Miljonprogram, betongförort.
Begrepp som nästan blivit mytiska, få av de som
deltagit i debatten har bott där, men alla har vi en
åsikt om dem. Varför har bilden som förmedlats
ofta varit negativ, är dessa bostadsområden så
hemska och vad ska vi i så fall göra åt dem?
Det är farligt att tro att endast
en fysisk upprustning, till en mer estetiskt
tilltalande miljö, skulle ändra människors syn på
bostadsområdena. Är den fysiska miljön grunden
till den negativa attityden? Gör betong barn
kriminella och gör en blåsig och karg miljö folk
arga? Är kanske Bohlins betongstol ett uttryck för
en undertryckt kriminell ådra och mår ölänningar
psykiskt dåligt?
Sättet att se på samma objekt
eller miljö varierar mellan individer och genom
tiderna. Nya impulser och trender gör att vi
ständigt kommer att ändra vårt sätt att se på
vår omgivning. Det är därför viktigt att i ett
förändringsarbete använda sig av idéer och
kvaliteter som är knutna till den geografiska
platsen för att en påkostad upprustning inte bara
skall bli av kosmetisk karaktär.
För att rättvist kunna bedöma miljonprogramsområdena
och deras utemiljö måste man först se till de
visioner och tankar som låg till grund för
genomförandet av programmet. Varför var det angeläget
att förverkliga en miljon nya lägenheter?
Bakom det bostadspolitiska beslutet
antaget av riksdagen i april 1965 låg det faktum att
det sedan 1950-talet rådit en stor bostadsbrist i
hela landet. Industrin ropade efter arbetskraft och
denna arbetskraft måste ha någonstans att bo.
Miljonprogrammet var en stark politisk viljeyttring
med en visionär bakgrund.
De nya "städerna" skulle
komma att bli slutprodukten i byggandet av det
socialdemokratiska folkhemmet. Alla människors lika
värde och tron på den demokratiska människan var
grunden till viljan att på detta sätt ge alla
människor ett värdigt boende. Att få bo i en
miljö med ljus, luft och grönska skulle bli alla
människors rätt. Nu skulle man slänga oket från
fattigsverige och flytta in i framtiden! Ett sådant
mål krävde nya radikala planeringsgrepp.
Förorten blir till
I traditionell bemärkelse tänker vi, när vi hör
ordet stad, på den historiska staden där det finns
en stadskärna med kvaliteter i form av tex komplexa
funktioner och en koncentrerad rumslig organisation
på en begränsad yta.
Sedan andra världskriget har det,
som en jämförelse, byggts lika mycket eller mer som
under hela historien fram till denna tidpunkt.
Största delen av denna utbyggnad är förort.
Stadens tyngdpunkt har delvis förskjutits från dess
centrum och spridit ut sig till förortens
bostadsområden, stormarknader och
kommunikationsleder. Idag upptar den traditionella
stadskärnan endast en mindre del av den egentliga
staden.
Det går inte längre att förklara förorten som
zonen mellan den egentliga staden och det omgivande
landskapet. Det är på tiden att förorten som
livsrum värderas efter sin egen specifika struktur
och formspråk.
Den svenska förorten har
tillkommit under olika skeden av 1900-talet och har
förändrat vår syn på staden som urbant livsrum.
Förortens historia är historien
om den expanderande staden. På 1850-talet revs de
gamla befästningarna kring städerna i Europa. Detta
medförde en radikal förändring i sättet städer
utvecklar sig på. Från att i huvudsakligen
förtäta den gamla staden kund man nu expandera
staden över en , i princip, obegränsad areal.
Funktionalismen
Funktionalismens genombrott i
Sverige kom med Stockholmsutställningen 1930. Den
visade upp en ny och radikal syn på arkitektur både
ur en estetisk synvinkel och som ett socialt program.
Det återspeglas i en arkitektur med ett friare
formspråk än tidigare. Den nya arkitekturen tog
istället fasta på ljus, luft och rymd. Man tog
avstånd från onödiga ornament för att istället
framhäva volymerna.
