24 veckor + 1 dag. Du hade väldigt bråttom till världen, min älskling.
Jag kunde alrig föreställa mig att du skulle komma så tidigt, Matilda. Inte ens då du skulle förlösas kunde jag nog inte få in i mitt huvud att du redan var på väg. Fyra månader för tidigt.
En färd i ambulans från Jönköping till en förlossning i Linköping. Det gick alldeles för fort. Jag har inte hunnit med än. Graviditeten har känts bra hela tiden, jag mådde jättebra. Skämdes nästan. Efter jul tyckte jag att min mage växt mycket och jag började känna sköna sparkar mer och mer. Jag blev stolt över min mage och det kändes mysigt och jag tyckte om kommentarerna på jobbet om magen. Roger hade knappt fått känna dig sparka, bara två dagar innan du kom fick han se på utsidan hur du sparkade. Hur mysigt som helst tyckte jag.

Söndagen den 18 januari hade jag sammandragningar och spänningar men tänkte inte så mycket på det eftersom det inte gjorde så ont och hade även hört att det kunde komma sådana dagar. Men jag ringde en nära vän som också var gravid och hon sade att det inte var bra. Jag bestämde mig för att ringa min barnmorska dagen efter om sammandragningarna fortsatte. Jag tänkte att de säkert skulle lugna sig till natten då jag tog det lite lugnare. Men det blev inte bättre.
Jag ringde min barnmorska på måndagen och berättade för henne, hon flyttade fram min tid men sa att jag själv kunde bestämma om jag skulle till jobbet eller inte. Trodde då att det inte var så farligt.
Det blev en jobbig dag och jag förstod aldrig vad som höll på att hända. Jag gick hemma hela dagen tills Roger kom hem. Och jag hade riktigt ont. När han väl kommit hem ringde vi hans syster som rådde oss att ringa till förlossningen.
Eftersom Roger gick på jour så följde hans syster med dit, där de undersökte mig. Det visade sig att jag öppnat mig 3 cm. Jag fick reda på att jag skulle åka direkt med ambulans till Linköping för de kunde inte ta hand om barn som var födda innan vecka 26. Strax innan klockan nio på kvällen var jag framme i Linköping och Roger kom strax efter som tur var. Det kändes tryggt. Vi fick prata med sköterskor och läkare som informerade oss om vad som höll på att hända.

upp

Tisdagen började bra, men fick reda på att infektionen i kroppen som startat det hela inte minskat så mycket. Det kändes jobbigt och oroligt. Men sammandragningarna hade minskat och det var ju lite positivt.
Halv åtta satte allt igång igen. Sammandragningarna kom tätare och smärtan avtog inte emellan. Oroligt igen! Det kom läkare och sköterskor och kollade upp mig. Jag hade öppnat mig ytterligare 2-3 cm. Vi fick reda på att det gick inte att stoppa det längre, det skulle bli en förlossning denna kväll. Fattade inte riktigt. Vi skulle få vårt barn den kvällen, alldeles för tidigt. Om du föddes nu var chanserna väldigt små att du skulle klara sig.
Nu fick jag ett dropp som skulle sätta igång värkarna i stället. Hela tiden lyssnade de på dina hjärtljud. Det låg stabilt och bra hela tiden.

00.18 kom du, det gick väldigt fort. Sen såg jag en glimt av Roger springa iväg efter läkaren. Men hann inte se dig försvinna. Väntan kändes lång och overklig. Det tog en stund innan jag fick reda på att vi fått en liten flicka.
En stund senare kom Roger tillbaka.
- Det går inte att rädda henne, sa han med gråten i halsen. Hon har knappt några lungor.
- Nej, sa jag och började gråta.
Vi höll om varandra en lång stund. Många tankar och ändå ingenting rörde sig i huvudet.
En stund senare kom de in med dig, stumpan. Det finaste jag någonsin sett. Allt satt där. En detalj som jag upptäckt snabbt på dig var att du hade pappas långa fingrar. Du var så fin men vi ville inte ha dig hos oss för länge för vi ville inte se dig dö. Under vår korta stund med dig nöddöpte vi dig till Matilda. Sedan försvann du ut ur rummet igen och det var bara din pappa och jag var gråtande kvar.
Jag saknade dig direkt. Jag hade ju precis fått bebismage och tyckte det var så härligt när du buppade mot den. Äntligen hade jag börjat känna att du fanns där.
Roger och jag bestämde oss för att försöka sova, hur det nu skulle gå med alla tankar i ett enda virrvarr. En barnmorska kom och talade om att de gjort iordning dig om vi ville se dig. Men vi sade nej. Vi ville inte se dig död.

Det gick inte att sova. Och några timmar senare kom barnmorskan tillbaka till oss. Jag uppfattade inte riktigt vad hon sa men plötsligt uppfattade jag två ord.
- Hon lever.
- Lever hon ?!, sa jag.
Det blev en ny chock. Du var ju död. Vi fick ju nöddöpa dig.
Barnläkarna från avd 15 kom in till oss och talade om att ett mirakel hade skett. Två timmar efter du lämnat vårt rum andades du fortfarande och din hud hade fått färg. Så de hade satt in alla resurser. De tyckte det var jobbigt att komma tillbaka och berätta detta eftersom vi några timmar tidigare tagit farväl av dig. Det gick ju inte att rädda dig. Nu befann vi oss i ett nytt chocktillstånd. Jag fattade ingenting. Du hade börjat andas helt själv.

Det var väldigt nervöst att åka upp till dig. Du var så liten där du låg. Bara 490 gr och 28 cm lång. Men du andades nästan helt själv.
Lite senare på morgonen fick de koppla in respirator eftersom du missat några andetag, sedan var allt stabilt igen. Läget var stabilt flera dagar och det gjorde att man gav sig själv falska förhoppningar. Vi fick reda på att bakslagen brukar komma efter en vecka. Då kommer risker för infektionerna. Det kändes förstås jobbigt att få reda på men ändå bra att få ärliga svar. Hoppas du klarar dig igenom dem när de kommer.

nästa sida | upp