra hus brann ner till grunden. År 1941 började en ny era för Förnicklingsfabriken. Då flyttade skinnfirman Lindström och Lundberg in. Efter ett par år delade de två kompanjonerna på sig. Kvar blev Valdemar Lindström, som drev företaget till år 1968. Min svåger Erik Asp; verkmästare där från början, övertog en del av lokalerna och drev tillsammans med kollegan Wilhelm Sunnerman skinnberedning här i ytterligare tre år. Dessa år hette firman Stockholms hemfärgeri. Erik talade om att kunderna nämnde aldrig Stockholms hemfärgeri utan helt enkelt frågade efter Gröndalarna. Efter dessa tre år stod lokalerna tomma och ett visst förfall rådde. År 1975 revs denna rejäla fabriksbyggnad. Ann-Mari Tjörne Edonius har i Hägerstensbygden 1979 skrivit om byggnaden och dess människor. |
|
(5) Sannadalsområdet är inte lätt att reda ut. Den stora ljusa villan lär ha hetat Lovéns villa. Här bodde bl a en familj som hette Lindahl. Fadern var gjutare på gjuteriet som låg strax nedanför t v; syns ej på målningen. Dom hade flera barn; Hedda samt pojkarna Conny, Erik, Ragnar och Ivar. Sannadalsbageriet låg litet längre upp t v. På Sannadalsområdet fanns några små röda stugor, dom jag kände här var två kompisar, Bigge Breid och Bigge Svensson. I ett litet större hus bodde två bröder Jansson som lyfte skivstång dagarna i ända. Ingrid Karlberg i Femman på Nynäs, brukade gå till en tant Hilma som också bodde i området, och spela knuff. Fabriksskorstenar och hus i bakgrunden vet jag inte mycket om. Dom ligger långt ifrån kvarteret Nynäs. |
|
(6) Skogshyddan; ett trähus, rödmålat med gröna knutar. Huset hade två lägenheter med varsin södervänd balkong. Tomten var välskött och omgärdad av ett snickrat staket. T v på målningen, fanns ett valnötsträd utanför staketet. Vi smågrabbar brukade ibland resonera om vad trädet kunde vara värt om man sålde det till en möbelsnickare. En av killarna trodde att en firma som tillverkade radiolådor skulle betala bäst. Om jag inte minns fel innehöll de två lägenheterna vardera två rum och kök. På Övre våningen bodde ett äldre par Zetterberg. I den undre lägenheten bodde Hjalmar Björk. Han var snickare i Stockholms stad. Inte att undra på att staketet runt tomten stod rakt och snyggt. Björk var änkling. Han hade två söner, Viktor och Kalle och fyra döttrar. Familjen bodde förut i Gipshuset. Viktor och Kalle träffar jag än i dag. Viktor som varit typograf är en bit upp i pensionsåldern. Han var under många år vaktmästare i S:t Sigfridskyrkan och bor numera i en lägenhet nära Slussen. Den yngre brodern Kalle, också han pensionär, var som murare med att bygga det Stockholm med förorter som vuxit fram sedan år 1940. På senare år utbildade han sig till kakelugnsmakare och har med stor yrkesskicklighet murat upp många fina kakelugnar. Dessa bröder från den lilla Skogshyddan har var och en på sitt sätt bidragit till att bevara vår kultur. Syskonen Björk hade en syster som drunknade i Trekanten. Viktor berättar: - En vacker försommarkväll år 1927, en sån där fin kväll med värme och dofter, kom jag överens med två av mina systrar att vi skulle gå och bada på södra sidan utav Trekanten. Pappa ropade efter oss 'var försiktiga, om ni dränker er får ni ett kok stryk när ni kommer hem' ". Syster Julia var femton år och nyss konfirmerad; hon råkade komma ut på djupt vatten. Julia var inte simkunnig. När hon ropade på hjälp försökte Viktor och den andra systern få upp henne, men det lyckades inte. Aldor Ljunge som bodde på Nynäs hade hört ropen. Han fick ut en båt och rodde tvärs över sjön till olycksplatsen. Med en båtshake lyckades han få upp Julia som låg på två meters djup. Upplivningsförsök med konstgjord andning eller mun mot mun-metoden var det ingen som kände till och kanske var det redan för sent. Någon hade sett eller hört händelsen och kallat på ambulans, som snabbt var på plats. Enligt Viktor hade ambulansen med sig någon typ av pump för konstgjord andning. Det var något fel på den, den fungerade ej. Syster Julias liv gick ej att rädda. |