Funktionalisterna engagerade sig
även i bostadsfrågan och satsade bland annat på
kollektiva lösningar på bostadsproblemen. Här kan
man skönja upptakten till idén om att bygga ett
nytt "folkhem".
acceptera
Året efter
Stockholmsutställningen gav en grupp svenska
arkitekter på initiativ av Gunnar Asplund och Gregor
Paulsson ut debattskriften "acceptera". Man
hade för avsikt att väcka debatt och svara på den
kritik som riktats mot utställningen och
funktionalismen.
"acceptera" avslutas med
en appell som tar tag i dåtidens samhälle för att
på ett slagkraftigt sätt kasta sig in i en framtida
ännu okänd men märkbar situation. Kanske kan detta
slutord belysa tidsandan och skapa förståelse för
komande decenniers utveckling inom arkitektur och
stadsbyggande. Det är dock viktigt att påpeka att
"acceptera" aldrig skrevs i syftet att bli
ett funktionalistiskt "manifest".
"acceptera
den föreliggande
verkligheten - endast därigenom har vi ha utsikt
att behärska den, att rå på den för att
förändra den och skapa kultur som är ett
smidigt redskap för livet.
Vi har inte behov av en
gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla
vår självaktning.
Vi kan inte smyga oss ut ur
vår egen tid bakåt.
Vi kan inte heller hoppa
förbi något som är besvärligt och oklart in i
en utopisk framtid.
Vi kan inte annat än se
verkligheten i ögonen och acceptera den för att
behärska den.
Vad som är medel och vad
som är mål i våra dagars kulturliv har det
aldrig varit någon verklig tvekan om. Det är de
trötta och pessimistiska, som påstår att skapa
en maskinkultur, som är sitt eget ändamål. Det
är organisationen av världens hushållning och
förbättring och stabilisering av individernas
livsvilkor som vi arbetar på. Men detta är
blott medel till att kunna leva ett rikare liv.
Om vi är långt ifrån det målet måste vi
lägga ner desto mera arbete på att fullkomna
medlen.
Om våra städer blivit
föråldrade, om mer än hälften av befolkningen
lever i trångboddhet, om en massa andra
praktiska uppgifter är olösta, så måste vi i
första hand sätta in alla krafter på att lösa
dem.
Den som icke vill acceptera
han avstår från medarbete i kulturens
utveckling. Han skall sjunka undan i en
betydelselös pose av bitter heroism eller
världsvis skepticism.
Vad som först och främst
är viktigt i denna splittrade tid är att klara
upp begreppen, så att vi inte förgör varandra
med ord, vilkas innehåll och verklighetsvärde
vi inte prövat utan att vi tvärtom enar alla de
krafter, som i grunden vill detsamma, till
gemensamt arbete på att skapa den kultur vi
behöver. "
(ur accpetera/1931)
Funktionalismens motto blev
"form follows function". Byggnaders inre
funktion men också deras konstruktion skulle kunna
avläsas i arkitekturen. Det fanns också en strävan
efter att finna det immateriella i arkitekturen; att
kunna upphäva byggnadskroppens egen tyngd. Detaljer
i byggnaderna underströk horisontella, liggande
former.
En ny typ av hus och en ny syn på
stadsplanering utvecklades. Stadsplanerna blev
alltmer öppna med en striktare struktur och med en
mer flytande rumslighet än tidigare. Höghus i park,
dvs att bygga på höjden och därmed frigöra mark,
blev ett koncept som fick stort genomslag. Nya
hustyper som börjat användas var lamell- och
punkthus.
ABC
I början av 1900-talet föddes
flera idéer på decentralisering av storstäderna.
