Det har hänt igen. Tidskriften Salt, enlig min mening så konservativt blå att det ibland övergår i brunt, har i nummer 5/00 låtit David Irving, den kände historierevisionisten och Förintelseförnekaren, få komma till tals utan några kritiska frågor. Liksom att tidskriften för övrigt för fram en synnerligen nationalistisk och värdekonservativ hållning i frågor som berör invandring, sexualitet och samhället. Johan De Geer menar att de gör det utifrån en mediaetisk klar linje – att alla ska få komma till tals. Det intressanta är att det sällan om aldrig finns några som inte är konservativa som kommer till tals i tidningen.
Kyrkans tidning lät också en, som det syntes, "vanlig" kvinna komma fram och ge sin synnerligen främlingsfientliga syn. Detta också med hänvisning till att belysa frågan ur alla perspektiv. Även om artikeln i sig försöker att ifrågasätta henne så blir det till slut nästan hon som är ett offer och samhället som är elakt. Vem tjänar på det?
Grunden för dessa ställningstaganden är mediernas grundläggande ståndpunkt som konsekvensneutrala. En ståndpunkt med vilken Joakim Bonnier (ansvarig utgivare för Dagens Nyheter) försvarade de fyra stora dagstidningarnas gemensamma artikel om nynazister i Sverige och den omfattande publiceringen av bilder och personuppgifter som denna artikel innebar. En ståndpunkt som blivit allt vanligare och som blir allt mer märklig utifrån en analys av omvärlden och medierna.
Grunden i konsekvensneutraliteten hos medierna är journalistikens objektivitetsanspråk. En nyhet är en nyhet är nyhet. Journalisten ska iaktta och rapportera, analysera utifrån så faktamässiga grunder som möjligt. Granskning ska ske utifrån ett allmänt intresse, lagom vagt och svårdefinierbart som term. En tidning ska ha skilda redaktioner för de politiska kommentarerna på ledarsidorna och de nyhetsmässiga sidorna. Journalister ska inte ta ställning i det de skriver.
Problemet med konsekvensneutraliteten är flerfaldigt:
1. Allt vi gör på en offentlig arena får konsekvenser. Det enda som man kan göra för att låta bli är att inte framträda. Alltså blir konsekvensneutralitet svårdefinierat. Medierna får därför definiera den utifrån att de inte ska utgå från en önskad konsekvens utan de konsekvenser som blir av en artikel är andras ansvar. Läsaren är myndig. Må så vara – men medierna nedvärderar sin egen ställning som påverkare. De konsekvenser som artiklar får, kanske även indirekt, är på grund av artiklarna inte på grund av något annat. Att människor är dumma i huvudet kan inte medierna hjälpa, men det är ändå så att om man skapar en bild av världen som ger idioter möjlighet att utöva sin idioti mot andra så är det ändå den som skapar bilden som har ett ansvar.
2. Salt med flera menar att de gör yttrandefriheten en tjänst och det är upp till läsaren att dra sina egna slutsatser. Gott så. Och på samma sätt menar sig Jan Axelsson och Flashback göra. Skillnaden är att Salt, Kyrkans tidning med flera å sin sida är tidningar som också bär på en idé, en ideologi som tillåts genomsyra övriga artiklar. Kyrkans tidning på den kristna vilket gör att en artikel som nämnda blir en anomali och i bäst fall malplacerad i sämst ett för konspiratoriskt lagda bevis för kristendomens i allmänhet och Svenska kyrkans i synnerhet gömda agenda – främlingsfientlighet. Salt gör genom att låta Irving komma till tals en bild av revisionism som okej genom att de i övriga kolumner också för fram en konservativ och mångfaldsfientlig bild av samhället. Flashback å andra sidan är fullständigt värdeneutralt, hela idén bakom Flashback är yttrandefriheten fullt ut oavsett vad som sägs. Det finns inga andra politiska eller religiösa idéer som från tidningens håll förs fram än detta.
3. Den stora nynazistartikelns grund i konsekvensneutraliteten rimmar väl med en allmän uppfattning om journalistisk etik men illa med de praktiska tillämpningarna eftersom de flesta av de deltagande tidningarna även för kampanjer på nyhetsplats, ofta för en god sak eller utifrån granskning av orättvisor men trots allt med ett konsekvens som mål. Många gånger finns det artiklar som säger "…med hjälp av Aftonbladet fick NN en operation…" eller "skriv på en protestlista mot bensinpriset hos Expressen". I mångt och mycket har nyhetsredaktionerna också blivit politiska instrument genom att man många gånger för fram en "missnöjesjournalistik" och väljer att granska subjektivt och inte objektivt. Granskningen syns ske med ett getöga på både upplagesiffror och kännedom om majoriteten av tidningens läsares ekonomiska och sociala ställning.
4. Nyhetsvärderingen sker utifrån en bild av läsarna och deras intresse vilket gör att man ändå får en konsekvens: man skapar ingen merkunskap genom att välja utifrån ett större perspektiv. Media har inte längre alls någon som helst utgångspunkt som folkbildare utan mer som megafoner för missnöjesyttringar. Den höga koncentrationen av medier, den skarpa konkurrensen och det större måttet av informationstäthet gör att tiden för genomarbetning och analys försvinner för journalisterna vilket gör att ytan går för djupet.
Alltså är konsekvensneutralitet ogörligt och blir då hos media endast i bästa fall en objektivitetssträvan, i värsta fall ett sätt att gömma undan målet med att skriva det man gör eller en kosmetisk yta, ett relativistiskt avgörande då konsekvensen av en publicering blir ond för personer som berörs av den.
nws©2000