Vem vill ha kyrkan?
Dags att riva ner, renovera och bygga nytt inför framtiden
Stolt var parollen ”I Samma Båt” under det stora mötet
gångna sommaren och det var ju en käck tillställning. Men ändå: om kyrkan
vore en båt är det en rätt gisten och rank. Det som vi efterlyser finns men i
alltför liten skala, i alltför få församlingar.
Några bilder:
- Både i
avslutningsgudstjänsten för hela I Samma Båt såväl som i
avslutningsmötet för Svenska kyrkans ungas ledarutbildning ÅXÅ sken
medverkande ungdomar med sin frånvaro. Det var inga dåliga möten men det
säger en del om vår kyrka. Det verkar fortfarande vara så att kyrkan vill
ha ungdomarna i verksamheten men de ska inte synas eller ha så mycket att
säga till om: ett exempel är stiftsjuristernas blixtsnabba hot om
inställda samarbeten om Svenska kyrkans unga skapar partier inför
kyrkovalet 2001. Hur juridiskt riktigt det än är så visar det på den
vanliga ”ungdomarna-i-källaren”-mentaliteten.
- Diakonerna har skapat en
slogan: ”Utan diakoni stannar kyrkan”. Det tror vi med –
frågan är bara vilken diakoni? En överväldigande stor del av den diakoni
som bedrivs är äldrediakoni. Med betalda, välutbildade diakoner.
Samtidigt som det finns mängder med äldre människor som söker en plats i
livet efter pensionen, som kanske är bättre på att besöka människor i
sin egen ålder än yngre diakoner och som därigenom får känna att de
gör ett viktigt arbete. Samtidigt har kyrkan glömt bort människor i
arbetsaktiv ålder. De som finns på företagen, på förvaltningarna och
som går utan jobb. Ungdomsdiakoni är likaledes en försvinnande liten del
av diakonin, liksom diakonin bland missbrukare.
- Genom regleringar och lönekamper
skapas tyvärr en tjänsteform som gör att prästen och diakonen och andra
kyrkligt anställda företrädesvis jobbar när alla andra jobbar. Hur ska
man då träffa folk? Om man inte går ut till dem när de kan? Hela
lönediskussionen inom KAF visar på frapperande dålig insikt om
verkligheten. Vilken församling har råd att avlöna en reglerad
ungdomspräst?
- På kyrkmässan fanns
digitala kyrkorglar till salu. Sjuhundra tusen. Billigt för en orgel.
Visst. Men med sjuhundra tusen skulle man kunna inreda en hel rad av
replokaler. Ha råd att köpa en rejäl ljusrigg och ett rejält PA och
även en kraftfull dator och videoprojektor. Som grädde på moset en mängd
tyg och annat för att tillsammans med ungdomar och andra förnya och bygga
gudstjänster som är relevanta för dem som kommer.
- Gudstjänster ja. Handboksförslaget
som ligger är genomdåligt. Det går flera steg tillbaka, sätter upp en
mängd av regler och staket och, om man väljer att följa reglerna,
omöjliggör gudstjänstförnyelse utifrån någon sorts
verklighetsförankring. Ingen av de unga som går på gudstjänster som vi
träffat är intresserade av vacker psalmsång eller att texterna är
teologiskt solida: de vill känna sig delaktiga på ett mer
påtagligt sätt än att läsa med lite här och var, bli berörda
och känna att deras tro är relevant. Men istället får vi än mer
”McDonald´sfierad” handbok.
