Den nya ekonomin och Fiskafänget
När jag läste den här texten tänkte jag på Den Nya Ekonomin. Att den nya ekonomin skulle vara speciellt nyare än den gamla är i sig ett mysterium, men ändå. Onekligen känns dagens text väldigt central i det fallet.
Ingen av oss har väl undgått att ekonomi har blivit det stora samtalsämnet: varje nyhetssändning tar upp börsrörelserna, reklamen fylls av fond och aktiereklam och alla ska bli rika genom att spela på börsen. Genom Telias utförsäljning skulle hela Sveriges befolkning bli aktieinnehavare och tjäna massor med pengar. För tre år sedan visste bara marknadsanalytiker, journalister och politiker vem Alan Grenspan var – idag är vi alla medvetna om när han håller tal. Mammon är Gud och Alan Grenspan är hans profet. Hjältarna idag är inte politiker, popstjärnor eller fotbollsspelare – hjältarna idag är de unga företagsledare som startar företag som bygger på Internetteknik: Birgersson och Stâël von Holstein. Alla talar om riskkapital och reavinster, om emissioner och startupföretag. Kyrkan själv tjänar grova pengar på aktiemarkanden och vi alla försöker hitta sätt att få våra surt förvärvade inkomster att växa snabbare. Språket är för den oinvigde minst lika främmande som kyrkans – men ändå räknar man med att alla ska förstå och ta del av den nya vackra världen.
Dagens text handlar om detta – det kan låta konstigt men den gör det. Den är inte intressant utifrån att Petrus och gänget fick så mycket fisk, inte speciell bara för att det skedde ett mirakel, den är inte intressant utifrån att de lånade ut båten till Jesus. Den är intressant utifrån valet Petrus och hans kompisar gjorde i slutet av berättelsen.
Jesus gav dem möjligheten att bli väldigt rika: deras fiskfångst var jättestor och de skulle ha tryggat sin inkomst för lång tid framöver. De kunde ha investerat i bättre båtar, större nät och därmed blivit Petrus & Kompisar AB som styrde och ställde med den lokala ekonomin i Gennesaret. De kunde ha tackat Jesus och styltat iväg mot sin glamorösa framtid som fiskemagnater.
Men det gjorde de inte. De lämnade allt och följde honom. Hur kommer det sig? Trodde de att de skulle få en ännu bättre utkomst? Knappast – de hade inga förlag som jagade dem med sitt feta checkblock för att få ge ut storyn om Jesus. Trodde de att det var bättre fiskevatten på andra ställen och skulle hänga med honom dit? Knappast. De lämnade sin rika framtid, en säker ekonomisk struktur för att följa en man som de inte kände, som de inte hade någon aning om.
Det är en bild som går på tvärs emot allt vad Marknaden, den nya ekonomin och aktiefondsrörelser heter. Det går emot allt vad trygghet i livförsäkringar, aktiefonder och bankförbindelser heter.
Det handlar om att man lämnar trygghet, lämnar stadig inkomst och följer sitt hjärta. För de första lärjungarna kände att det här med Jesus var större än deras eget personliga väl och ve, det här med Jesus var större än den gigantiska hög av fisk som låg på stranden och allt vad den stod för. Lärjungarna gjorde ett val: Låt någon annan bli rik på fiskarna – vi går med Jesus. De förstod att Jesus var Messias – den som de väntat på, Guds utvalde.
Så är det också med oss. Vi kan inte bli lyckliga om vi inte följer vårt hjärta, vågar lita på att Jesus också berör oss. Vi är lika mycket kallade genom våra dop att vara människofiskare, att vara lärjungar och följa Jesus på vägen. Jesus sa: "Samla din skatt i himlen." Det innebär inte att vi ska sälja allt, om vi inte känner att det är det vi ska, inte att all ekonomi är ond eller att den som har fonder ska känna sig skyldig. Men vi ska inte låta Mammon, kärleken till det materiella överskugga kärleken till nästan, som i sin förlängning är att älska Gud som personifierar sig med den svagaste, den mest utsatta.