|
(7) Josefinedal. Här står två hus. Det längst bak var målat falurött. Tornet fanns inte på huset 1957. Jag har en oljemålning från Josefinedal där detta hus är med, vad som saknas är det runda tornet; troligen trapphus. Målningen är gjord 1957 av Sven Hellström, en vän till mig, och jag vet att han är noga med detaljerna. Sven har målat åtskilliga vyer från Stockholm fr a södra förstäderna. Han är representerad på Stockholms stadsmuseum. I detta hus bodde bl a en familj Stadig. Sonen Kalle var med redan från 1942 hos skinnfabrikörerna Lindström och Lundberg i förnicklingsfabriken men avled tämligen ung. Huset framför var ett murat, nästan tegelfärgat hus. Tornet hade fönster åt gården och som jag minns fungerade det som trapphus. Här bodde en ung man som hette Tage Fahlborg; duktig skridskoåkare. Han hade riktiga tävlingsskridskor som vi beundrade. På sommaren ägnade han sig åt kanotsport och erövrade en bronsmedalj i Berlinolympiaden 1936. Josefinedalsområdet låg på en platå några meter högre än Lövholmsvägen. Snickare Björk hade uppfört en stabil trappa, så vi som bodde högre upp i backarna kunde ta oss upp och ned, när vi skulle till Karlssons speceri, mjölkaffärerna, mangelboden eller vedaffären. |
|
(8) Aida; ett vackert trähus i en obestämd grön färgton. Därifrån hördes ofta psalmsång och harpospel. Där höll en pastor Collini religösa möten. Från fönstren strålade ljusen. På dagarna var där kindergarten. I samband därmed ordnades också "pysseleftermiddagar" för något äldre barn. Ur-Gröndalaren Putte Tapper, han med cykelaffären, berättade att han, i elvatolvårsåldern, hade uppträtt som lindansare. Linan var spänd från ett fönster i Aidas övre våning till ett fönster i en kåk innanför planket till Frosts Hudar. Vid ett tillfälle tappade han balansen och damp ner på Lövholmsvägen. Han kom undan med några smärre blessyrer. Det är ett under att jag blivit 70 år, sa Putte Tapper. |
En oljemålning från 1957 av Sven Hellström med utsikten från burspråket i "Carmen" (1).
Längst t h syns "Gipshuset" (9). Huset med torn liksom huset t v tillhör Edithillsområdet.
Den största byggnaden är "45-an" (12). Den höga skorstenen hör till Lagerholms färgfabrik.
|
|
(9) Gipshuset, svårt att känna igen. Det lär ha fått sitt namn av att byggmästaren hade dåligt med pengar och för att spara på murbruket blandade in gips. År 1929, då tavlan målades, bodde där en åtta-tio familjer. Min minnesgode vän Kalle "Murarn" Björk, som själv bodde i huset räknade till 42 ungar i varierande åldrar. I en trälänga t h fanns en skjulliknande byggnad som inrymde en vedaffär och torrklosetter. Vatten hämtades ur en kran på väggen vid ena porten. Där fanns även ett avlopp där slaskhinkarna rengjordes. Lägenheterna bestod av rum och kök. familjeförsörjarna var fabriksarbeterare på Beckers och Lagerholms, plåtslagare, hamnroddare, och skomakare. En var lastbilschaufför på Beckers där han börjat redan 1917 som parkusk. I en utbyggnad av huset fanns ett bryggeri ägt av en tysk som hette Kolthoff. Där kunde Gröndalsborna köpa svagdricka i medhavt kärl. Innan det blev bryggeri hade två droskkuskar stall där. För inte så länge sedan, träffade jag en gammal Gipshusgrabb på stan: "- Har du varit på Nynäs nyligen?" Vi sa alltid på Nynäs, inte i Nynäs."- Ja, men det var ganska länge sen. Det stod ett höghus på våran fotbollsplan, å alla gamla kåkar var förslummade. Nu finns det bara en kåk kvar på hela Nynäs. Där Gipshuset stod håller dom på att spränga och på den fina sjötomten där frosts Hudar låg har Anticimex byggt ett stort kontorshus". "-Dom e lite sent ute" sa Gipshusgrabben. "Dom skulle kommit för 60 år sedan. Då var det så mycket vägglöss i huset att alla som bodde där fick flytta ut och tälta i Djupa gräset när dom skulle röka med cyanväte." Djupa gräset var en slänt ner mot Lövholmsvägen ungefär där friluftsbadet nu ligger. Under 30-talskrisen låg här många unga människor. Många spelade kort, andra höll till på en liten fotbollsplan där det bara fick plats med ett mål. En del bara låg där och vilade, vilade. |
