Natives Land Act begränsar de svartas ägande av mark till 7.5 procent av landets yta.

Sanfolket (som i Europa brukar kallas bushmän) var nomadiska jägare och samlare, och khoikhoifolket (hottentotter), vars namn betyder "människans människa ", var jägare och herdar. Men de två grupperna var så nära besläktade att det är svårt att skilja dem åt. Därför används numera ofta termen khoisan.
   Sanfolket har troligtvis funnits i södra Afrika i 40.000 år -de äldsta klippmålningarna som man tror att de har gjort är cirka 28.000 år gamla. De utvecklades annorlunda än Afrikas negroida folk både fysiskt och kulturellt. Sanfolket var i allmänhet kortare (medellängd cirka 140 cm) än khoikhoi, kanske för att khoikhoifolkets föda var näringsrikare, men det finns också ett stort antal likheter. Båda folkgrupperna kännetecknas av ganska ljus, nästan honungsfårgad, hy; stora bakdelar, som rymmer fettreserver; höga kindknotor som ger deras ansikten ett lätt asiatiskt drag och småkrulligt hår. San- och khoikhoifolkens språk är nära besläktade. Härifrån kommer till exempel det unika "klickljud" som är vanligt i sydafrikanska språk.
   I dag tror man att khoikhoifolket utvecklades ur sangrupper i det som numera är Botswana. Kanske kom de i kontakt med herdar från bantustammar, för de inte bara jagade och samlade utan sysslade också med nötkreatur och får. De vandrade söderut och för ungefår 2.000 år sedan nådde de Godahoppsudden. I århundraden, kanske tilloch med årtusenden, levde san- och khoikhoifolken sida vid sida och blandäktenskap förekom. Det var inte ovanligt att utarmade khoikhoimedlemmar återgick till ett liv som jägare och samlare eller att sanmedlemmar skaffade husdjur (kanske genom att arbeta som tjänare åt rika khoikhoifamiljer).
   Det första hotet mot khoisanfolket utgjordes av bantutalande stammar. Dessa stammar hade inte bara husdjur utan odlade också spannmål (huvudsakligen majs), var smeder och krukmakare, samt levde i byar. De vandrade ner längs östkusten och nådde före 200-talet det som idag är KwaZulu/Natal.
   Det verkar som om de första bosättningarna var begränsade till områden där det faller mer än 600 mm regn om året, men mellan 1200- och 1500-talen spreds de även till högvelden i våra dagars Norra Provinsen, Gauteng och Fristaten. Än en gång verkar det ha varit regnet, eller snarare bristen på regn, som bildade en naturlig gräns mellan bantu- och khoisanfolken. Det finns inga kända bantubosättningar väster om Great Fish River eller i det område där det faller mindre än 200 mm regn om året. Bantufolken klarade sig inte med mindre för spannmålsodlingens skull.
   Trots att denna folkvandring måste ha påverkat khoisanfolk i öster verkar det som om de två grupperna antingen gick upp ivarandra eller fann ett sätt att samexistera. Blandäktenskap var som sagt vanligt och xhosa- och zuluspråken tillägnade sig khoisanspråkets klickljud. Ofta finner man khoisan-hantverk vid utgrävningar av bantubosättningar. Märkligt nog var det bara en bantustam som anammade bruket av pilbågar, som var khoisanfolkets främsta vapen. Väster om den zon som får mer än 200 mm regn om året, och till och med i Drakensberg fick khoisanfolket leva i fred fram tills de vita nybyggarna anlände på 1700- och 1800-talen.
    När engelsmännen i början av 1800-talet övertog Kapkolonin hade san- och khoifolken reducerats från omkring 200.000 tiIl 20.000. Vidare fanns det 25.000 svarta slavar importerade från andra delar av Afrika. Makten hade 22.000 boer.