Luk 12:4-7

När jag gick i söndagsskolan så gav den här texten mig insikt om Guds närvaro, vad den handlade om - jag fascinerades över att alla hårstrån hade han räknat, Gud visste allt om mig. Samtidigt var det lite skrämmande: då vet han ju alla mina dumma tankar. Och den känslan tror jag många av oss kan känna lite till mans. Det blir den där otäcka lärarfiguren som står med linjalen i högsta hugg så fort en dum tanke kommer, när vi tänker elakt om en annan människa.

Men samtidigt. Guds insikt om hur vi känner och hur vi tänker kommer ju av att Gud själv blev människa, levde enligt våra villkor men ändå var Gud. Det är dessa insikter som gör att han känner oss, sådana vi är. Och det är hela tiden i kärlek Gud ser till oss. Jesus säger: Var inte rädda, hur mycket är ni inte värda i Guds ögon.

För insikten om att vi är mycket värda, att Gud älskar oss som en förälder älskar sitt barn, som ett barn älskar sitt djur eller sin nalle behövs. Många gånger får man uppfattningen att den moderna människan har ett gott självförtroende, att man lider av storhetsvansinne - att man gjort sig själv till Gud. Men jag tror att det många gånger är tvärtom - vi känner oss rätt vilsna i alltet. Och då får vi insikt om att Gud är nära - genom orden "Var inte rädda".

Och här och nu behöver vi inte vara rädda - vi får erkänna inför Gud att vi inte alltid lever enligt dennes vilja, att vi ibland vänt Gud ryggen - och han ser till oss i kärlek. Vi blir benådade, befriade, förlåtna. Och istället för något straff får vi ta emot Kristus, i bröd och vin. Frukt av Kristi lidande, död och uppståndelse.

Detta är ord att vila i, detta är ord att leva i.