|
(10) Kafferosteriet, uppfört 1893. När jag för några år sedan målade av huset hade tornet en vindflöjel med detta årtal. Den försvann innan huset revs. Sven Hellström berättar att här fanns omkring 1914-16 en mekanisk verkstad. Hans far arbetade där. Här har även funnits en mjölkaffär, ägaren lär ha varit polis och hette Löwborg. Svea Värn hade tobaksaffär i lokalen efter Löwborg. I huset bodde en kille som gick i läroverk inne i stan. Han bar på en skolmössa med tofs och fick aldrig heta något annat än Tage Rostarn. Han var med och spelade fotboll på den lilla planen med ett mål. Jag minns än idag hans vassa armbågar; f ö var han en hygglig själ. Jag kommer även ihåg några anställda i kafferosteriet. En arbetsledare som hette Artur Eriksson, Ingrid från femman och Viola. Rosteriet fanns redan på 20-talet. Ägaren hette Otto Dahlström. Kaffet kallades OD-kaffe. Huset var uppfört i tegel. Arkitekturen hade en viss likhet med Münchenbryggeriet, Hamburgerbryggeriet m fl industribyggnader från denna tid. |
|
(11) De två små husen omedelbart t h om rosteriet kan ha tillhört Fredriksberg. Där bodde skomakare Eriksson. Hans dotter Julia var populär lärarinna i Blommensbergs folkskola och sonen Julius känd bandyspelare i IF Linnea. |
|
(12) 45-an eller 7-an. Det största hyreshuset på Nynäs: f ö med ytterväggar i en ockragul färg. På framsidan hade Helmer Karlsson speceriaffär. Enligt uppgift har det funnits en annan Karlsson före Helmer. Han lär ha hetat O.T. Karlsson och döptes om till otäcka Karlsson. Han hade vad jag hört en 9-10 års son som drunknade i Trekanten. Efter O.T. Karlsson kom en handlare Eriksson. Han hade tydligen pengar för han köpte hela huset tillsammans med två andra som också var bosatta i huset. Dom hette Vidlund och Malmsten. I samma hus fanns även en mjölkbod, ägd av två damer Lagerwall och Lundman. Min klasskamrat i Blommensbergs folkskola, Villy Jansson, och hans bror Oscar bodde i detta hus. Deras far jobbade i en kolonialfirma inne i stan. Han fick hjärtinfarkt och dog när han tittade på en bandymatch på Hammarby idrottsplats. I matchen deltog hans två söner. När mjölkaffären slog igen, flyttade tobakshandlerskan Svea Värn in. Hon hade förut haft sin tobaksaffär på ett par andra ställen. Dom jag kände i detta hus förutom Villy och Oscar, var Sven Vidlund och Acke Malmsten. Acke var en av de två Nynäsgrabbar som gick i läroverk. Hans mamma hade en liten foxterrier som Acke motvilligt fick rasta. När terriern äntligen klarat av sina behov, ljusnade Ackes anlete och han utbrast lättad, "Kalas, han sket", varefter Acke med lätta steg begav sig mot hemmet. 7-an revs samtidigt som färgfabriken år 1980. På andra sidan Lövholmsvägen, mitt emot Lagerwalls och Lundmans, låg ett litet rött hus som också innehöll en mjölkaffär. Ägaren hette Melin. Redan strax efter sekelskiftet hade där varit en livsmedelsaffär. Ägaren kallades Röda juden. En annan tidig specerihandlare hette Nyberg. Han fick ganska snart lägga vantarna på bordet. Han krillade ut för mycket åt Nynäsborna som var dåliga betalare. Efter Nyberg kom Skånebageriet, sen Melin. Kanske det har varit flera. Affärsverksamheterna på Nynäs kan inte ha varit värst lönsamma. |
Dessa båda herrar var mycket goda vänner. T h står snickaren Hjalmar Björk; pappa till Viktor och Kalle.
Mannen t v hette Björkman och var en gammal djuphavsseglare som slagit sig till ro i Gröndal.
De hade trädgårdsodlingar och potatisland vid Stora Fågelsångens gård.
När Frälsningsarmen på Gröndal hade sina möten var de ofta där och satt allvarliga och finklädda.
Någon gång tog de sig en smutt ur en medhavd plunta men deras gudsfruktan behövde ej betvivlas.
Björkman dOg i 75-årsåldern; fick kallbrand i ett ben och blev rekommenderad av kompisarna att skörja det med brännvin...
