NY! HUR KAN EKORREN FLYGA? NY!

Trots sitt namn kan inte flygekorren flyga på samma sätt som fåglar och fladdermöss. De kan bara sväva. Flygekorren har nämligen inga vingar, utan bara stora hudveck på sidorna av kroppen.    När flygekorren svävar mellan två träd, fungerar hudvecken som en fallskärm, som är utspänd mellan benen och kroppen. Svävturen påminner mer om ett förlängt hopp om en äkta flygtur, för ekorren kan inte göra riktiga manövrer i luften.

Den svävar bara i en viss riktning. Med den långa svansen som ett slags roder kan flygekorren styra till en perfekt landning på lodräta trädstammar. Precis före landningen förbereder sig ekorren genom att böja svansen och kroppen utåt.    Det största flygekorrarna, som är omkring dubbelt så stora som en nordeuropeisk röd ekorre, kan sväva upp till 100 meter mellan två träd. Världsrekordet  bland flygekorrarna är en svävtur på 400 meter, men det var också längs

sidan av en brant spricka.    De flesta av världens 38 arter av flygekorrar håller till i Asiens bördiga regnskogar, men vissa arter har funnit sig till rätta under något kallare betingelser i Nordamerika och de ryska skogarna.    Det förekommer flygekorrar även i Finland. Den finska flygekorren är mycket liten och väger bara hälften av en vanlig ekorre. Den kan sväva upp till 40 meter. Flygekorren är bara aktiv på natten, hela dagen sitter den väl dold i sitt bo i ett ihåligt träd.

LIVSFARLIG LÄCKERHET

Blåsfisken är antagligen havets giftigaste fisk. Den innehåller ett gift som är 275 gånger giftigare än cyanid. Ändå är för japanska läckergommar blåsfiskens råa kött eller fugu den högsta formen av kulinarisk njutning.    Restaurangernas gäster betalar över tusen kronor för en portion fugu.     Men för de riktiga gourmeterna går ingenting upp mot levern. Det är där giftet är som mest koncentrerat.Trots att kockarna

enligt lag är förbjudna att servera levern, blir de ofta övertalade att göra det. Resultatet är utsökt - och ofta dödligt.    Det är ett grymt sätt att dö på. Giftet påverkar nervsystemet.    Första symptomet är en pirrande känsla i läpparna och munnen. Sedan domnar fingrarna och förlamningen börjar sprida sig genom kroppen."Du kan tänka helt klart", säger en japansk restaurangägare, "men du tappar känseln i armar och ben, Du kan

inte hålla dig kvar på stolen.     Du kan inte prata, inte röra dig och snart kan du inte andas."    Döden kan komma inom några minuter eller efter upp till sex timmar. Det finns inget känt motgift. Blåsfisken har fått sitt namn därför att den blåser upp sig när den blir arg eller uppretad. Genom att vildsint svälja luft eller vatten kan den svälla upp till två eller tre gånger sin normala storlek.

VANDRANDE STENAR

Den vidstäckta Death Valley i Kalifornien är en ytterligheternas plats. Dalen ligger 86 m under havsytans nivå och är den lägsta, torraste platsen i USA.    Av alla de många naturens under i dalen är de vandrande stenarna de märkligaste. Dessa stenar ligger utströdda på den spruckna ytan av en 5 km lång uttorkad sjö.    Stenarna, som varierar i storlek från småsten till klippblock, ser ganska vanliga ut. Men det märkliga med dem är de långa, grunda spår som löper bakom varje sten. En del av spåren är spikraka, medan andra går i sicksack eller i mjuka svängar.     Spåren har uppstått när stenarna rört sig, tydligen av egen kraft, över marken, ofta avsevärda sträckor.