Det skapades rena arkitektoniska
visioner som exempelvis Tony Garniers "Cité
Industrielle" och Le Corbusiers "Une Ville
Contemporaire". Dessutom fick den översiktliga
planeringen en allt större betydelse för
utvecklingen av våra städer. Mer hänsyn togs till
det sociala och funktionella innehållet och man
begränsade inte längre planarbetet till rent
fysiska faktorer. Framförallt fick teorin om
grannskapsenheter, en typ av avlastningsorter till de
större städerna, en stor internationell
genomslagskraft. Varje grannskapsenhet bestod,
förutom bostadshus, av ett delcentrum med butiker,
skolor, daghem och medborgarhus och ett hälsocentrum
samt gemensamma grönområden, lek- och
idrottsanläggningar. Allt detta skulle uppfyllas i
välavvägda, vetenskapligt grundade proportioner,
där ordet "norm" blev allt vanligare.
"New towns", satellitstäder och
ABC-städer skapades, dvs mikrosamhällen med
arbetsplatser, bostäder och centrum. Här skulle
invånarnas alla vardagliga behov kunna tillgodoses.
Den första ABC-förorten i Sverige
var Vällingby, invigd 1953. Höghusbyggandet
utvecklades snabbt i de större städerna i Sverige
mellan 1955-65 medan byggandet av enfamiljshus hölls
tillbaka.
strukturalism
På 1960-talet blev det i
internationella sammanhang allt vanligare med
storskaliga projekt där överordnade stommar eller
strukturer skulle organisera byggandet av nya
bostäder och andra verksamheter. Man tänkte sig en
utveckling av en rad sammanhängande stadsbygder, som
tex bandstäder, intill de stora städerna istället
för planering av mindre satellitstäder.
Visioner om flytt- och
transformerbara städer presenterades också, dock
utan att realiseras i verkligheten.
miljonprogrammet
I bakgrunden till miljonprogrammet
ligger ett bostadspolitiskt beslut, antaget av
riksdagen i april 1965 med målet att det var
"angeläget att förverkliga" en miljon nya
lägenheter under tioårsperioden 1965-74. Man ville
härmed avhjälpa den sedan 1950-talet rådande
bostadsbristen. Under rekordåret 1970 hade vi i
Sverige en årsproduktion på 110000 lägenheter.
Internationellt sett var detta den högsta byggtakten
i världen.
Redan innan miljonprogrammet var
genomfört lät kritiska röster göra sig hörda
där man anmärkte på många av de ödsliga,
monotona och storskaliga boendemiljöerna. Man hade
uppnått en mättnadsfas där nybyggda lägenheter i
de täta och perifert belägna bostadsområdena
förblev outhyrda. I några fall utvecklades nybyggda
områden snabbt till problemområden med hög
omflyttning och fysiskt förfall.
Detta medförde i sin tur att det
redan innan miljonprogrammet var genomfört
inrättades statliga bidrag för att förbättra den
på sina håll torftiga boendemiljön.
Miljöförbättringsepoken varade mellan 1975-86 och
upprustningen blev ett dyrt kalas, i vissa fall
dyrare än själva nyproduktionen av bostadsområdet.
Man kan idag tio år senare
konstatera att en del av miljöförbättringarna inte
fallit helt gott ut utan varit felriktade. Många
gårdsförändringar har etablerat sig dåligt och
är redan nedslitna eller igenvuxna. Många saknar
den rumslighet och detaljering som kan samspela med
husens formspråk och skala och därmed bidra till
en, på sikt, mycket god förortsmiljö.
Dessutom har den negativa
bilden om livet i "betongförorten",
främst skapat av massmedia och av andra utomstående
parter, bidragit till att försämra anseendet hos
många av våra förorter. Vi anser att man intehelt
enkelt kan avfärda dessa områden som dåliga eller
fula bostadsområden. Det är däremot viktigt att
studera den här tidens arkitektur för att skapa en
mer nyanserad bild. Hur är områdets struktur
uppbyggd? Vilka olika kvaliteter finns? Vilka var de
ursprungliga intentionerna med bostadsområdet? Hur
skiljer sig de olika områdena från varandra? Vad
är viktigt att bevara och hur kan det enskilda
området utvecklas på bästa sätt? Svaren på dessa
frågor kan vi bara få om vi med respekt för
bostadsområdena och de boende söker kunskap om
desamma.
Magdalena
Franciskovic & Sofia Sandqvist, Stockholm 1999
Välkommen
till förorten