Men den kuren hjälpte inte. Björk blev 82 år. Han dog på Brännkyrkagatan, dit han förvisats när Skogshyddan skulle
jämnas med marken. Byggnaden i bakgrunden är Förnicklingsfabriken (4). Foto: Viktor Björk
|
|
(13) Det enda som finns kvar av Nynäs gamla bebyggelse; ett grått reveterat hus i två våningar. Björken på målningen står ännu kvar. Mot sjösidan fanns förr ett bageri - Nynäslimpan nämndes här första gången - som efterträddes av en liten mekanisk verkstad vars innehavare hette Bigge Svensson; inte samma Bigge Svensson som i Sannadal. Han var en bohemisk figur som höll till i sin verkstad största delen av dygnet. Han jobbade inte hela tiden; han hade tid att prata också. Han var allmänbildad i hög grad. Det var många sena kvällar vi ungdomar tillbragte i Bigges verkstad. I hörnet av Lövholms- och Blommensbergsvägarna fanns en gul kiosk och några kafebord, omgärdat av ett staket. Där brukade Bigge ta sig en kafferast. Den kunde bli ganska lång om han fann diskussionerna intressanta. Kafeet kom till efter det att kafe Aludden slagit igen och innehades av en liten nätt, mörk dam med skånsk dialekt. Det måste ha varit åren 1938-40. Aludden låg nere vid sjön Trekanten tv om detta hus. Det var mötesplatsen för många av Gröndals ungdomar. Där spelades schack och bridge. Fotboll och bandymatcher förbereddes. Ägarinnan hette fru Andersson. Det var ett mörkgrönt trähus i två våningar. Huset stod tomt en tid, innan det brann upp en natt. Det påstods att några ungdomar spelat kort och varit oförsiktiga med stearinljusen. Skåningen Gottfrid Svensson - uppfinnare; han hade bl a uppfunnit en maskin för förpackning av spisbröd - bodde här tidigare. Denne man som hade ett företag i branschen bodde där med sin familj i förhållandevis stora utrymmen. Han var halvbror till verkstadsinnehavaren Bigge Svensson som f ö så småningom blev stadgad karl. Han träffade en kvinna, gifte sig, avyttrade sin verkstad och flyttade till Värmland. Just när jag var klar med detta avsnitt, hittar jag en anteckning som gäller det enda hus som nu finns kvar på gamla Nynäs. Längre tillbaka har där bott ett äldre par. Han kallades Palten och hon Karl den XII. Idag bor: Robin Olsson och Eva Weilsjö i huset. |
Tore Andersson gör ett balansnummer på "Gipshusets" tak 1930. Foto: Viktor Björk
(14) Frosts Hudar. Ellert Sandberg som bodde på Nynäs före 1920, talade om att då fanns här kabelfabriken Korda. Efter det var här papperslager, sen kom Frosts Hudar. Huset bakom den kyrkliknande byggnaden tillhörde också Frosts Hudar. Allt var inhägnat av ett högt rött plank. Här fäste Putte Tapper sin balanseringslina från Aida. En annan yngling som inte gick på lina utan försökte sig på fasadklättring var Sven Hellström. Han hade ett gott öga till en vacker flicka som bodde i huset. Kanske Putte Tapper hade samma ärende? I huset bodde även en familj Rietz. Deras son omkom i en motorcykelolycka. Helmer Karlsson som hade speceriaffär på Nynäs bodde också här. I Hägerstensbygden 1982 har Olle Rydberg en artikel, "Nynäs ett färgstarkt kvarter". Han skriver om denna byggnad: "Den här arkitektoniska lustigheten kom till 1893 och uppfördes för Svenska Kolsyreindustri AB". |
|
(15) Detta stora hus hade två ingångar åt Lövholmsvägen, 4:an och 5:an. Det var ett putsat hus, färgen var närmast gråvit. Här bodde Per Ferm med hustru och fyra söner. Han körde lastbilen åt Lagerholms och Hellmans färgfabrik. Bagare Nilsson med fru och fyra söner och en dotter. Näst äldsta sonen Sture träffar jag än idag. Han var duktig tyngdlyftare och stod i särklass när vi lyfte skottkärrshjul upphängda på ett järnrör på femmans bakgård. Hans son har ärvt faderns krafter. Han tog en silvermedalj i styrkelyft i världsmästerskapen för några år sedan. Familjen Karlberg med dotter Ingrid bodde också i huset. Pappan var vice värd tror jag och i alla fall bra på att hålla efter ungarna. Där bodde också en smedfamilj med fyra barn; två av varje sort. En byggnadsarbetare som varit i Amerika, en rödhylt pilsnerdrickare och en ensamstående dam med sin dotter. Femmans bakgård var nog Nynäsungarnas populäraste lekplats. Här spelades boll, boxades, idkades tyngdlyftning och metades mört från bryggorna. Mörten var omtyckt föda åt alla kvarterets katter. |