Jesus säger inte att det är lätt, säkert ångrade sig lärjungarna många gånger under resans gång, när det regnade, när folk var hatiska och de fick gå hungriga och i ekonomisk nöd. Men samtidigt var de med om Det Stora Äventyret, det de gjorde kändes roligt, det kändes viktigt och de visste att valet ändå var oåterkalleligt. Vi kan välja – att låta världen styra oss eller låta Gud styra våra steg genom att göra som Jesus gjorde – se människan och delta i Det Stora Äventyret – livet med Gud.
Inget meskastande utan gå ut på djupet
Simon var förbaskad, slog hårt nätet mot vattenytan och lät ilskan gå ut över nätet han sköljde i strandkanten. Inte en fisk hade de fått under natten, inte ens den minsta. Och mitt i allt detta kommer den där snickarsonen från Nasaret.
Simon hade träffat Jesus förut. Jesus hade botat hans svärmor från feber. Och man kan anta att denne också tyckte Jesus var en märklig man, med visa ord. Han hade säkert också hört vissa rykten om honom redan. Men han var nöjd med sitt liv som det var, han fiskade tillsammans med sina kompanjoner och de levde drägligt i sina hus invid Genesaret.
Efter Jesus kommer en skränande hop av människor, de vill höra vad han hade att säga, de följde honom: både för att han talade vist men också för själva sensationen över att vara nära en man som slängde ut demoner ur människor. Simon tittade förstrött och eftersom de kände varandra så lät han Jesus använda hans båt som talarstol, för folket trampade nästan ned Jesus där han stod på stranden.
Så, när Jesus tycker han sagt tillräckligt vänder han sig plötsligt till Simon och de män som är i hans båt och säger: "Hörni, gå ut igen, och gå nu ut på det djupa vattnet och lägg i näten." - "Okej för att han säger sig vara en mästare och rabbi, men fiska det kan han inte, snickarn", tänker Simon lite överseende och förklarar för Jesus att de minsann varit ute hela natten och inte ens fått en ynka löja och att man inte får mer mitt på dagen när solen står mitt på himlen. Det vet ju vem som helst att man inte ska fiska då. I sitt stilla sinne tänker Petrus: "Prata du om Gud du så sköter jag fiskandet".
Men det märkliga är att Simon ändå gör Jesus till viljes. Nåt är det som gör att han handlar tvärtemot allt vett och all kunskap han besitter. Och vad hände?--- Fisken fyllde näten till den grad att de höll på att spricka. Ivrigt, men med en stigande skräck vinkade Simon till sig den andra båten och de fick så mycket fisk att båda båtarna höll på att sjunka. Denna jättelika fångst som de bara drömt om höll på att bli deras undergång. Och Simon insåg att denne Jesus inte var nån vanlig hokus pokushelare. Och när de omsider kom i land kände Simon sig så förkrossad av ovärdighet och skräck inför denne man som inte kunde vara något annat än en profet, en större profet än någon tidigare: kunde han månne vara Messias?, att han bad Jesus lämna honom. Kanske kände han också att det liv han hittills känt skulle vändas upp och ned av denne, och rädslan för det okända gjorde sin entré.
Men Jesus visste att denne Simon var den bäste att bli lärjunge; för han var så mycket människa: en riktig besserwisser, och såg samtidigt hela tiden det omöjliga i situationer, och var antagligen rätt likgiltig inför allt detta med Gud, han var argsint och kunde engageras men också smita undan när det minsta tvivel och fara hotade. Om han kunde tro så kunde alla. Så sa Jesus enkelt: "Kom Simon, var inte rädd du ska fiska människor". Och Simon och de andra männen lämnade hela denna rikedom av fisk de äntligen fått, en fångst som kunde trygga deras framtid, de lämnade den för att följa med Jesus. Bara så där.