- I
församlingsinstruktionerna ska vi tänka i termer av omvärldsanalys och
förnyelse – men när sedan förnyare visar sig blir ledning och politiker
ofta rädda och vill värna om det som finns. Maktens män väljer hellre
personer som inte är för progressiva, för inställda på
att bygga en kyrka för tjugohundratalet. Förnyelse i kyrkan ligger hela
tiden hundra år efter resten av samhället. När samhället nu förändras
till upplevelse/kunskapsbaserat tjänstesamhälle har kyrkan precis fått
upp ögonen för industrisamhället. Vi är tillsagda att leva i samhället
– problemet är att vi lever två steg efter samhället
Bilder av hur det kunde vara
Själv har vi turen att ha arbeten där vi får plats och som
förstått mycket av det här men ändå är vi många gånger bakbundna av
kyrkoordningar och en allmän seghet i kyrkan. Vi vill ge några bilder hur
kyrkan borde se ut:
- Tjänsterna måste anpassas till
verkligheten. Präster, diakoner och pedagoger, musiker ska jobba med det de
är bra på, och det som de tycker är kul. Det måste till fler
ungdomspräst och ungdomsdiakontjänster, fler familjediakoner och
-präster, kanske en musiker som går ut på företagen och skapar en kör
eller som på heltid får jobba med rockmusikerna i staden. Utveckla
besökstjänsten och frivilligdiakonin för äldre. Låt de präster som är
utmärkta som förrättningspräster eller präster som gör underbara
högmässor göra det – men tvinga inte alla präster att göra det. En
kyrka kan ha personal som är hårt nischad, som endast jobbar med en
specifik sak och gör det bra. Omskapa
arbetstiden efter personella resurser istället för att omskapa personal
efter en missriktad och otidsenlig ”rättviseaspekt”. Vi måste
jobba när människor kan träffa oss – företrädesvis efter att
de har slutat jobba eller där de jobbar. Släpp arbetstiden fri och
istället för att skapa kontorskomplex – skapa flexibla och till och med
mobila kontorslösningar för präster, diakoner och
församlingsassistenter.
- Vad är det som säger mer
än traditionen att bara präster kan begrava? Vi är satta att förvalta
sakramenten – men ibland skulle det vara närmare, mer relevant och även
effektivare om en pedagog, en diakon eller till och med en vaktmästare
kunde få begrava. Det kanske var just den personen som den avlidne haft
kontakt med. Präster är knappast heligare än andra och begravningen är
inget sakrament.
- Handboken borde bara innehålla
en struktur som är lika för alla, för alla gudstjänster och en mängd
förslag på böner, sånger och andra liturgiska knep för att kunna skapa
gudstjänster som berör och är relevanta för just de som firar dem. Men
skippa de strikta reglerna och de färdiguppställda ordningarna. En
affärsidé till Verbum – varför inte skapa en pärm som innehåller
gudstjänstförslagen och sedan möjligheten att abonnera på nya förslag,
många av oss sitter på mängder av bra gudstjänster och många skulle
behöva dem. En sådan handbok skulle innebära rena väckelsen i kyrkorna.
Om vi ens ska vara i kyrkorna när vi har gudstjänst…
- Ungdomar måste ha en självklar
plats i varje sammanhang i kyrkan. Kvotering kanske blir nödvändigt när
det gäller de beslutande organen. Många unga lever nära kyrkan, många
vill söka svaren på de stora frågorna. Men de får inte plats eller
hänvisas till källaren i församlingshemmet och får sällan göra sin
röst hörd i besluten. Varför ska en 16-åring rösta när han bara kan
rösta på den som tre gånger så gammal?
- Självklart måste Svenska kyrkan
använda Internet för att höja valdeltagandet. Varför kan inte kyrkan
vara först med att skapa ett interaktivt val via nätet?
- Kyrkan måste snabbt se till att
skapa platser för ”de förlorade generationerna”, människor som är i
arbetsaktiv ålder. Det är fånigt att diskutera om glappet mellan juniorer
och konfirmander när vi i kyrkan har ett glapp mellan 20-åringen och
65-åringen.
- Förnyelsen måste ske nu och vara
genomgripande. Traditionen har inget värde om ingen tycker den är
relevant. Politiker och andra kyrkans makthavare måste inse att trögheten
är av ondo i ett samhälle där allt går snabbt – lugnet ska finnas för
församlingsborna, inte i den demokratiska processen. Att styra och leda
handlar om ett kall, inte en politisk plats.
För oss är Svenska kyrkan viktig. Vi tror kyrkan kan vara
en motvikt mot ett samhälle där yta premieras mer än djup. Men då måste
kyrkan vara ett salt och ett ljus. Men så upplever man inte kyrkan idag. Det
är dags att riva, renovera eller bygga nytt för att skapa 2000-talets Svenska
kyrka.
Jag är skribent men debattartikeln, vilken legat i flera
månader hos Kyrkans Tidning utan publicering är också underskriven av några
fler i Preachersunion
nws©2000