Dagens evangelietext är en av de texter i Bibeln som vid sin första påsikt mest ger dåligt samvete. Vem är en människa om inte att fundera över det som man äger? Det ska till ett rätt extremt överflöd av pengar för att direkt ärligt kunna säga "nu har jag nog".
Men frågan här handlar om var prioriteringarna ligger i våra liv - inte i att vi nödvändigtvis ska gå med dåliga samveten för att vi kommit att vandra på marken i ett land som har det gott ställt. Prioriteringarna. Vad är viktigt för just mig?
Att äga är inte automatiskt ont, här är det ingen politisk utsaga i första hand. Utan vad som är nödvändigt för oss - i det långa loppet. I evigheten.
För det vi prioriterar högst blir också vårt primära mål, det som vi använder vår kraft att uppnå. Är vi hungriga söker vi mättnad, törsten söker vatten, ensamhet söker sällskap. Målet måste uppnås. Det är självklart.
Dagens evangelietext börjar med att, på något sätt självklart, påpeka att ingen människa kan tjäna två herrar på samma gång: i detta fall används tjänandet i form av ett grekiskt ord som användes om slavars tjänst. Ingen kan tjäna mammon och Gud samtidigt. Mammon, låter som ett smeknamn på den Onde. Men är snarare ett ord för resurser, pengar, det jordiska goda, materiella ting. Mammon används här på samma sätt som vi och media använder Marknaden - det är inte en egen levande varelse, men för att förstå talar vi om det som ett väsen. Ingen kan tjäna både Gud, och det han äger här på jorden. Som det skrivits: Samla inte dina skatter här på jorden, där mal och mask förstör, samla dem i himlen.
Evangelierna är fyllda av hänvisningar till dessa prioriteringar: den unga mannen som äger mycket och får höra att han, om han vill följa Kristus ska gå och sälja allt: för det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i himlen. Eller de ofta återkommande saligprisningarna: Saliga är de som är fattiga eller ingen kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger. Och så vidare och så vidare.
Insiktsfullt ger Jesus en vink om hur farligt själva ägandet ändå är. Det blir lätt en avgud, något som prioriteras före relationen med Gud. Så bättre är att då inte äga alls, för att kunna göra Guds tjänst än att behöva kämpa med prioriteringarna, kämpa med valet mellan herrar.
Jag tycker det känns tröstlöst. Jag tycker om vissa av mina materiella ägodelar, tycker om min bil, datorn, instrumenten. Jag tycker om att kunna unna mig något extra då och då utan att plånboken skrumpnar ihop.
Och jag avkrävs inte att göra mig av med detta, men ha insikt om att det kan dra mig bort från Gud, en insikt om att Herren vet vad vi behöver och ger oss det. För detta handlar nästa del i evangelietexten om - vi behöver inte oroa oss för att bli utan - Gud ger oss av sin skapelse. Vi måste lära oss att lita till Gud. Tillit till att denne vet och ger av sina gåvor till oss. Det handlar om att liksom vara mitt i "Gudsflödet", luta sig tillbaka och följa med. Gud som skapat oss, som ger den outsägligt rika gåvan av nåd till oss genom att offra sin son. Skulle inte denne se till att vi på något sätt klarar oss.
Då blir de materiella ägodelarna inte viktiga för sin egen skull utan som verktyg för Guds tjänst. Att förlora något blir inte livets slut utan att man får hitta andra vägar att göra det goda. För som det står i Filipperbrevet: jag har lärt mig att klara mig med det jag har - jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd, allt förmår jag genom honom. Men samtidigt är orättvisorna så stora - varför ger Gud inte ut lika mycket åt alla, som en andligt soppkök. Det vore bra. Men då inkräktar Gud på vår fria vilja och då blir vår relation ensidig. Gud har oss som marionettdockor. Mannan kommer inte från himlen, och denna världen är en fallen värld. Kristus skulle inte behöva säga det han säger om det inte är så att avundsjuka, rofferi och egenintresse faktiskt finns. Kristus skulle inte säga det han säger om människan inte fått ett ansvar att råda i skapelsen. Mammon tillåts bli herre i människans liv. Så åter och åter talar han om det: låt inte det du äger bli till ett hinder att göra det goda - gör dig i sådana fall av med det.
För endast ett är nödvändigt - att vara i Guds närhet. Prioriteringen är att göra Guds tjänst med de bud som denne ger. Att våga ha tillit till att Gud är med och ser till vars och ens behov. Av detta följer, tror jag; att vi inte längre slits mellan två herrar som en åsna mellan hötapparna och att vi kan se dem som inte har och dela med oss. Gud ger oss för att vi ska kunna dela med oss och Gud ger oss ting, för att vi ska med deras hjälp göra gott, för den som är våra syskon.