Det är en märklig text det här. Lukas har vridit historien om hur Simon blev kallad att följa Jesus, Simon som senare kom att få namnet Petrus - Klippan, den lärjunge som samtidigt var den mest engagerade och den mest svårhanterliga för Jesus. Historien har fler djup än att berätta hur det gick till när de första lärjungarna kallades. Dess ärende är att visa på hur stort det är att följa Jesus, då, nu och alltid.
Ni ska bli människofiskare, säger Jesus. Och det är inget lätt jobb, det handlar inte om att stå på stranden och meskasta lite kastnät utan det är att gå ut på djupet, ut på det farliga. Att ro ut över det stora okända. I Bibeln och i många andra antika religiösa skrifter är det djupa vattnet en symbol för kaoset. I skapelseberättelsen i Första Mosebok står det att vattnet var det enda som fanns och ur det skapade Gud allt det goda.
Och det viktigaste i texten tror jag är just nätet som läggs ut på det djupa vattnet. Det finns flera möjliga sätt att se på denna bild:
Nätet är Guds kärlek. Det sträcker sig ner i mörkret, ned i djupet av vår förtvivlan över att vi ständigt misslyckas att vi inte är tillräckliga för oss själva, och för oss upp ur vår bräcklighet och vår skuldtyngdhet; ur vårt kaos. Då får vi fångas in och lyftas upp. Gud ger inte upp, väntar inte på rätt tidpunkt att försöka nå oss utan gör det. Även om det är mitt på dagen, mitt i livet.
Nätet kan också vara hur Gud når ned i det allra djupaste av oss. Hur ljuset sätts på varje liten undanskymd vrå och lyser upp och renar. När vi möter detta får vi insikt om oss själva, som Simon när han inser Guds storhet genom Jesus, där på stranden. Gud griper in djupt i vårt jag, ger insikt, som kan göra ont, men därmed kan den också förlåtas av Gud och av en själv och därmed ges möjligheten att gå vidare.
Nätet är också det som vi gör för andra. Nätet vi lägger ut är fortsättningen av Guds kärlek, det är när Guds ord blir vår handling. Och i strandkanten finns tryggheten, men inte så många att möta. Utan vi måste ge oss ut på det okända, på djupet. Det kan vara farligt, kan skaka om våra liv rätt rejält när vi låter ord bli till handling. Som kristna och som medmänniskor. Men Gud är med, Jesus sitter lugnt i båten även när den började rista av tyngden från all fisken.
Så budskapet från den här texten kan sägas vara dubbelt. Dels att Gud söker oss människor, var vi än är. Mitt i kaoset, skvalpande som en liten träbit i stormfloden, så är Gud där, och vill fånga upp oss. Men det handlar också om att vi ska göra Guds vilja, som döpta och denna tidens lärjungar. Våga oss ut, sträcka oss ned och bli Guds verktyg mitt i vår vardag. Att följa Kristus är: att våga det annorlunda, kapa förtöjningarna från det säkra. Det är också att låta ord bli handling och att följa honom ger så välsignelse och gott till oss och till andra.
Martin Lönnebo har skapat något han kallar Frälsarkransen, en hjälp i bönen, en hjälp när man behöver något att flyta på när man håller på att sjunka ned i vattnet. Här är den. Det finns olika pärlor i olika färger och egentligen skulle en hel predikan kunna användas för att förklara dess olika funktioner och betydelser. Men dessa två röda pärlor handlar extra mycket om kärleken. Den första symboliserar Guds kärlek till oss, och en bön man kan be när man kommer dit är: "Gud, lär mig att ta emot din kärlek". Direkt efter kommer ännu en röd pärla, som är pärlan för vårt givande av kärlek och en bön som man kan be är "Gud, hjälp mig att ge av den kärlek jag fått." Och det är det som lärjungaskapet handlar om: att våga ta emot den kärlek som vi får, våga landa i Guds nät som sträcks ned i djupet och att våga ge av den kärleken som Gud givit, att som lärjungar och efterföljare fiska där få fiskat förut.