Ta hundfobi på allvar!
|
||
| Hundrädsla beror i de flesta fall på att
människan inte förstår, att hon inte har kunskap och är rädd för det okända. Fel
signaler från den hundrädda ökar problemet. Därmed vilar ett stort ansvar hos alla
hundägare. Vi måste ta människors rädsla för hundar på allvar. Som hundägare har vi
ett stort ansvar för att ha en sådan kontroll på våra hundar att de inte väcker avsky
eller rädsla genom sitt aggerande. Det räcker inte att tala om för en hundrädd
människa att Fido intr är farlig utan bara glad, fastän han skäller och visar
tänderna, bara man böjer sig ned och klappar honom. En människa som grips av fasa
inför anblicken av den kraft och styrka som många hundar utstrålar kommer aldrig att
tro dig. Det krävs mer av ödmjukhet, tålamod och kunskap från hundägaren för att
vara en god ambassadör för hunden – vår bästa vän. Säkerligen upplever inte hunden oss människor rakt igenom som artfränder. De ser oss inte som tvåbenta hundar men har ingen annan möjlighet att behandla oss än som om vi vore det. Hunden tolkar många av våra beteenden som om vi tillhörde deras art. De har sitt eget språk. Hundens reaktion beror på hur människan ger uttryck för sin hundrädsla dvs vad hon signalerar eller informerar hunden om. I värsta fall börjar den hundrädde springa för att komma bort från den skräckinjagande hunden. Hos de flesta hundar väcks då rovdjurets nedärvda jaktbeteenden i olika grad, beroende på vad det handlar om för typ av hund och om hur socialicerad den är till människan. Hunden förstärker den skräckslagne människans rädsla genom att rusa efter och förfölja bytet. För många hundar är det här bara en lek, vilket naturligtvis en rädd person inte har någon förståelse för. En del hundar kan växla in på jaktbeteendet på ett mer allvarligt och fullständigt sätt genom att också försöka nafsa eller hugga tag i bytet. Om flera hundar är i sällskap verkar flockkänslan göra att jaktluten väcks lättare än om hunden är ensam. Betänk att hunden är ett utpräglat flockdjur. Som sådan är det viktigt att samordna den egna aktiviteten med den övriga flockens. Alla bör vara redo samtidigt när något ska utföras. I naturen finns det exempelvis ingen tid att vänta på en "sjusovare" när flocken har annonserat förestående jakt. |
En rädd person som uppträder på ett oroligt vis kan därför initiera ett aktivt sätt hos en hund som befinner sig i närheten. Speciellt gäller detta om den rädda människans sätt har påverkat hundens ägare att reagera med viss oro. Kanske husse blir en aning spänd i mötet, bara för att han är så mån om att hunden ska göra ett gott intryck på den hundräddde. För hunden betyder husses annorlunda uppträdande att "nu är något på gång, det gäller att vara beredd". Risken är att den hundrädde personen upplever hundens livliga rörelsemönster som påträngande och blir än hispigare i sitt agerande och så är en oönskad sprial igångsatt. Börjar den rädde individen prata ivrigt med hög falsettröst, kanske åtföljt av häftigt viftande rörelser, är det mycket troligt att hunden associerar detta till sina artfränders invitation till lek. Hunden är sällan nödbedd utan ställer raskt upp på lekkarusellen med inslag av såväl skall som morrningar som olika tampatag. I leken kan alla möjliga olika beteenden testas och användas utan alvarlig mening – men det kan vara svårt för en oinsatt att förstå och finna tjusnigen i detta. Så finns det också den möjligheten att den rädda människan omedvetet skrämmer hunden genom en stirrande blick, kanske förstärkt av glasögon, eller med eni hundens ögon hotfull rörelse eller dov röst, påminnande om en morrning. Det som sker plötsligt, som är okänt, ovant eller helt enkelt inte stämmer med förväntat beteende kan orsaka rädsla hos hunden. En rädd hund söker kommer undan orsaken till rädslan genom att fly direkt eller gå till attack. Hundar har olika disposition för att visa dominans eller undergivenhet. Den vänligt sinnade hunden som gör allt för att visa sin underdåniga inställning kan vara mycket påfrestande för en som inte förstår sig på hundar. Ibland kan den till och med visa tänderna i en undergiven mimik, som för den förskräckte säkert mest påminner om ett hotfullt tandblottande förebådande ett förskräckligt anfall. |
|
