Gud gillar

rock and roll

Rock and roll. Jag tror det är rätt många här som nångång hört någon säga om favoritmusiken "att det är bara dunka dunka". Vår musik – den musik ungdomar lyssnat på har alltid setts med kritiska ögon av äldre generationer – det gjorde även jazz och annat.

Om man tänker på Jesus lärjungar så var de lite som ett rockband. Det turnerade längs vägarna och levde för det de trodde på. De följde känslan av att Jesus var något som man vågade leva för. Och leva av. Rock and roll.

Gillar Gud rock and roll? En del kristna har kallat det djävulens musik – men jag är övertygad om att Gud gillar rock and roll. Inte all, det gör inte jag heller och inte ni heller antagligen. Men Gud har inte samma tendens att se till det yttre som vi människor har. Vi människor går ofta efter klara regler och bestämmelser, både vad gäller musik men också i livet. Gud däremot, Gud ser till hjärtat. Och när musik tar tag i en och skapar glädje, eftertänksamhet och känslan av närvaro så ler Gud. Det är rock and roll – känslan, engagemanget och närvaron. Kärleken.

Rock and roll kan därför vara det sätt som Gud väljer att möta oss – genom distade gitarrer, dundrande bastrummor, mullrande bas och svepande orgel. All musik som är ärlig är också god. Gud ser till hjärtat, inte till det yttre. Och det gäller inte bara i musik – det gäller i allt. Gud är närmare än vi kan förstå – Guds kärlek genomströmmar varje cell, varje atom och varje ljudvåg. Gud är den som livet bygger på och som bygger livet. Gud är nära nu. Nära även om livet känns tungt. Och allt får vi lägga i Guds händer.