Fridlys demokratin!/2

Media – skapar verkligheten

Inom media finns en förhärskande syn och hederskodex: att man utifrån en objektiv synvinkel och värderingsfri grund rapporterar om verkligheten och säger sanningen. Utifrån detta ska man granska statsmakten och kapitalet.

Problemet är att det i sig är en chimär om man ser på psykologiska, sociologiska likväl som rent allmänpolitiska utgångspunkter.

Många kritiker finns. En av de fränaste är Neil Postman vars bok ”Amusing ourselves to death/Underhållning till döds” från 1985 är kanske fränast, men även Maria-Pia Boëthius som i mångt och mycket grundar sin mediakritik på Noam Chomskys kritik har många viktiga saker att säga. Nu senast är det Publicistklubbens nyvalde ordförande Jan Guillou som valt att sabla ned ekonomijournalisterna som några av folkets fiender.

Media skapar alltid nyheten

En journalist skapar alltid nyheten. En händelse är aldrig i-sig-själv en nyhet utan skapas då journalisten väljer händelsen som intressant att arbeta med. Genom sitt arbete väljer journalisten (och hennes/hans redaktion) vinkel på sin nyhet och dessa bestäms av dels journalistens egna värdegrund likväl som en samhällelig värdegrund (och många gånger också redaktionens interna värderingar). Detta innebär att en nyhetsvärdering blir beroende av mediernas egna uppfattningar om dels sina mottagare, dels deras syn på rätt och fel liksom deras uppfattning om hur verkligheten ser ut. Man kan säga att varje nyhet styrs av journalistens barndom, redaktörens psykologiska hälsa och ett stort mått av ”politisk korrekthet”.

Störst och vackrast är alltid bäst

Demokratin är i mångt och mycket redan nu i händerna på medierna. Ett valresultat är alltid beroende av publiciteten och vilken plats ens egna frågor fått på nyhetsplats. Det som sker mer och mer i Sverige och som onekligen är en verklighet i USA är att personen blir viktigare än det den säger. Neil Postman, mediateoretiker likväl som mediakritiker har benämnt det som ”Cosmetology has replaced ideology” ( ur Amusing Ourselves to Death). Alltså – den politiker som får mest positiv publicitet och vars frågor till störst del får plats i mediabruset kommer med största sannolikhet att få ett gott valresultat. Detta innebär att valet är en tävling, inte mellan politiker, utan mellan reklambyråer och mediakonsulter.

Mediernas inbyggda platsbrist likväl som tidsbrist liksom deras interna konkurrens innebär en ytterligare fara. För att kunna få plats med en händelse eller en fråga måste den förenklas och även snuttifieras. En i grunden synnerligen komplex händelse blir då omskapad till en svartvit händelse som är dramatiserad för att skapa intresse. Mediernas format och konkurrens innebär ett behov av att dramatisera sitt stoff, både när det gäller att skapa konflikt såväl som att skapa underhållning. En nyhet är antingen en händelse mellan två opponenter eller en nyhet som får trivialitetsstämpel.

Gapet mellan medias verklighet och verkligheten

Ofta skapar man nyheter utifrån ”vi och dem”-perspektivet och inte så sällan handlar det om att ”vi” är detsamma som media och dess (tänkta) läsare: vanligt folk och ”dem” är politiker. Detta är grogrund för ett förakt för politiker och i sin yttersta konsekvens ett förakt för demokratin. Ytterligare dramaturgiska grepp är att väcka avsky, skapa igenkännande, välja händelser som skett nära i rummet istället för nyheter längre bort, oavsett dess interna tyngd (hellre skriva om en postkassörska i Sveg som förskingrat 500 kronor än att 800 personer har gått åt i en olycka på Filippinerna).

Medierna skapar en bild av verkligheten men den bilden blir vår såsom mottagare av mediernas nyheter – därmed skapar medierna, genom sin självbild såsom sanningssägare, ett gap mellan politikerna och därmed demokratin och de som är grunden för det demokratiska systemet: väljarna. Detta är en synnerligen närvarande och påtaglig fara för demokratin. Eftersom medierna har en fullständig genomslagskraft på våra värderingar av vår omvärld formar de också samhällets grundvalar och genom att hela tiden ifrågasätta demokratin, inte utifrån sin roll som granskare (vilken är nödvändig), utan utifrån sin roll som säljare av sin produkt skapar de grogrund för demokratins död.

[forts Politik - hur mycket mjölken ska kosta och hur man ska göra så att alla har råd med den -->]