Om Nova

Nova var vår första ridgeback. Hon hette egentligen Danuwa. Hon var rädd, inte någon tuffing. Vi valde för lilla Novas skull att hon skulle slippa vara rädd. Hon bor nu i hundarnas vackra himmel. Vi saknar henne och vi tänker ofta på henne. Vår lilla tjej... Denna berättelse skrev jag efter att vi tagit bort Nova och den har blivit publicerad i RR-nytt.

Nova var vår dröm som blev sann. Magnus (husse i familjen) var väldigt sugen på en rottis men jag hade en gång mött världens vackraste och trevligaste hund och kunde inte tänka mig något annat än en ridgeback. När vi så äntligen fick åka och hämta vår lilla valp så var vi både spända av förväntan – och överlyckliga. I början gick allting väldigt bra, som valpar gör så sov Nova mest hela tiden. När hon var vaken var det fullt ös och hon var den busigaste valp vi någonsin sett. Hon anföll våra fötter och var allmänt galen. Hon tog hela familjen med storm och det tog inte lång tid innan vi började älska denna ljuvliga lilla varelse...

Hon var inte stor när hon skällde på en människa för första gången. Visserligen var det mörkt ute men jag reagerade ändå och tyckte att det var konstigt. Jag förstod inte varför hon uppträdde som hon gjorde och redan här började egentligen våra bekymmer – utan att vi förstod vidden av det hela. Jag tror hon vid den här tiden bara var 10 veckor gammal.

Allt sedan den kvällen har vi haft många sömnlösa nätter och fått otaliga tips och råd från människor om hur vi skulle handskas med detta problem – ni kan bara ana. Vi försökte med allt. Ganska snart insåg vi att godis och lock och pock inte var någon idé. Nova blev bara mer misstänksam och skällde helt hysteriskt. Hon var helt enkelt jätte rädd. Det var nu inte bara människor som hon kom i nära kontakt med som hon var rädd för. Snart började hon även morra åt barnen som cyklade på gården och åt grannen vi mötte i trappuppgången. Vi försökte säga åt folk hon skällde på att inte bry sig om henne. Titta inte på henne, prata inte med henne. Låtsas som om hon inte finns. Jag vet inte hur många gånger jag sagt de orden. Jag kände att situationen började bli ohållbar. Jag kände intuitivt att en förändring måste till. En hund som är så här rädd går inte att ha, det förstod jag.

Med stor förväntan väntade vi på det första löpet. Jag var helt övertygad om att DÅ skulle den stora förändringen komma. Hon löpte och jag tänkte att kanske…men nej. Ingen förändring. Snarare tvärt om. Det blev bara värre och värre. Nu skällde hon även bara för säkerhets skull. Hon såg ingen – men kanske var där någon ändå… Jag och Magnus åkte till Spanien under 10 dagar i somras. Under tiden hann Nova fylla ett år. När vi var borta så passade släkten henne. Hon var bara med människor hon kände väl och i miljöer hon var van vid. När vi kom hem kände vi inte igen vår hund. Hon var väldigt orolig och skällde och morrade hela tiden när vi var ute. Bara det att gå in från parkeringen blev ett helt företag. När hon kom hem sov hon i två dygn. Jag sökte nu med ljus och lykta efter något – vad som helst - som kunde hjälpa Nova. Jag kom då i kontakt med Reino. Reino är bl.a. mentaltestdomare och en fantastisk hundmänniska. Jag och Nova åkte dit och han förstod ganska snabbt situationen för henne. Han sa:

- "Det finns två saker man kan göra med sådana här hundar. Det ena vet du nog redan. Det andra är att man accepterar hur hunden är men då ska hon inte heller behöva utsättas för sådana situationer där hon blir rädd. Hon kommer inte att bli bättre. Snarare tvärt om, och hon mår väldigt dåligt." Jag visste redan att allt han sa var sant. Det var bara skönt att höra någon utomstående säga det vi redan visste. Den enda platsen där Nova kände sig trygg och lugn var hemma. Så fort något utifrån kom och störde ramlade hennes lilla värld samman. Det kan inte ha varit lätt att vara en så rädd liten hund. Vi litade inte längre på henne, vi visste att möjligheten fanns att hon i en pressad situation inte skulle se någon annan utväg än att bita. Den rädslan kunde vi inte leva med. Vi fattade nu ett mycket svårt beslut. Vi bestämde oss för att ta bort vår älskade hund.

En lördag i början av september åkte vi till min väninna som är veterinär. Det var soligt och ganska varmt och Nova sprang som en galning i hennes trädgård. Det var en jobbig dag för oss människor men Nova – hon somnade bara i mitt knä. Allt var lugnt, hon var inte rädd.

Det är ett stort ansvar att ha djur. Man tvingas in i situationer man aldrig tror att man reder ut. Vi är - trots alla bekymmer - väldigt glada att vi fick ha Nova i vår lilla familj, den stund hon stannade. Hon kom in i vårt liv som en stormvind och lämnade ingen oberörd. Hon var vår prinsessa och världens finaste lilla tjej. Det är ju så att alla tårar man fäller och all sorg och saknad som finns kommer sig av allt fint som var. Vi har gråtit många tårar och här hemma är väldigt tomt och tyst. Det vi kan trösta oss med är vetskapen om att det inte var vårt fel. Det var inte heller hennes fel. Hon var en vilsen liten själ. Vi älskade henne och vi saknar henne så. Hon är nu i hundarnas vackra himmel och hon behöver inte längre vara rädd...

Danuwa

28 juli 2000 - 12 september 2001