Örsprånget

&

Synden"

Jag antar att många av er haft örsprång eller nåt annat som gjort att hörseln blivit rätt så nedsatt. När man går där utan att höra riktigt. Och eftersom man inte hör och ofta är täppt så känns huvudet tungt och man blir nästan isolerad från sina medmänniskor.

Så är det också med de fel vi gör, den synd vi begår: den isolerar oss från Gud. Till slut ser vi inte klart utan allt blir som i ett töcken, och Gud känns långt borta. För att driva analogin längre så får vi svårt att höra Gud, och svårt att se Gud. Vår egen person blir nog och vi bär på bördorna alldeles själva, och tror oss kunna göra det - något som på juridiskt språk skulle kunna kallas egenmäktigt förfarande. Vi förfar med oss själva.

Men liksom nässpray och penicillin ger lättnad när man har ont i öronen så ger Gud förlåtelse för vad vi gjort, Gud låter oss inte förfaras. Vi kan se klart, se Gud klart. Och höra Ordet.

Här och nu får vi be om lättnad och tro på vad Jesus själv sade: Lägg era bördor på mig.

Han är den som orkar bära dem, den som tog alla synder på sig på korset och gjorde dem om intet. Isoleringen bryts, vi får bli de människor vi är menade att vara.

Vi möter Gud, med klara ögon och rent sinne i nattvarden - den som vi fått som gåva att förvalta och ge vidare.