Det är få av oss som inte någonsin hållit ett litet barn, en baby i våra armar. Tänk er in i den känslan som det är att veta att detta lilla liv håller jag uppe, utan armarna som bär, utan maten barnet får så är det dömt att gå under. Ett barn är så totalt i beroendeställning, så totalt i beroende av oss som är äldre.
Jesus föddes i stallet på natten. Josef och Maria hade fått låna stallet av någon som, även om han inte kunde ge rum i sitt värdshus hade hjärta nog
att åtminstone ge paret tak över huvudet. Jesus var precis så liten, så skör och så i beroende av människor.
Och det kanske inte är något konstigt med det - om det inte vore för att vi säger att Jesus också är Gud, en del av Gud redan med från första början när vi i skapelseberättelsen får höra "Låt oss göra människor till vår avbild". Det är Gud i sitt treeniga majestät som skapar, Fader, Son och Ande. Och i denna natt, på en äng utanför Betlehem i Palestina föds Gud, Guds son, Jesus Kristus - med all makt som Gud har men ändå som ett litet barn. Gud väljer att låta sin son bli lika skör och beroende som vilket annat barn som helst. Gud gör sig beroende av sin egen avbild för att laga den relation som gick sönder med Adam och Evas illavarslande nyfikenhet på kunskap om ont och gott.
Herdarna som får höra det skyndar dit och fascineras över att den konung som de väntat på är ett litet barn som ligger i sin mors famn och har sin säng i en krubba där djuren annars har sitt foder. För dem blir det säkert en känsla av att Gud faktiskt är dem nära. Guds son, Messias var lika utsatt som de var.
För många av oss är det av någon anledning lättare att tro på något abstrakt än på att Gud faktiskt blev människa för vår skull. Vi vill gärna ha bevis om Guds existens men ibland så förleds vi att blint tro på saker som vi inte heller kan bevisa. Tro handlar mindre om att hålla saker för sant utan mer om tillit och relation - våga sätta sin lit till att Gud bär och att vi har en personlig relation till denne Gud, som ibland kan kännas långt borta men då kanske är närmare än vårt eget hjärta.
I denna skörhet och i denna svaghet hos det lilla barnet i krubban finns den verkliga styrkan - för Gud visar här sin stora kärlek och sin tillit till sin egen skapelse - oss. Det lilla barnet är löftet om att Gud alltid vill vara nära var och en av oss - om vi bara vill.
På samma sätt som ett barn kan komma att vila i vår famn så får vi, i tro och tillit, ligga i Guds famn och bäras av Guds plan och kärlek.