...spoken word forts...
En hjärna - där sitter möjligheterna - det är en rätt häftig maskin. Jag och en av mina kompanjoner försökte göra en överslagsräkning och jämförde med hur en hjärna fungerar med datorn, ni vet synapserna motsvara binära tal bla bla…det blev en svindlande summa -
10 upphöjt till 10 gigabyte - jag tror inte det ens finns så många nollor, de tar liksom slut halvvägs..."öh lagret hur ser det ut med nollorna" - "Sorry de är slut från leverantörern".
Inse vilka möjligheter som detta ger - om man använder sig av det vill säga...jag menar...hur många tankar som ännu inte är tänkta...hur många idéer som ännu inte är kläckta...alla dessa nollor ger oanade möjligheter...alla dessa nollor...
Och ändå finns alla dessa nollor - som inte ser möjligheterna. Såna som du och jag...
Fast vadå? Är det så lätt? Vilka möjligheter ser man när man tittar på TV?
Är inte Amanda elak mot Jo i Melrose så är det Jean Claude van Damme som spöar nån eller så är det någon som varit otrogen mot någon i Glamour…vad säger det dig - du kommer få en snygg men bitchig hyresvärd, nån med fånig holländsk brytning kommer säkert att spöa dig och din älskade kommer med all sannolikhet vara otrogen mot dig...möjligheter?
Det känns väl mer som att man vill dra täcket över huvudet igen...
Och ser man på verklighets-TV är det inte bättre - vad berättar nyheterna om? Elände…det är så att man blir tårögd när det faktiskt finns något hoppfullt i nyheterna. Och då handlar det ofta om en ankfamilj som blir räddade över vägen...Rapports egna ankfamilj som får hjälp att ta sig ner till vattnet över vägarna ute på Gärdet...get a life...
Ändå vill ungdomar vara med i media enligt undersökningar - vi vill bli journalister eller programledare eller nåt. Jag har jobbat som frilansande journalist ett kort tag - jag ville bli journalist, verkade ju vara ett glassigt jobb och framförallt - synligt...jag blev det inte...kom inte in på journalisthögskolan - vilken loser...not!
Jag menar - hur många gånger har man på senare tid inte hört skönhetsmisser säga: "hej, jag heter det och det och jag vill jättegärna jobba med media…eller f-n vad tufft att jobba på TV asså…johejdu…om alla som vill kommer jobba med media kommer de inte ha några som tittar eftersom alla andra också jobbar med media...
Förresten brukar nån här titta på Ricki Lake?
Jag gör det ibland - snacka om fascinerande program - om det nu är sant.
Hur många skulle kunna ta upp problem som "Mamma, jag ligger med vem jag vill", "Jag vill inte att du träffar vårt barn igen", "Jag är med barn och jag vet inte om du är fadern" (självklart med ett DNA-test som då visar att det faktiskt är så att frun varit otrogen). Eller "Du har så fula kläder, gör om dig eller jag tänker inte umgås med dig..." I TV?
Är det nån som sett Dick Didrick i Nighstand? Söndagskvällar sent? Inte? Synd - för där driver man med Lake, Springer och alla andra talkshows - problemet är att man inte märker nån skillnad...
Liksom…hej vem behöver TVserier! Folk står i kö för att förnedra sig eller sina närmaste - för att få vara en kvart i nationell TV - hellre utskämd och förlöjligad men sedd av miljoner TV-tittare än att ingen sett en? Bättre vara en skit i TV än en trevlig prick som inte syns? …eller Robinson - reality-TV - verklighets-TV, varför sitter vi där och tittar på verkligheten när vi har en egen att leva? Jag vet inte - kanske för att vi behöver popcorn för hjärnan - kanske för att vi har popcorn i hjärnan...
Eller så är det för att se att vi inte har det så eländigt ändå...
Sartre, nån kanske hört talas om honom? Han var en lätt alkoholiserad filosof som levde med en kvinna som han behandlade rätt så underligt och hon kom sedan att bli feminismens viktigaste författare...så nåt bra kan komma av konstiga relationer...nåväl...Sartre var en sån här "innefilosof" bland svartklädda ungdomar på senare delan av åttiotalet och jag läste bland annat hans magnum opus i filosofi "Varat eller intet" nån gång i första ring - ärligt talat fattade jag inte så mycket...men jag förstod i alla fall att han menade att man så att säga "blir till" genom den andres blick - och det ger en ångest för att existera, livet är ångest -
förstår ni varför vi postpunkare, världsmästare på att vara olyckliga gillade den killen...
Och kanske ligger det något i vad han säger, Jean Paul... mycket av vad vi vill vara bestämmer vi utifrån vad vi vill vara i Den Andres ögon - vi tror ofta att vi gör våra val efter vår egen vilja men kanske handlar det snarast om vad vi förväntar oss att andra ska tycka om.
Och nånstans känns det ändå tryggt...jag är faktiskt beroende av andra människor - åtminstone på nåt sätt...tänk er själva - hur vore det att plötsligt vara den sista människan på jorden?
Hur skulle man reagera? Vad skulle hända?
Alltså - den sanne eremiten är sannerligen rätt så sällsynt - vi blir till i våra relationer. Jag tror ingen i längden klarar sig utan närhet av andra människor, sociala kontakter tankeutbyte...Bestämningen av vem man är och vem man ska bli beror tror jag mycket på andra människor...vi lär oss, apar efter och förändras - det är en rätt skön mix av intryck som stoppas i hjärnans köttkvarn och mals ihop till en människa...