Hörde ett program på radion en söndag. Det handlade om punkens historia i Sverige.
Snacka om att man kände sig gammal. Och sentimental.
Alltså: jag var en liten lågstadieelev när Ebba Grön spelade som bäst på Oasen i Rågsved. Och min mamma gillade inte att jag frågade vad Sex Pistols betydde. So what? Punken blev öppningen för mitt liv. Visserligen fick jag inte klippa sönder några kläder men jag kunde spela in låtar från radion.
Senare startade vi ett punkband. Det var sann punk. Jag hade precis börjat spela trummor. Mattias kunde spela lite piano men Daniel hade aldrig hållit i en gitarr. So what? Piano, trummor och akustisk gitarr i vardagsrummet. Jag hamrade på bäst jag kunde, Mattias spelade vad han kände för och Daniel spelade oavbrutet på e-strängen…bara på e-strängen…utan att ens nudda gitarrhalsen…
Det blev några intressanta demos eftersom Daniel fick vara ljudtekniker också – för vi använde min lilla svarta bandspelare och han lät minst vilket gjorde att det blev ett någorlunda bra ljud allt som allt.
Kung Kruka blev aldrig speciellt kända. Det berodde nog på att vi var så mycket punk. Eller att vi var tio bast.
Nå. Alltså är det tjugo år sen. Och jag är något helt annat. Men ändå punkare. Det innebär att man både känner hopplöshet och hopp, på samma gång. För mig var punken det. Uppror mot hopplösheten men samtidigt en manifestation av den. Samtidigt som man trodde på människans inneboende godhet och därigenom ett i slutändan anarkistiskt samhälle så såg man ingen framtid. "Fortsätt och fortsätt och va rebell" och "Twenty and the you die" stod sida vid sida som portalparagrafer.
Och självklart blir man lite sentimental. Jag är ju gammal så det får man bli då. Så där patetiskt sentimental man bara kan bli när KSMB, Ebba, Tant Strul och Cortex spelas på radion. Och man själv står med sonen ryckandes i byxbenet, frun pulandes med tvätten och en själv i träningsoverallsbrallor vid disken…
nws©2000