Anden

- Får jag en gratis drink om jag visar det konstigaste du någonsin sett?
- Visst, men jag måste varna dig. Jag har sett mycket konstigt, sa bartendern.
- Inte något så konstigt som detta, sa mannen.

Han öppnar lådan och i den sitter en liten gubbe och spelar piano. Bartendern blev minst sagt imponerad.

- Det var det konstigaste jag någonsin sett! var fick du tag på honom? frågade bartendern.
- Jag hittade den en lampa på stranden. Jag gnuggade den och ut kom en ande och gav mig en önskning, sa mannen.
- Tror du att jag kan få en önskning? frågade han.
- Visst, sa mannnen.

Bartendern gnuggar lampan. Anden kom ut och bartendern sa:
- Jag vill ha 20 miljoner.

POFF! Baren fylls med ankor som flyger omkring och förstör. Bartendern skriker till mannen:
- Varför sa du inte att lampan inte fungerade?!
- Trodde du verkligen att jag ville ha en 10 cm lång pianist??

Djungelns kung

Ett tag senare träffade han på en hjort och han röt: "Vem är farligast i djungeln?!" Den stackars hjorten stammade: "Oh, stora tiger. Du är farligast i djungeln."

Tigern som nu verkligen kände sig stor och farlig gick fram till en elefant och röt: "Vem är farligast i djungeln?!". Elefanten tog tag i tigern med sin snabel, dunkade han honom i marken några gånger, skakade honom och kastade in honom i ett träd.

Tiger reser sig och säger: "Bara för att du inte visste svaret behövde du väl inte bli så jävla arg???"

Förlist

Adam och Eva

Babars sista äventyr

Kung Babar och drottning Celeste njöt av en underbar utflykt på en härlig äng i elefanternas lyckliga land. Celeste, som åt på ett äpple, vände ryggen åt Babar medan hon kräktes.
- Jag tålde inte äpplet, sade hon.
- Visst gjorde du det, det hade ju låtit sig sprayas med kemikalier för att bli sådär rött och vackert att se på, sade Babar.
- Men jag mådde illa av det, sade Celeste.
Babar skrattade.
- Hur skulle äpplet på ett bättre sätt kunna tala om för dig att du inte skulle äta upp det? sade han.
Celeste spydde lite till och log.
- Du har så rätt. Det var ett mycket vackert äpple.

- Åh! Titta! En bil kör bort med apan Zephir, utropade Celeste. Jag blir ledsen när jag ser honom fara.
- Det ska du inte vara. Han ska få ett tillfälle att hjälpa mänskligheten, sade Babar.
- Jag trodde han trivdes här? sade Celeste.
- Det gjorde han också, men nu ska han få tjäna den medicinska forskningen genom att injiceras med virus och förses med inopererade elektroder, sade Babar.
- Så trevligt för honom... adjö då Zephir. Skriv ett kort någon gång, sade Celeste och vinkade med snabeln.

Plötsligt fick de se hundratals djur fly undan en skogsbrand. Babar kände igen sin gamle vän, giraffen Simon.
- Regnskogen brinner! Det är katastrof! flämtade Simon.
- Nejdå, dummer. Det är ett framsteg. Timmerbolagen hugger ner träden för att skapa utrymme för guldgrävarna och kakaoodlarna. Det de inte hugger ner , bränner de. Alla tjänar på det! sade Babar.
- Men alla djuren som mister sina hem då? undrade Celeste.
- De får en möjlighet att flytta och se efter huruvida de äger förmågan att överleva, förklarade Babar.
- De får alltså en ny chans! utropade Celeste.
- Precis, sade Babar.

- Låt oss hälsa på krokodilen Mauritz, sade Celeste.
Babar tyckte det var en lysande idé och snart var de framme vid stranden av den stora floden.
- En gång var vattnet blått och klart, men nu är det brunt och förorenat, sade Celeste.
- Det är ännu ett tecken på framsteg. Föroreningarna talar om för oss att industrin går för fullt och att ekonomin är god, förklarade Babar.
- Titta vad som flyter på vattnet! Det är väl Mauritz, inte sant? frågade Celeste.
- Det var Mauritz, sade Babar.

Då Babar och Celeste lämnade floden , bländades de av ett mycket starkt sken. Ljuset kom från mullvadarna Leonard och Louise. Babar och Celeste satte på sig sina solglasögon.
- Men så ni ser ut! utropade Babar.
- Usch ja, vi kom för nära ett kärnkraftverk och nu är vi radioaktiva. Vi är bland de lyckliga få som klarade sig, sade Leonard.
- Se det från den ljusa sidan. När ni gräver era gångar, kan ni ju alltid se vart ni går, sade Babar.

I ett buskage hörde Celeste och Babar någon jämra sig. Det var räven Darius som satt fast i en fälla av stål.
- Nu har du väl ändå riktigt trampat i det, sade Babar.
- Tror du inte jag vet det? Någon borde ha varnat mig för pälsjägarna, jämrade Darius.
- Det är väl inte hela världen heller, sade Babar. Ditt skinn kommer att bli en del av en vacker päls, som håller en vacker kvinna varm. Håller du inte med om det Darius? Darius? Darius??
- Jag tror inte han hör dig, sade Celeste.
- Han har aldrig varit särskilt pratsam av sig, sade Babar.

När Babar och Celeste gick hem mot staden igen fick de sig en riktig överraskning.
- Titta, vårt folk har lagt sig på marken och tappat sina betar. Sover de middag? undrade Celeste.
- Nej. De har givit sina liv för elfenbensjägarna. De skulle förstås ha dött i alla fall, men nu kan deras elfenben leva evinnerligen. Varför skulle vi annars ha fått betar? sade Babar.
- Där sade du ett sant ord! sade Celeste.

Alla elefanterna har blivit dödade utom Babar och Celeste. Åren gick, men Babar mindes fortfarande sin elefantsläkt, särskilt när han spelade piano.
- Här är min kusin Arthur, sade Babar och slog an en vit tangent.
- Bredvid honom är gamle Cornelius, sade Celeste och pekade på en annan vit tangent. Så många av våra kära är fortfarande hos oss. Fast ibland undrar jag om det var rätt att elefanterna blev utrotade av människorna.
- Såklart det var rätt. Människorna är ju i alla fall den intelligentaste arten i världen, sade den kloke Babar.