Fridlys demokratin!/3

Politik - hur mycket mjölken ska kosta och hur man ska göra så att alla har råd med den

Det finns inget som är så roligt och så tacksamt att hata som en politiker. Antagligen på grund av hur media väljer att vinkla politikernas uttalande men också på grund av politikerna själva. För demokrati är ett spel på liv och död, men ofta blir det ett spel om att behålla makten. I sig kan det vara vettigt eftersom den som har makten har också tolkningsföreträdet om hur världen ser ut.

Andra har ansvaret än politikerna

Problemet ligger i att politikerna gillar att vara politiker. Vilket inte är så konstigt – annars vore man knappast politiker. Men detta för med sig att många politiker tar sig själv på för stort allvar och därmed inte skapar den självdistans som behövs för att ifrågasätta sig själv. I diskussionen om dåligt valdeltagande har jag sällan om någon gång hört en politiker ge självkritik till själva rollen som politiker utan oftast är det de som inte röstar som får bära hundhuvudet, eller medierna som inte gett nog med plats för de ”riktiga” frågorna. Detta innebär att politikerna oftast lägger ansvaret att föra fram politiken på andra än sig själva – medierna ska se till att driva de riktiga frågorna och väljarna ska se till att intressera sig. Självupptagenheten kan ibland vara frapperande.

Engagemangsunderskott?

Ungdomsförbunden får färre och färre medlemmar liksom partierna. Men förklaringen är att det inte är partiernas fel utan folkets – de borde ju intressera sig för politik. Men folk gör det – problemet är att man gjort politik till något svårt – för att visa hur duktig man själv är och därmed få sitta kvar. Om en politiker kunde visa på att politik handlar om hur mycket mjölken ska kosta och hur man ska göra så att alla har råd med den så skulle det partiet plötsligt få många medlemmar, får då skulle man känna att saker och ting berörde en. Men istället skapar man en elit av inom partiet uppfödda och uppgödda broilers som aldrig erkänner att politik handlar om hur mycket mjölken ska kosta. Partierna måste lära sig att människor inte längre tänker kollektivt utan mer individuellt – därmed kan man inte förvänta sig att människor kan underordnas partipiskor och programdoktriner på samma sätt som förut.

Försvaret som metod

Detta får till följd att en politiker hela tiden måste försvara sig och aldrig visa sig svag. En felsägning är aldrig en felsägning utan en dold sanning. Jag har till exempel inte hört Ines Uusmann erkänna att hon hade fel när hon uttalade sig om att ”Internet är en fluga som kommer att surra förbi” utan har fått sina konsulter (däribland Christer Sturmark, tung IT-debattör) att göra halsbrytande tolkningar av uttalandet för att rättfärdiga det. Om en politiker vågade erkänna att man hade fel – skulle det vara ett nederlag? Den omtalade Schyman-effekten, strikt dramatiserad av smarta konsulter, bygger på detta: Schyman målar upp en bild av sig själv som väldigt vanlig. Trots att hon knappast kan klassas som arbetare genom sin akademiska bakgrund. Och människor har gillat henne och det hon därmed står för och istället för att bemöta vänsterpartiets åsikter idag gör motståndarna på den politiska arenan en vendetta om vad vänsterpartiet en gång stått för. Och tyvärr, istället för att strunta i det och låta den diskussionen ebba ut har vänsterpartiet gått med i vendettan om sitt kommunistiska förflutna. Ytterligare exempel på politiker som bryter mönstret och därmed får röster är Zjirinovskij, spritt språngande galen och med våldsamt storhetsvansinne – men väldigt vanlig och sanningssägande. Bert och Ian, rätt så galna och som med pedagogiska trick nästan lyckades visa på att politik handlar om vad din mjölk ska kosta.

Tolkningsföreträdet skapar skygglappar

Jag tror inte att olika skandaler inom politiska partier egentligen har skapat ett politikerförakt och därmed försvagat demokratin utan snarare att politikerna tagit sig själva på för stort allvar. Kanske djupt mänskligt men inte bra. Genom att politisk makt ger tolkningsföreträde så gör man allt för att behålla makten och om ens väljare då inte anser att tolkningen av verkligheten stämmer men politikerna ändå fortsätter skapas ett hål av ignorans mot de demokratiska möjligheter som en röst ger. En politiker ska tolka verkligheten som väljarna tolkar den, inte utifrån en doktrin eller påtryckningar från media eller annan påtryckning. Genom att avståndet mellan politikerna och deras väljare ökas, både vad gäller bakgrund, avstånd och värderingsgrund skapas därmed en fara för demokratins fortlevnad. En dag tar politikerna slut – och därmed finns inget demokratiskt system.

[forts Individen som mål och mening -->]