Förlorat hoppet

Mose hade varit borta länge. Alltför länge. Folket började undra. De hade säkert sänt ut grupper för att leta efter honom men de hade kommit tillbaka utan något som helst av värde. Nu började de tröttna, de var rädda och kände sig förvirrade, vilsna och utan riktning. De gick till Aron. "Aron! Gör oss en Gud som kan leda oss." Och Aron, kanske rädd för folket, kanske hade han själv också gett upp hoppet om Mose, gör dem till viljes. Han samlar in allt guld folket har och gör en gyllene kalv. Och de börjar att tillbe den.

Mose, som i godan ro suttit på berget och samtalat med Gud om vad Israels folk ska göra för att relationen med Gud ska fungera kommer ner från berget, Gud har sänt tillbaka honom för att göra något åt folket. Han fråga folket vad de egentligen gör: han blir arg, slår sönder tavlorna med lagen som han fått av Gud och bränner kalven.

Jag får många gånger frågan: Hur kan du veta att Gud finns? Kan du visa mig Gud? Och jag svarar ärligt: jag kan inte veta det, inte utifrån hur vi i dag ser på vetenskap och nej jag kan inte visa Gud - jag kan visa på Guds skapelse och Guds ord men inte på Gud. För Gud undflyr varje försök att göra en total bild av sig själv. Då kommer följdfrågan: Hur kan du tro på det?

När jag läser texten om guldkalven tänker jag hur israelerna förlorat hoppet.