Fattiga människor har svårt att uppskatta frihet. Om man inte kan äta sig mätt eller lider av sjukdomar, som skulle kunna botas i ett välfungerande samhälle, blir en eventuell frihet inte så mycket värd. Även stora skillnader i levnadsstandard kan väcka anstöt, så ett bra samhälle måste fördela sina resurser så alla medborgare får del av de tjänster och produkter som frambringas. När denna materiella resursfördelning är på tillräckligt hög nivå, kan man kalla det välstånd. I ett samhälle med hög levnadsstandard, brukar balans råda i befolkningstillväxten, så om välstånd åtnjuts av alla människor kan befolkningsexplosionen hävas. Då kommer jordens resurser även att räcka åt alla. Socialister försöker framställa sig som de fattigas vänner. I själva verket är socialisterna helt beroende av att det finns fattiga. Det är därför de är så kritiska till marknadsekonomi, ty marknadsekonomi är det enda kända ekonomiska system, som kan avskaffa fattigdom. Och då fattigdomen försvinner, försvinner även socialisternas maktbas.