Avbild

Från början skapade Gud en avbild. Gud skapade dig och mig. Och Gud såg att det var gott. I oss la Gud sin plan. Men vi ville planera själva och vände oss om och gick.

Vi som skulle leva kärleksfullt började leva i hat. Vi som skulle göra gott, började göra det som var ont. Och så fortsatte det.

Och Gud såg att hans skapelse, det som skulle bli det godaste goda det som skulle bli en avspegling av det gudomliga. Oftare var vi en reflektion av det onda.

I allt detta står vi, som i ett spänningscentrum, en brytpunkt. Vi önskar att göra gott, planerade att leva så att vi kunde vara nöjda med oss själva. Men vi misslyckas ständigt. Och att misslyckas är det värsta som finns, ens värde sjunker katastrofalt i sina egna och andras ögon. Det är ju missarna man minns.

Men till skillnad mot hur vi människor ser på varandra så sitter inte Gud och ruvar på minnet av alla våra missar. Utan vi är lika älskade av Gud som vi var i skapelseögonblicket. Vi får lägga fram alla våra skavanker och misstag, det onda vi gjort och den ångest vi bär på i en hög framför Gud och de sopas bort av den glädje Gud känner när vi väljer att komma åter. Sökandet är över, vi vill åter försöka bli vad vi var menade att vara.

Här och nu får vi säga förlåt oss Gud och Gud svarar: Självklart, kom in och sätt dig i värmen. Inga böter ingen tillgift utan enbart: Du är förlåten.

Som en symbol, som en bild för allt det vi alla bär på, alla missarna, har ni fått varsin sten i era händer. Kom fram, lämna dem här och tänd ett ljus, för er själva eller för någon som inte är här idag. Gud är nära nu och vill att du kommer.