Simen Williams födelse

Den 2 januari var det dags efter nio långa månader. Jag lades in på förlossningen på kvällen för att sätta igång förlossningen morgonen efteråt. Alexander och Jocke körde mig till lasarettet och följde mig in på förlossningen. De blev också med in på intagningsrummet, där det togs CTG, blodtryck och lite prover. Alexander satt och ritade, när jag frågade vad han ritade, sade han: "mammas mage". Min enorma mage hade tydligen gjort intryck på honom. Hjärtljuden dånade i rummet, och Jocke blev alldeles gråtfärdig av lättnad. Efter vår första förlossning, där Tobias dog, och inga hjärtljud hördes, känns det jätteskönt att höra ljudet från CTG-apparaten. Sedan fick jag ett rum och jag berättade för Alexander att här inne skall ditt syskon komma om några timmar. När det var dags för Alexander och Jocke att åka hem, vinkade Alexander så glatt, och jag andades ut. Jag var så rädd för att han skulle bli ledsen när han lämnade kvar mig där på lasarettet.

Jag avslutade kvällen med lite choklad och en tidning. BM kom in och sade att urinprovet inte var bra och ville att jag skulle ta ett till. Nerverna kom direkt. Tänk om det var något fel? Det nya provet var bättre, men inte helt bra, så de ville jag skulle ta ett nytt prov på morgonen igen. Jag bad om ett piller så jag skulle få sova, och sedan låg jag och undrade hur morgondagen skulle bli. Jag var orolig för att min förkylning skulle påverka barnet jag bar på. Jag hade en förkylning som hade hållit mig vaken flera nätter och nu hade den satt sig på stämbanden också. Jag kunde bara viska och Jocke tyckte, skämtsamt, att det skulle bli skönt med en tyst förlossning.

Morgonen 3 januari ringde jag på personalen kl 0700. Jag ville komma igång med förlossningen så fort som möjligt. Jag hade fått den BM jag ville, och jag ville om möjligt föda på hennes pass. Det var hon som tog emot både Tobias och Alexander, och jag ville så gärna att hon skulle ta emot detta barnet också. Först ville dom vänta till läkarronden vid 9-tiden, men BM pratade med överläkaren och det bestämdes efter en gyn.kontroll att sätta in gel. Så fort gelen var lagt kom värkarna igång. Jag fick täta värkar direkt, men inte så hårda, men det kändes skönt att vara igång. Snart skulle jag bli mamma igen. Jocke kom vid 10-tiden, och kunde berätta att det hade gått bra med Alexander. Hans gudmor skulle hämta honom på dagis senare på dagen och ha honom över natten. Jocke satte sig med läxorna (snart tenta), och jag läste tidningar. Tiden gick och "inget" hände. Värkarna var täta, men inte så effektiva. 14.30 - BM-byte, tyvärr blev det inte Marja-Leena som fick förlösa mig denna gången. Jag var nu öppen 3 cm, men barnet var inte fixerat. Det sattes nu syntocinon-dropp 12 ml. Jag fortsatte min vandring i korridorerna. Det hördes våldsamma skrik från flera rum följt av det härliga barnskriket. Det var nästan fullt på förlossningen. Kl. 17.30 var jag öppen 4 cm och jag trodde inte längre det skulle bli barn denna dagen. Jocke ringde släkten och berättade att det skulle ta tid så de inte skulle bli oroliga. Överläkaren bestämde att det var dags att ta hål på hinnorna. De lade fram lite plast och blöjor, och jag frågade om de verkligen tänkte ta hål på hinnorna när jag låg i sängen. Förra gången blev sängen dyblöt. Det var ingen fara sa dom och jag svarade att de fick skylla sig själva, nu hade jag förvarnat. De tog hål på hinnorna och BM fick gå och byta om, hon blev alldeles genomblöt, och sängen fick också bytas på. Vad var det jag sa... Droppet sänktes till 30 ml från 96 ml. CTG togs men med dålig kontakt, därför satte de en skalpelektrod på barnet. Nu äntligen hade vi kontroll på hur det var fatt med barnet. Kl. var nu 18.00 och jag fortsatte min vandring i korridorerna. Kl. 18.30 nu hände det saker. Nu började det göra ont, och jag lade mig i sängen. Nu tog jag tag i lustgasen, och allt blev roligt igen. Fortfarande var jag bara öppen 4 cm och jag såg framför mig hur de nästa timmarna skulle bli. Värkarna gjorde otroligt ont, och kom så tät att jag andades lustgas konstant. Jag bad om att få epidural för smärtan och de ringde på narkosläkaren. kl. 1905, var nu öppen 7 cm. Jag låg på sidan när BM undersökte mig och narkosläkaren kom. kl. 1910fick jag en jättevärk och viskade fram med det lilla jag hade av röst :"krysta". Min man "översatte" :"Hon säger krysta" BM sa: "Nej, hon skall inte krysta." Jag kände mig helt desperat och viskade igen:" Jag MÅSTE krysta!!!". Igen sade BM:" Nej jag skulle inte krysta för jag var inte öppen än." Men jag krystade ändå för det gick inte att hålla igen, samtidigt var jag rädd för att spricka siden jag inte var öppen. Narkosläkaren blev sur och undrade varför dom hade ringt efter honom när det redan så gott som var klart, och försvann. Det blev en himla fart på BM. Jag låg fortfarande i sängen och på sidan med ena benet på BM axlar. Jag krystade vad jag kunde, när BM sa åt mig att hålla igen, men det gick inte kändes det som. Då sa hon :"Håll igen för barnets skuld." Då blev jag jätterädd och hållit igen tills dom sa att jag kunde krysta igen. "Plopp", sa det, så var Simen där.

Efteråt fick jag veta att hjärtljudet hade varit nere i 50 slag i minuten, det var därför jag fick hålla igen, samtidigt fick jag 100 % syre i lustgasen. Simen kom som sina bröder med navelsträngen runt halsen och var blå i ansiktet. Jag tittade förvånat ned på det lilla knytet som låg bredvid mig, när Jocke sa att det blev en pojke till. Simen såg precis ut som sina bröder, och vägde 4585 gram och var 52 cm lång. Än en gång var lyckan stor att det gått bra denna gången också. Tre fina pojkar har det blivit tills nu.....