En del spår är hundratals meter långa.     Hur rör sig stenarna då? En del människor menar att det ligger någon märklig utomjordisk kraft bakom det hela, andra att det finns någon naturlig förklaring.    Dr Robert P. Sharp tror att han vet hemligheten. Han är professor i geologi vid Kaliforniens tekniska högskola och studerade fenomenet  i sju års tid (kul !!!) Han valde ut 30 stenar i olika former och storlekar, ettikerade och döpte dom, och märkte ut varje stens läge för att se om någon rörde på sig från utgångsläget. Och det gjorde alla utom två.    På lite mindre än ett år rörde sig en sten 258 meter i olika omgångar, och en mindre, på tre hekto flyttade sig den längsta

sträckan i följd, 207 meter. Han studerade de spår som stenarna hade gjort och kontrollerade vädret i området vid tiden för varje rörelse. Han kom då fram till att det var vind och vatten i kombination som var orsaken.    Den årliga nederbörden på platsen är sällan mer än 50 mm, men även en lätt regnskur bildar ett fuktlager över den hårda ytan och gör den hal. På en sådan yta behövs det bara en kraftig vind för att stenarna ska börja kana över den hala marken med upp till 1m/sek.    Stenarna har blivit en stor turistattraktion. Även om man nu vet hur stenarna vandrar, är det inte mycket tillräckligt för att skingra den känsla av mystik och under som ett sådan fenomen för med sig.

SJUNGANDE SAND

Vid första anblicken verkar sandstranden på den ödsliga ön Eigg utanför Skottlands västkust som vilken annan strand som helst. Men inget kan vara felaktigare. När man går på den vita sanden, eller rör vid den, ger den ifrån sig ett märkligt musikaliskt ljud.    Faktum är att sanden sjunger  - och inte bara med en enda ton. När man sakta silar sanden mellan fingrarna ger den ifrån sig toner som varierar från högsta sopran till lägsta bas.

Den "sjungande sanden" är ett mysterium som ofta har undersökts. Forskare tror att musiken beror på sandens struktur.    Den består av små korn av mineralets kvarts, som havet har silat till en rund form. Varje korn är omgivet av ett litet lufthölje, och friktionerna mellan kornet och luften alstrar en vibration som skapar en ton.    Tonen varierar beroende på luftfuktigheten och hur stort tryck som anbringats.

Inget damm eller någon annan främmande materia får vara närvarande. Vid ett experiment i laboratorium har till och med en liten nypa mjöl stoppat vibrationerna.    Mysteriet med den sjungande sanden tycks alltså vara löst. Men varför sanden just finns på denna avlägsna ö är en fråga som inte ännu har fått något tillfredsställande svar.

GUBBEN I MÅNEN

Astronauterna har avlivat myten om att månen är gjord av grön ost. Men oavsett hur många expeditioner som kommer att besöka månen i framtiden kommer jordborna kanske aldrig att vilja ge upp sina föreställningar om månens krafter.   Som frukbarhetssymbol spelar månen en viktig roll i gamla myter över hela världen. Enligt de grönländska sagorna är månen en ung man som gör kärleksbesök hos gifta kvinnor som är oförsiktiga nog att sova på rygg. I detta arktiska land vågade unga flickor ofta inte titta

på månen i rädsla för att bli med barn.   I Bretagne i nordvästra Frankrike tror en del bönder att kvinnor som utsätter sina kroppar för månskenet riskerar att föda ett monster. Och medlemmarna av en stam på Borneo anser att albinos är avlade av månen.   Eftersom kvinnors menstruationscykel i allmänhet sammanfaller med månens 29-dagarscykel tror man i vissa kulturer att månen är en kvinnas verkliga make. Maorierna i Nya Zeeland hävdar att ett äktenskap mellan en dödlig man och en

kvinna inte har någon verklig betydelse eftersom månen är den ständiga maken.   Djur och växter tros också vara underkastade månens cykel. Apis, det gamla Egyptens heliga tjur, påstods ha avlats av månstrålar som föll på en ko.   Också i vår egen tid brukar bönder över hela världen så vissa grödor under en speciell månfas för att trygga skörden.   Vad vetenskapsmännen och besökande astronauter än må upptäcka kommer månen utan tvivel att fortsätta att utöva sitt inflyttande på jordens folk.