|
(16) Lilla fyran. Där boddc cn plåtslagare med två söner; båda duktiga fotbollspelare i Nynäs sportklubb. |
|
(17) Uthusen framför Lilla fyran var vedbodar och dass. |
|
(18) Det lilla huset var en mangelbod. Mangeln drogs med handkraft. Den hade två rejäla planslipadc stenar. Mellan stenarna låg två blanknötta trärullar och själva veven var ett stort hjul mcd ett trähandtag. Jag vet, för den mangeln har jag dragit åtskilliga gångcr. Att bära den tunga klädkorgen ner och upp mellan Carmen och boden krävde bådc kondition och styrka. |
|
(19) Tegelbyggnaderna framför rostoriet var lagerlokaler för råkaffe. |
|
(20) Hellman och Lagerholms kontorsbyggnad. |
|
(21) Det lilla huset inträngt mellan rosteriets lager och stora huset nere vid stranden tillhörde färgfabrikens lagerutrymmen. |
|
(22) Ettan. Här hade Lagerholms lokaler för färgfällning och gjutning av tryckerivalsar samt matrum och omklädningsrum för personalen. Huset var förut bostadshus. I huset bodde en kille som kallades för Arne Bönan. Han arbetadc på Lagerholms och hade hand om färgfällningen. Acke Munda, han hettc antagligen något annat, men jag har aldrig hört något annat namn, bodde också här. Han var duktig bandyspelare. Han hade bra träningstillfällen; till Trekantens is var det ju bara några fåtal steg. Tant Augusta som ägde en roddbåt bodde i huset. Hon lånade gärna ut den om man bad vackert. |
Året är 1972 och invasionen har börjat. "Carmen" (l) ser verkligen beklämd ut bland de jättelika höghusen.
Den vita byggnaden med skorsten och torn är "Frosts hudar" (14). Bakom tornet syns taket till det nu enda
kvarvarande äldre huset (13). T h ligger "Fyran och Femman" (15) med "Lilla fyran" (16) framför. Foto: Lars lsaksson.
|
|
(23) De två små uthusen är tvättstugor. Framför fanns en brygga, där tvättades mattor. Tant Augustas roddbåt låg förtöjd där. Inne på Lagerholms område fanns ytterligare ett f d bostadshus. Det låg ännu en bit t h och syns följdaktligen ej. Ingrid Karlberg som bodde i Femman, talade om att hennes mor föddes i detta hus år 1887. Hellman & C:o hade här expeditionslokal. Där hade den cigarrökande verkmästaren Berg sitt skrivbord. Vidare fanns utrymmen för tillverkning av vagnsfett, remvax och glycerin och rosenvatten. Detta hus kallades Tian och var nog ett av Nynäs äldsta hus. Det är nästan otroligt att det lilla Nynäs historia inte sträcker sig längre än en mansålder. Endast något enstaka hus fanns här före år 1890. År 1980 slog grävskoporna sönder de sista resterna sedan kvarteret helt förslummats under tio år. När industrierna flyttade till Liljeholmen, Lövholmen och Gröndal, befolkades dessa mer eller mindre fantasirika hus av unga arbetarfamiljer som kom från ännu sämre bostäder inne i Stockholm eller från landsorten; det var kuskar, statare, yrkesmän från små orter ute i landet, skärgårdsbor m fl. Här bodde bara några hundratal människor. Nästan allt som behövdes fanns inom kvarteret. Fabriker, små verkstäder, livsmedelsaffärer, sömmerskor, bryggeri, hantverkare av alla slag. Nästan alla kände alla. Barnen till alla dessa inflyttade utvecklade så småningom sitt eget gemensamma språk, sin egen dialekt. Det skilde sig litet från språket på Söder och övriga Stockholm. Man hörde på snacket om killen eller tjejen var från Gröndal, Aspudden eller "Kransen". Gamla Nynäs upplevde en liten kort storhetsperiod på slutet medan ännu de flesta kåkarna stod kvar när filmen "Joe Hill" spelades in 1970. Dom slitna gamla husen dekorerade med amerikanska texter utgjorde en perfekt miljö. Kanske något hade kunnat restaureras till glädje för efterkommande generationer, vars förfäder bott och verkat på denna lilla plätt, där varken arkitekter eller stadsplanerare tycks ha varit inblandade. |